tisdag 10 september 2019

Från extrem skada, via konstant smärta, blod svett och tårar, till framgång, och en insikt om att det är mycket kvar

I och med tempo och GP i Värnamo den helg som var genomfördes också deltävling 16 och 17 i Swecup Masters. Säsongen var över och det är dags att summera.

Som de flesta vet har detta år varit väldigt speciellt för mig. Den 3 januari åkte jag med min familj, föräldrarna och bröder med familjer till Gran Canaria. På morgonen den 4 januari gjorde jag ett test på formen i en av mina "testbanor". Personligt rekord! Med glatt humör rullade jag utan ansträngning tillbaka till hotellet funderandes på vad vi skulle göra resten av dagen. Så utan att jag vet vad som hände var jag på väg in i ett staket (Troligen körde jag på en sten). Tvärstopp och en jättekrasch var ett faktum. Från mitt starkaste till mitt svagaste på en sekund.

19 frakturer och tre kotor i ryggen som gjort mig nästan 4 cm kortare senare har förändrat mycket i livet. Dessutom punkterad lunga. En 11 timmar lång operation och några fruktansvärda dygn där varje minut kändes som timmar, följda av många extremt tuffa veckor inledde min väg tillbaka.


Fortfarande har jag ont varje dag, stora delar av dagen. Rörligheten är också sämre, muskulatur är försvunnen, nervskador i ryggen ställer till det och jag har ryggkramper varje dag. Till det kommer låsningar i mina skadade kotor och en molande värk. För att hålla mig på banan krävs timmar av rehab varje dag, och träning har också varit en förutsättning.

Samtidigt mår jag fantastiskt mycket bättre än vad vi kunnat tro var möjligt i början av året när inte mycket i livet fungerade. Jag är stolt att jag oftast kan se det positiva och konstruktiva och inte fastnar i alla problem som finns om jag "känner efter".

Risken är fortfarande stor att jag för alltid kommer att ha kvar problematiska men från min skada, men jag har valt att se det positiva och möjligheterna. Det har gjort att jag trots allt har haft ett bra år, åtminstone sedan jag efter väldigt många veckor fick komma hem från sjukhuset i Spanien.

Cykling har verkligen varit min räddning och framgång i detta (ja, förutom familjen då som varit viktigast). För som det är nu är det egentligen bara när jag ligger ned på rygg, och när jag cyklar som jag ofta inte har ont av mina skador. Det är verkligen en frihetskänsla att stiga upp på cykeln och då fortfarande kunna känna att jag inte tänker på mina problem i kroppen. Innan skadan tog jag för givet att kroppen skulle fungera, så nu njuter jag mer.

Ja, åter till tävlingarna. Jag hade satt höga mål i början av året. Såväl för att komma tillbaka till livet och få det drägligt som att jag åter ville cykla och det på en bra nivå.

Jag lyckades över förväntan och jag genomförde min första tävling efter skadan redan efter drygt 4 månader, något läkarna trodde skulle vara omöjligt. Visst var det långt kvar till min forna kapacitet, men jag var tillbaka.

Mina skador ledde ändå förstås till att jag missade en hel del tävlingar under säsongen och deltog endast i 3 av 11 tävlingar före sommaren och nu i slutet av säsongen har jag varit med i alla 6 tävlingar som genomförts i cupen. Så totalt har det blivit 9 av 17 starter.

Resultat:
Västerås tempo     2:a
Gottne tempo        1:a
Gottne linje           4:a
SheRidestempot    1:a
Roslagsbro linje    29:a
Svanesund tempo  1:a
Svanesund linje     7:a
Värnamo tempo     2:a
Värnamo GP          6:a

Jag är egentligen nöjd med alla lopp utifrån de förutsättningar som var just vid den aktuella tävlingen.

3 segrar och två andraplatser i tempo. Jag var inte så stark vid de två första tempoloppen, men de sista tre loppen nu i slutet av säsongen har verkligen varit ett steg i rätt riktning.

I linjeloppen har jag varit med fram till spurten om seger i alla lopp, dragit upp spurten och inte spurtat. I första loppet i Gottne hade jag ännu inte kraften och körde passivt, de tre loppen i slutet av säsongen har jag försökt göra skillnad.

Hur gick det då i cuperna? Ja, inför sista helgen kunde min slutplacering i tempo bli mellan 1:a och 3:a. I totalcupen mellan plats 1 och 6 och i linjecupen mellan plats 5 och och 20. Allt beroende av resultaten i tempo och linje i cupavslutningen.

Totala cupen
I den totala cupen där både linje och tempo räknas blev helgen riktigt lyckad. Med hjälp av en 2:a och 6:e plats i helgen lyckas jag norpa åt mig ett silver i totalcupen. För att vinna hade jag behövt vinna GP-loppet, och det var inget jag räknade med. Fredrik Wikström från Celexir som gjort en mycket fin säsong i både tempo och linje vinner totalen mycket välförtjänt. Trea blir Patrik Boström från CK Fix som verkligen överträffat det mesta i tempo under säsongen. Patrik deltog inte i GP-loppet så han var inte med vid prisutdelningen. Själv är jag otroligt nöjd och förvånad att jag med så få lopp lyckas klättra till en andra plats bland de 90 cyklister som någon gång under säsongen tagit poäng (varit topp 15 på ett lopp).
Glada på pallen
Så har Fredrik fått på sig mästartröjan
På pallen i totalen för tredje året i rad. 2017-3:a, 2018-2:a och 2019 2:a

Linjecupen
Med hjälp av en 6:e plats i går avancerar jag från 18:e till 7:e plats. Bra med tanke på att jag bara deltog i fyra linjelopp under säsongen. Fredrik Wikström från Celexir vinner linjecupen före Niclas Porseteg från Föreningen Rocket racing och trea blir Richard Lööw från Celexir.

Tempocupen
Jag satsade på totalseger i cupen efter att ha blivit 3:a 2016, tvåa 2017 och även 2018.

För detta krävdes som sämst en 2:a plats i det sista tempot i Värnamo. Jag lyckades få ut det jag hade utifrån min kapacitet i år och var mycket nöjd med loppet där jag lyckades få till en snitthastighet på 46,4 km/h på de dryga 30 km. Att kunna nå den snittfarten redan i år, hade jag svårt att tro så sent som för 2 månader sedan. Till nästa säsong hoppas jag vara ännu snabbare om jag får vara frisk och skadefri.

Hastigheten räckte inte till seger för dagen, men väl till en 2:a plats. Det innebar att jag säkrade totalcupen i tempo. Det är jag verkligen glad och stolt över. Flest poäng i Sverigecupen Masters i Herrar 40-49 av alla tempocyklister i Sverige. Bra det!

Tvåa i cupen blev Patrik Boström från CK Fix som varit extremt framgångsrik under säsongen med två guld i mästerskap och dessutom en fjärde plats på VM. Bara sekunder från bronset. Trea blir Fredrik Nylén från Skoghall CK Hammarö. Han hade skadeproblem i fjol, och är ännu inte helt återställd och har utifrån det verkligen utvecklats positivt med många fina resultat under säsongen.

Prisutdelningen i tempocupen var på lördag kväll på en gemensam middag (därav de civila kläderna).

På pallen i tempocupen för fjärde året i rad: 2016-3:a, 2017-2:a, 2018-2:a, 2019-1:a

Helt otroligt bra säsong i Swecup Masters faktiskt med tanke på förutsättningarna. Visst - jag är inte lika stark som i fjol, men nu i slutet inte så långt ifrån. Enligt mig har jag dock gjort en större bedrift än tidigare år. Sedan har jag verkligen investerat mycket i mig själv och i detta för att lyckas på detta sätt. Det har verkligen varit mycket blod svett och tårar.

Inget av detta hade varit möjligt, och att komma tillbaka till livet så bra som jag gjort utan Kattens stöd. Katten har jag att tacka för det mesta när det gäller det fysiska och psykiska, och min möjlighet att hålla på med cykling, något jag verkligen älskar och som är bra för mitt mående. Katten är mitt största stöd, min största supporter, min möjliggörare och min älskade fru från i nu i sommar. Tack för allt!
Min och Kattens stora dag

När Melvin och Katten kan följa med på cykelresorna är det som bäst
En personlig mekaniker är inte illa.

måndag 9 september 2019

Swecup, Masters: GP-lopp i Värnamo - RR från en hård dag

Säsongen i Swecup Masters avslutades med ett GP-lopp inne i Värnamo. För egen de är jag inte särskilt bra på GP då det inte finns några träningsmöjligheter där jag bor.

Nu var det dock ett snällare GP-lopp med relativt bred väg och lite mindre skarpa kurvor. Fortfarande var det dock 11 svängar på 2,2 km som var varvets längd.

50 minuter + 1 varv och sedan var frågan vem som var först i mål. Det visade sig att vi fick genomföra 18 varv på banan.

På GP går det väldigt ojämnt med lugnare partier följt av igångdrag med hög effekt.

Det rullade igång och ett flertal cyklister var offensiva. Själv hade jag dock inga problem att gå med och trots att jag sedan kraschen är orolig i klunga och har svårt för GP kändes det både tryggt och var roligt. Extra positivt att tävlingen hölls på ett industriområde och de hade lyckats se till att det inte var några bilar på vägen under loppet.

Efter en stund började jag blanda mig i det hela och gjorde flera försök att komma loss. Dock utan att lyckas. Det blev till att bida sin tid ett tag.

Allt eftersom blev vi färre i tätgruppen och det fanns ännu fler möjligheter att försöka göra skillnad.

Jag bombade på vid flera tillfällen och vid olika delar av banan. Roligt, men inte särskilt effektivt.
Bombade på med övriga i rygg. (Foto: Anna Wikström)

Ingen annan lyckades heller med sina offensiva insatser.

Med tre respektive två varv kvar gjorde jag några sista försök, men fick inse att det inte skulle gå. Spurt för fjärde loppet i rad i cupen väntade.

Bara att acceptera att det också skulle få bli fjärde gången jag drar upp spurten och ligger i tät till ca 150 meter kvar till mål. Allt för att dra ut klungan och få en säker målgång utan risker.

Sammantaget matade jag hårt mot slutet, och sista 13 minuterna landade på 375 watt. Inte mycket att spara på. Det gick fort och det var skoj. Insåg dock att för placeringen var det ju inte det bästa.

Med ett halvt varv kvar (1,1 km) gick jag upp i spets och bombade. Trots tre svängar på den sträckan och motvind på slutet höll jag ett snitt just under 50 km/h. In på målrakan med de andra cyklisterna på ett pärlband. Rak motvind.

Trots det höll jag bra till ca 100 meter kvar till mål då jag mattades. Men framför allt kastade de andra loss. Jag fick snart se mig passerad av tre cyklister och ytterligare två just vid mållinjen. I mål som sexa.

Riktigt nöjd ändå. Rolig cykling. Jag kände mig stark, bra stämning i klungan och rent allmänt en bra avslutning på säsongen.

Nicklas Porseteg från Föreningen Rocket Racing vann och för tredje gången i rad gav jag honom ett bra uppdrag. Han har verkligen haft en bra avslutning på säsongen med flera segrar. Tvåa blev Fredrik Wikström från Celexir. Fredrik lyckades i och med detta vinna såväl linjecupen som totalcupen. Det är han verkligen värd. Trea blev Erik Lindered som alltid kör mycket offensivt på linjeloppen och nu fått betalt vid de två senaste linjeloppen.

Själv avancerade jag mycket fint i alla tre cuperna, men det återkommer jag till i mitt nästa inlägg.

lördag 7 september 2019

Värnamotempot i Swecup - RR

Sista turen söderut för denna säsong. Cupavslutning nere i Värnamo lördag och söndag.

Idag var det dags för det sista tempoloppet för säsongen. En nästan platt bana där du håller dig på samma väg och inga tekniska avsnitt. Efter drygt 15 km vändning och samma väg tillbaka.

Det kan låta lätt och bra. Men det är en mycket mentalt krävande bansträckning. Du startar, går ned i fartställning. Sedan är det bara du mot klockan i 15 km innan du kort reser dig upp för att vända runt en kona mitt i vägen. Ned i fartställning igen och lite drygt 15 km tillbaka.

Det händer alltså i stort sett ingenting. Du är själv med dina tankar och där gäller det verkligen att övertala sig själv att fortsätta mata på även när det brinner i benen och andningen är tung.

Hällregn en stund innan start, men som tur var slutade det att regna. Dock var det blött på vägen, så det var kanske inte optimalt varken för kroppen eller för farten då det ökar rullmotståndet. Men väldigt skönt att slippa regn.

Ett mycket starkt startfält för dagen och jag förstod att det skulle krävas en hel del för att få gå upp på pallen. Samtidigt ville jag inte spränga mig som jag gjort i stort sett varje lopp i år, då jag öppnat som i fjol, men inte har samma uthållighet efter min skada.

Samtidigt är det kört om du öppnar för lugnt också. Medvind ut och motvind hem.

Jag fick till en ganska så bra känsla i kroppen och pulsen höll sig bättre än tidigare lopp. Samtidigt så var jag osäker på om det då gick för långsamt. Samtidigt låg hastigheten kring 50 km/h så det borde i alla fall vara hyfsat.

Ganska snart cyklade jag förbi cyklisten som startat en minut före. Två minuter före startade Patrik Boström från CK Fix som förra veckan blev 4:a på VM,sekunder från pallen, och dessutom har denna bansträckning som sin favoritbana. Frågan är hur långt efter honom jag skulle ligga vid vändningen?

Efter 14,3 km möter jag Patrik och inser då att jag är ca 25 sekunder. Hyfsat bra, helt klart.

Vändning där jag tar det ganska så lugnt och sedan full fart igen.

Det dröjer en bra stund innan Mats Snygg från CK Bure som startade minuten efter mig möter mig. Lovande hinner jag tänka, då han är en av de starkare motståndarna.

Då jag sparat en del på utvägen har jag krafter kvar att öka efter vändningen. Det går nu riktigt bra i 5 km och i efterhand ser jag att jag plockat ungefär 10 sekunder på Patrik Boström under dessa fem km. Klart mer på de andra.

Men som i tidigare lopp i år har jag inte uthålligheten och med 10 km kvar blir det rejält mycket tyngre. Snabbt rinner tiden iväg och det känns bitvis lite hopplöst faktiskt. Hög puls och för lite tryck i påkarna.

Jag får verkligen övertyga mig själv för att fortsätta jobba på. Ändå blir det bitvis inget vidare. Men det mentala att kämpa vinner.

Bara 6 km kvar. Nog borde jag klara att kämpa i 8 minuter till!?

Biter ihop och helt plötsligt är jag på väg ned i diket? What! Det höll på att gå illa på en helt platt bana utan svängar. Lite absurt.

Lätt hänt när koncentrationen försvinner för en kort stund och du är rejält trött. Men ändå slarvigt.

På det igen.

Jag kämpar på, men kroppen är trött. På något sätt orkar jag ändå hålla hyfsat tryck även om jag tappar ca 10 watt sista 10 km i jämförelse med de första 20 km.

Det blir ingen vidare fartökning de sista 2 km, utan det handlar bara om att hålla i.

500 meter kvar. Skarp höger och sedan skarp vänster. Här tar jag det rejält lugnt och förlorar några extra sekunder.

Spurtar in över mållinjen och trycker av klockan. En snittfart på 46.4 km/h i drygt 30 km där det var rejält klurig motvind hem. Ja, det är jag helt klart nöjd med utifrån mina förutsättningar denna säsong och ett av mina bättre lopp denna sommar.

Hur långt det ska räcka? Ja, det är oklart. Men efter ett tag får jag höra från speakern att jag är ca 40 sekunder efter Patrik Boström och på en andra plats. Nu är det bara att vänta på de starka cyklister som är kvar ute på banan.

Klockan rullar på och jag inser att såväl Mats Snygg från CK Bure, Fredrik Wikström från Celexir och Fredrik Nylén från Skoghall alla är för sent ute.

Det blir därmed ett silver denna dag. Mycket bra! Trea blir Peter Stened från CK Bure.

I kväll är det gemensam avslutningsmiddag och då är det även prisutdelning i totalcupen i tempo. Blir ett till besök på pallen idag alltså. Skoj!

I morgon är det sista loppet i linjecupen, vilket innebär ett GP-lopp inne i Värnamo. GP är det jag är minst bra på av de olika cykelkategorierna, så några stora förhoppningar har jag inte.

Efter loppet är det förutom prisutdelning i GP-loppet också prisutdelning i cupen för linjeloppscupen och totalcupen (tempo + linje). Ja, sedan är denna Swecup-säsong över. Då återstår bara Vännästrampet nästa helg innan säsongen är helt över.

tisdag 3 september 2019

Svanesunds linjelopp - RR

En helg i Svanesund är över. En helg som bjöd på såväl strålande sol som bedrövligt väder. Den bjöd också på trevliga samtal. Många med cyklister jag inte träffat tidigare under säsongen.

På lördagen var det tempo i Swecup och det blev en jobbig tillställning. Det slutade dock med seger och på en tid som var bra jämfört med tidigare år. Skoj!

På kvällen bjöds jag på en trevlig middag av Stefan och Carin Lindskog, i deras husbil. Det blev segermiddag, då Stefan också vunnit i sin klass.

Som vanligt hade jag svårt att sova efter en urladdning, så det blev bara 4 timmars sömn innan jag skulle upp för att göra mig klar för söndagens linjelopp.

Väl på start var vi ca 30 stycken cyklister som skulle försöka cykla snabbast på de fyra varven a 18 km (totalt 72 km).

Rent generellt var varvet så att första delen var det typ slakmota i många km. Sedan rejält utför för att ganska snart därefter komma in i den största klättringen på ca 1,3 km med 5% snittlutning. Rejält utför igen och sedan böljande mot mål för att sista dryga km komma in på "målvägen" där det går undan värre.

Från början av loppet kändes det riktigt bra och tryggt i klungan. Vädret var fint och det var lätt att positionera sig. Dessutom inte många bilar.

Jag tog det dock ganska så lugnt första delen av första varvet och kom nästan sist in i klättringen. Det kändes dock väldigt lätt att gå med.

Efter utförslöpan körde jag offensivt och försökte skapa något, utan att det gav något.

Det blev också några till försök innan det började hällregna. Då blev det inte lika roligt längre, då jag inte hade några bromsar alls. Känns då inte helt optimalt att susa utför i typ 70 km/h utan att kunna bromsa.

Det kom någon tanke om att kanske ge mig för dagen. Men så avtog regnet och nu hade jag ändå cyklat så pass stor del av loppet att det var bara att köra på.

Tredje gången in i klättringen såg jag till att ligga långt fram och åter gick det som jag kände det väldigt lugnt. Jag tog spets och ökade tempot och effekten låg i snitt på ca 410-420 watt. Det räckte för att vi på toppen skulle vara tre som var loss. Jag och två norrmän.

Tyvärr var de andra två inte särskilt intresserade av att gasa på efter klättringen. Annars tror jag det funnits chans att komma loss ordentligt. Ja, bara att ge upp och vi var inhämtade efter några km.

Andra gjorde försök under början av fjärde varvet och försök hade också gjorts tidigare under loppet utan att någon lyckats.

In i backen för sista gången hamnade jag lite långt bak och jag var inte uppe i spets förrän i mitten av backen. Blev då för passiv och gjorde inget ett riktigt försök att göra skillnad. Jag har helt klart ännu inte det självförtroende som krävs för att ta de riktigt offensiva besluten.

Ingen annan gjorde något heller och vi var samlade på toppen. Väl nere på botten igen var det ca 6 km kvar till mål.

Nu var det bara jag som var intresserad av att försöka komma loss. Övriga väntade visst på spurt. Så tyvärr hämtades jag in i varje försök att komma loss och när vi ändå var loss några stycken, ville de inte fortsätta att trycka på utan väntade på spurt.

Ja, detta ledde till att jag var först större delen av tiden och med en km kvar var det fortfarande så. Jag drog i spets. Jag hade då som tidigare bestämt mig för att inte riskera något. Med ca 600 meter kvar blir jag omkörd och väljer då att hålla min fart och inte spurta. Det ger en snittfart på 57 km/h sista 40 sekunderna och att jag rullar in en bit efter vinnaren.

Inte mycket att skriva hem om när det gäller en 7:e placeringen. Däremot kändes benen bra och jag gjorde många aktiva försök att skapa något. Dessutom var känslan mer positiv än förra helgen då jag var mest rädd. Visst är det alltid så att ett uns av besvikelse finns där då ingen utbrytning lyckades, jag hade kraft kvar efter loppet, och jag kunnat vara mer bestämd i något av mina försök att göra en utbrytning. Men sammantaget gav helgen en bra känsla.

Tur det då det alltid är jobbigt att vara borta från familjen och att ägna så mycket tid och kraft åt transport. Denna gång slutade linjeloppet vid 11.30. 12.00 var jag på väg hemåt. När jag efter 10 timmars nonstop-körande stannade på kvällen var det fortfarande 2 timmar kvar till Vännäs. Upp tidigt på måndagen för att köra den sista biten, och väl framme åkte jag direkt på jobbet.

Det är nu en helg kvar av årets Swecup-säsong så ytterligare en jobbig resa. Sedan är det bara Vännästrampet kvar helgen efteråt innan vi kan släppa fokus några veckor.

En förkylning har smugit sig in i kroppen, även om den ännu inte har mig fullt ut i sitt grepp. Dessutom är sonen rejält förkyld. Inte optimalt inför helgens tävlingar precis. Jag hoppas verkligen att det inte ska bli sämre. Förkylningen kanske kan vänta 2 veckor?

lördag 31 augusti 2019

Svanesund tempot i Swecup - RR

Efter förra söndagens skräckupplevelse har jag hunnit med en hel del cykelpropaganda också. I måndags var jag exempelvis kvar i Roslagen och cyklade då alldeles själv på fantastiska vägar i toppenväder. Jag kollade inte på någon karta utan varje gång jag kom till en avtagsväg bestämde jag mig på känsla om jag skulle ta vänster eller höger. Det blev en längre runda på fina böljande vägar och en riktigt fin miljö att titta på.

Ja, sedan har jag haft en vecka med en hel del arbete med konferens i Stockholm, men också i husbilen då mycket av mitt arbete går att sköta via mail och telefon.

Nu är jag nere i Svanesund (norr om Göteborg) för Swecup lördag och söndag. Idag var det tempo på en rejält teknisk bana med en hel del höjdmeter. Helt klart rolig cykling, men prestationsmässigt är det lite klurigt för mig med många svängar där du inte ser utgången från densamma och du ska ta den i mycket hög fart. Helst i tempoställning. Banan är bara 20 km, men jag lovar att det blir jobbigt ändå. Du behöver ju då köra ännu hårdare.

Jag ställde in mig på att det skulle bli jobbigt och det blev det. Väldigt mycket medvind ut till vändningen gjorde att första halvan gick fort, men det innebar också att jag lurades att gå väl hårt. Trots att de mest tekniska svängarna var på utvägen och där jag bromsade bort en hel del tid och det var också en del höjdmeter att ta hade jag en snittfart på över 46 km/h efter halva sträckan.

Jag kunde konstatera att jag tagit markant på cyklisterna framför och kört ifrån Fredrik Wikström från Celexir som startade sist (jag startade näst sist). Jag kunde insåg att det var Fredrik Nylén från Skoghalls CK som var största hotet. Han startade 30 sekunder före mig och jag hade plockat mer än hälften vid vändningen.

Nu var jag dock ganska sliten och då benen var trötta, det var motvind och jag hade hyfsad kontroll i och med att jag såg Fredrik framför mig blev jag bitvis bekväm. Men det innebar förstås inte att jag kunde släppa av, utan det blev några korta avsnitt när jag "vilade".

Jag rullade förbi 3 cyklister som startat före mig, men Nylén höll bra och jag tog inte mycket.

Pulsen var hög och benen var sega, så jag fuskade med att rulla flera gånger. Men med ca 4 km kvar var det inte många sekunder fram. In på ny väg och bara någon kilometer kvar. Går i mål några sekunder efter Fredrik Nylén och förstår att det ska räcka till seger.

Ser sedan att jag snittat ca 44 km/h på denna svåra bana. Förvånansvärt bra faktiskt. Då hade jag dessutom kanske 15 sekunder till i kroppen om det krävts, men inte mer. Även effekten var bättre än vad jag förväntat.

Helt klart nöjd med detta. Har nu tre segrar i rad i tempocupen i Swecup. Bra det!

Fredrik Nylén från Skoghall blir tvåa och Fredrik Wikström från Celexir CK blir trea.

Glad för att vara här, men ännu hellre hade jag varit på VM i Polen. Men jag fick ge upp den tanken efter min svåra skada i början av året och ställa om. Känns som jag varit bra på det och jag har hållit uppe humöret, men skoj hade det varit om jag varit mitt livs form.

Patrik Boström som jag brukar tampas med blev 4:a på VM. Väldigt imponerande, även om jag vet att han ville åt en medalj, och det var bara 8 sekunder ifrån.

På morgondagens linjelopp i VM hejar vi på alla svenskar nere i Polen.

Samma dag är det då då linjelopp här i Svanesund och vi får se hur det kommer att kännas efter förra veckans dåliga känsla. Det var också här det blev en jättekrasch förra året där Patrik råkade mest i illa ut, nästan lika illa som min krasch i januari.

Start vid 09.30 och förhoppningsvis blir det en bra tävling utan incidenter.

söndag 25 augusti 2019

Roslagsbrolinjen RR: Det var inte skoj det här!

Igår blev det seger i Swecup-tempot, norr om Stockholm. Idag var det dags för linjeloppet (Roslagsbrolinjen) i cupen.
Fin natur här

På gott humör när jag värmde upp
Detta var också det första loppet sedan min skada som jag deltar i ett linjelopp med många startande, samtidigt som det är en snabb och inte så utslagsgivande bansträckning.

Innan start var jag väldigt osäker på hur jag skulle reagera under loppet. Bansträckningen upplevde jag dock som fin då jag rullade igenom i går. Inte så smala vägar och trots allt lite böljande. Kanske skulle det ändå kunna hända något som gjorde att vi inte blev så många som skulle tampas längst fram? Sedan var jag medveten om att känslan blir annorlunda när det går +40.

När det rullade igång lade jag mig sist en stund och kände in läget. Det kändes sådär med flera möten med bilar och ganska så hetsigt. Farten var också väldigt hög.

Efter ca 11 km tog jag mig fram till spets och sedan deltog och skapade jag ett flertal utbrytningsförsök under resterande 12 km av varvet. Inget lyckades dock, och jag började förstå att risken var stor att vi skulle vara en stor klunga alla fyra varv (totalt 92 km).
Hög snittfart, men det krävdes inte hög snitteffekt då det som synes var böjande men inte särskilt många höjdmeter. Då är detta ändå det första varvet där jag matade hårt halva varvet.

In på varv två lade jag mig åter sist för att mitt på varvet åter ta mig fram långt fram för att vara med och skapa något.

Hela tiden kände jag en oro i kroppen om jag inte var först längst fram eller sist. Jag kände mig inte trygg helt enkelt. När jag är långt framme har jag svårt att hålla mig där om jag inte är längst fram, då jag nu är så försiktig att jag viker undan för alla som trycker på bakifrån. Allt för oron i kroppen. Olyckan i januari sitter helt klart kvar mentalt.

Sist igen och helt plötsligt smäller det. 3 cyklister kraschar. Jag låser bromsarna och lyckas sicksacka mellan cyklisterna och undviker precis kraschen. En av cyklisterna ser ut att skada sig rejält (en cyklist ligger sedan kvar i två varv, och vad jag hört men inte fått bekräftat så åkte en cyklist med ambulanshelikopter). Riktigt otäckt både för egen del och att känslan av smärtan för de som kraschat. När denna krasch skett slutar jag tävla.

Jag ligger sist hela tiden och funderar på om jag ska bryta. Samtidigt tänker jag att gör jag det lär det bli svårt att komma tillbaka igen. Det innebär att jag bestämmer mig för att fortsätta, men fortsätter ligger långt bak resten av varv 2, hela varv 3 och halva varv 4. Hela tiden med en olustkänsla i kroppen.

Jag är fortfarande så pass skadad i kroppen efter olyckan i januari att jag verkligen är rädd att krascha igen. Sedan kan man ju slå sig rejält även om man inte har tidigare skador. I en risk/reward-bedömning tänkte jag att rätt beslut var att ligga sist med lite lucka fram.

Med ca 10 km kvar till mål inser jag att det kan bli hetsigt och då är det riskfyllt att ligga sist om det blir fler krascher. Jag bestämmer mig därför för att åter gå fram i spets. Vi är några som trycker på och håller fart. Jag vet att stannar det av kommer cyklister att trycka på bakifrån. Så när det stannar till med ca 7 km kvar går jag upp i spets. Målet är att nu trycka hårt och med jämn fart i spets så jag får vara i fred. Jag håller ett snitt på 42 km/h i spets de 7 km fram till spurten. Väl framme på målrakan slutar jag trampa och låter de andra göra upp i en mycket snabb och hetsig spurt.

Jag bestämde mig alltså under varv två för att inte prova att få en bra placering. I stället blev målet att våga köra klart, och sedan blev det en bra intervall på slutet som förhoppningsvis höjer formen.

Men under dagens tävling var det mestadels en olustkänsla i kroppen, så det var inte lika kul som linjelopp brukar vara. Hetsig cykling, hästar på vägen, och en mängd möten med bilar är inte min grej.

Vi får se om jag framöver bara deltar i mer krävande linjelopp och/eller med få startande eller om jag åter kan känna att denna typ av tävling är skoj.

Det som var bra idag var vädret, arrangemanget i sig, sällskapet och att kroppen kändes stark och bra.

lördag 24 augusti 2019

SheRides-tempot: RR - Kroppen bättre, utrustningen fungerade och jag fick min revansch

Efter SM-tempot där jag fick hjärtrusning har veckan varit speciell. Jag vilade i söndags och sedan körde jag ett test på måndagen, men det fanns ingen kraft. På tisdagen körde vi intervaller med Vännäs CK och jag körde hårt men inte max. Känslan var inget vidare, och pulsen var för hög. Oron att pulsen skulle dra iväg fanns också där.

I onsdags tog jag så ut tempohojen och körde en tjuga på ca 44 km/h i snitt och det utan att maxa. Kroppen kändes klart bättre och pulsen var mer stabil. Helt klart hoppfullt.

I torsdags var det inplanerat vila och sedan avfärd på fredag morgon till Wira Bruk, söder om Norrtälje. I och med att jag åkte först på fredagen så innebar ett regn precis när jag kom fram på kvällen, att jag fick skippa genomåkning av banan vilket jag alltid annars genomför.

Istället blev det en riktigt tidig kväll då jag somnade redan vid 21. Det var helt klart behövligt då kroppen inte mått toppen av långa och tuffa arbetsdagar och sedan väldigt mycket att göra hemma. Egentligen har det bara varit under tiden jag cyklat som jag inte haft ont i rygg och axelparti.

Ja, sedan skulle jag upp tidigt också. Klockan stod på väckning, 06.00 och redan 07.00 rullade jag banan. Jag insåg att den skulle bli tuff men passade mig bra. Mycket upp och ned, men mest åkbackar och sedan en klättring på utvägen efter ca 7 km. I övrigt inget tekniskt och inga vägbyten.

Trots att Patrik Boström från CK Fix inte var med idag fanns många starka cyklister på start. Bland annat Mats Snygg från CK Bure som slog mig på SM med ca 10 sekunder och norpade silvret. Sedan var också Stefan Ljungberg från Celexir med som vann tempot på SM i H40.

10.08 rullade jag iväg. En minut före mig startade Fredrik Wikström från Celexir vilket var ett bra riktmärke. Skulle jag klara att gå ikapp honom visste jag att det var ett bra lopp då han är en stark tempocyklist.

Starten blev mycket bra och jag kände mig också stark. Jag såg hur jag närmade mig Wikström och när vi gick in i klättringen efter ca 7 km var det tydligt att jag plockat in rejält.

Kroppen fortsatte att kännas bra i ca 2 km till, men sedan fick jag inse att jag åter gått lite för hårt. Endast 7 slag från maxpuls och långt kvar. Bara att släppa av lite.

Resten av loppet var rejält tufft och jag fick släppa av väl mycket i ett antal utförslöpor för att mäkta med att hålla trycket uppför och över krönen.

Wikström höll i bra och jag hade mattats så nu tog jag inte mycket. Jag nötte mig dock allt närmare och till slut var jag riktigt nära. Jag blev då bekväm med Wikström ca 50 meter framför mig. Skulle jag gå om nu skulle det bli svårt att orka hem, resonerade jag. Men så ökade jag tempot och gick om i en lite längre stigning.

Helt plötsligt visar det sig att det bara är 1 km kvar till mål. Då hade jag varit lite väl bekväm just innan. Men nu matade jag på vad som gick och effektsiffrorna var fina mot slutet.

Jag skär mållinjen och jag är relativt nöjd, även om jag vet att det nog cyklat ännu snabbare om jag inte gått så hårt från början.

I en analys efter loppet ser jag att mina 34 minuter på de dryga 25 km och ca 200 hm, innebar en snittfart på ca 44,5 km/h. Jag kan också konstatera att snittpulsen landar på 94,5% av maxpuls, vilket är rejält högt. Maxpuls över mållinjen.

En normaliserad effekt på 368 watt (faktisk watt på 363) är jag nöjd med, och bättre än på länge. Jag konstaterar också att första 14 minuterna landar på ca 380 watt, vilket alltså var väl högt. Precis som flera tidigare lopp är mina sämsta kilometer de mellan 3-6 km från mål. Jag tappar alltså allt eftersom loppet går, men lyckas ändå hitta lite extra kraft på slutet. Trots allt tappade jag inte lika mycket på hemvägen som jag trodde när jag cyklade.

Extra positivt var att jag inte fick någon pulsrusning i dag, kroppen kändes bättre, sadeln satt fast och den effektmätare jag fått låna av Katten fungerade (till skillnad mot vad min gjort på slutet)

När jag är i mål gissar jag på pallplats, men att det nog inte räckte till seger. Det går dock väldigt fort så är det prisutdelning och jag får besked om att det blir seger i Sherides-tempo, som är en deltävling inom Swecup. Riktigt skoj!

Tvåa blir Mats Snygg från CK Bure. Jag får alltså revansch på honom från förra veckans SM. Trea blir Fredrik Wikström från Celexir.

Alltid roligt att vinna och särskilt när prestationen är bättre än tidigare. Sedan orkar jag inte riktigt hela vägen, men jag får acceptera att min bristande grundträning ligger bakom. Till nästa säsong så! Ja, bara jag får vara frisk och skadefri förstås. Då hoppas jag också att jag kan få till en mer aerodynamisk position om axeln, axeln och armen börjar fungera bättre.

Efter avslutat lopp och prisutdelning blev det fler trevliga snack med olika cyklister innan jag tog husbilen till starten för morgondagens linjelopp i närheten av Norrtälje.

Här har jag rullat morgondagens bana. Överlag en fin bana som förhoppningsvis är så säker som det går. Sedan är min gissning att rundbanan på 23 km som ska köras fyra varv inte är tillräckligt utslagsgivande för att jag ska ha något att hämta.


Det troliga är att det blir spurt och då finns jag inte med där framme. Ja, viktigast är att jag inte kraschar och i andra hand att det blir ett roligt lopp där jag får köra mig trött. Sedan får vi se vad det innebär för resultat.



söndag 18 augusti 2019

SM i tempo - blandade känslor: RR

Så har det gått ett dygn sedan SM-tempot som igår genomfördes i Jönköping (egentligen Lekeryd ca 15 km utanför Jönköping).

Jag har nu haft en lång hemresa att fundera kring hur jag egentligen ska tänka kring loppet igår. För det var verkligen med blandade känslor jag åkte hem.

Ja, hur var det då?

För några dagar sedan gick jag igenom bansträckningen här på bloggen, som enligt plan ska användas på SM varje år, åtminstone de fem närmsta åren.

För dig som inte läst detta så är det en rundbana på 16 km som körs 2 varv. Det inleder med en tuff klättring direkt efter start, därefter några vägbyten, slingrande smala vägar och med avbrott för en kortare brant klättring. Efter ca 9 km kommer du ut på en bredare väg och nu är det "bara" att mata på i ca 6 km innan det avslutas med en rejäl utförslöpa där det går riktigt fort. Totalt ca 300 höjdmeter.

Banan är till stora delar exponerad för vind, som gör den ännu mer utmanande.

 Jag hade provkört banan flera varv inför tävlingarna och insåg att klättringarna skulle vara kritiska och där skulle jag tappa tid. Sedan gällde det att ha mod i vägbyten och skarpa svängar. I övrigt passade banan fint. Överlag var den också rolig och händelserik.

Extra positivt att arrangörerna fått till en bana och ett upplägg som kändes mycket säkert vad gäller bilar och andra hinder. Överlag bra arrangerat och det lär förstås bli bättre för varje år dessutom.

Igår när det var dags för tävling regnade det rejält, vilket inte kändes bra då jag inte gillar att köra i regn efter min skada. Känner att risken att krascha är klart större då asfalten blir halkig och sikten är sämre.

Det var rejält blött när vi skulle starta, men det värsta spöregnet hade i alla fall dragit bort vilket kändes bra.

Jag startade sist av alla då jag varit snabbast av de startande vid förra årets SM.

Nu denna gång visste jag att jag inte var lika snabb som i fjol då jag inte fullt ut har fått tillbaka min kapacitet. Sedan har Patrik Boström från CK Fix varit extremt bra i år. Tittar vi på övriga startande var det många namnkunniga cyklister på startlistan, med tidigare SM-medaljer och även guld på sitt CV. Några av de startande har inte heller varit med Sverigecupen i år, så det var osäkert hur deras kapacitet såg ut just i år. Men sammantaget tänkte jag innan start att det rimliga är att jag landar på plats 2-5 då jag insåg att jag just nu inte har kapaciteten för att rå på Patrik Boström.

Efter tre SM-silver i rad så skulle jag inte vara helt nöjd om jag inte kunde nå samma placering denna gång, om nu inte någon presterade högre än tidigare år. Samtidigt var ändå fokus på att i alla fall nå pallen.

Så var det dags för start och precis som för ca en månad sedan slutade min effektmätare att fungera då den blev blöt. Riktigt surt....

Start. Full fart direkt och in i första klättringen och jag matar på utan att veta riktigt hur hårt, då jag inte får feedback av effektmätaren. Då det är i början av loppet hjälper det inte heller att titta på pulsen.

Uppe på toppen blir det full fart i ett lättåkt parti innan det är dags för vägbyte och sedan ett vägbyte till.

Ja, jag hann också med att för andra gången denna sommar drabbas av att sadeln åker ned fram (redan efter drygt 1 km ) så den får en kraftig lutning. Detta trots att jag gjort vad jag kan för att lösa detta. Behöver alltså lämna in detta för reparation. Ja, sedan blir det till att köpa en ny effektmätare också. Det fungerar ju inte att ha en effektmätare som bara fungerar i bra väder. Loppet började alltså sådär.

Det går fortsatt hårt och pulsen stiger. Samtidigt känns det hyfsat, men jag känner mig osäker om det går tillräckligt fort.

Efter 4 km in i nästa branta klättring. Mot slutet brinner det bra i benen och jag ställer mig upp och trycker över krönet.

Så börjar det kännas underligt i kroppen och jag tappar tryck. Fortsätter att trycka i de vindlande svängarna och med en rejäl motvind. Men så känns det att det nästan helt tar stopp.

Jag tittar på pulsmätaren som nu står på 200+. Inte bra när man har en maxpuls på 180. Utifrån hur kroppen känns inser jag att det är en pulsdrivning av något slag (hade samma sak för tre år sedan, vid ett tillfälle då jag också besökte läkare). Jag blir orolig och släpper av rejält. Det känns som jag står still.

Så efter ca 3 km börjar pulsen sänkas till en mer normal, men förstås hög puls. Jag försöker komma igång igen då det nu mer handlar om att kroppen känns trött. Jag tittar kontinuerligt på pulsen för att se att den inte sticker iväg igen.

Så ut på de större vägarna och nu kör jag kontrollerat för att så att säga komma igen både mentalt och fysiskt. Det går ändå väldigt fort, då det nu är medvind. Mestadels över 50 km i timmen.

Så är jag framme vid varvning och det är dags att ta den branta klättringen igen. På något sätt har jag accepterat att jag inte har "det" idag och det går segt, men ändå med en bättre känsla än under första varvet. Men det blir mer passivt rent generellt. Jag fortsätter att hålla koll på pulsen.

Ut på mitt bästa parti på de större vägarna. Nu trycker jag vad jag kan, utan att veta vad det innebär då jag alltså inte har någon effektmätare som referens. Det känns dock att jag inte riktigt har klippet, även om jag lyckas få till en hyfsad avslutning.

I mål ser jag att det blivit en snittfart på ca 43,5 km/h på de 32 km. Jag hade innan loppet trott att jag skulle köra minst 30 sekunder snabbare och med en snittfart på över 44 km/h. Tillsammans med den dåliga känslan och att jag fått slå av rejält när jag pulsen drev iväg förstod jag att det gått för sakta. Ingen medalj, helt enkelt.

Jag hade ändå kämpat och försökt. Jag hade tagit ut vad som fanns för dagen och det märktes inte minst efter loppet där benen var mörare än vanligt.

Efter ett tag hör jag att det ändå är medalj. Patrik Boström från CK Fix vinner med ca 1 minut och sedan är Mats Snygg från CK Bure tvåa just före mig som trea. Jag blir nöjd att det trots allt blir en medalj, men jag är missnöjd med loppet och tänker att ett silver låg inom räckhåll. Det hade då förstås krävts ett topplopp då guld- och silvermedaljörerna var riktigt bra.

Samtidigt slår jag flera riktigt starka cyklister och det är 30 sekunder ned till fjärde plats. S

Ja, det känns verkligen blandat! Nöjd? Missnöjd? Ja, nog lite både och.

När jag sedan började analysera alla tider under dagen och hur fort det gått i andra klasser inser jag att min tid trots allt är ganska bra, trots alla problem och den dåliga känslan.

Det blev alltså en ny medalj, vilket innebär att jag under de fem SM i tempo jag deltagit i sedan 2015 har platserna 10, Silver, Silver, Silver och nu Brons.

Prisutdelning, dusch och lite snack med trevliga cyklister. Sedan bar det av hemåt.
Grattis till Patrik Boström och Mats Snygg till guld och silver. 

 Jag har verkligen funderat på vad som hände. Varför fick jag en sådan pulsdrivning, varför gick det inte fortare (då jag testkörde gick det generellt snabbare) och varför var jag så kraftlös?

Många lägger ut sina race på Strava och där kommer jag nog sanningen ganska nära.

Jag kan konstatera att jag inte brukar vara så snabb uppför, men igår på SM var jag klart snabbast i i den första klättringen. Exempelvis var jag 15 sekunder snabbare än Patrik Boström. För att uppnå den tiden med min vikt bedömer jag att det krävdes ca 100 watt mer i pedalerna än vad jag planerat och vad som är rimligt.

Det fortsatte sedan på samma sätt kommande 4 km till just efter den andra rejäla klättringen. Jag ligger fortfarande klart före alla andra, inklusive Patrik Boström som i mål är drygt en minut snabbare.

Så får jag min pulsdrivning och kroppen blir kraftlös. Jag hörde från andra som varit med om detta att det är störst risk för pulsdrivning om det är kallt, du har värmt upp dåligt och du kör väldigt hårt. Exakt så var det igår (den dåliga uppvärmningen berodde på spöregnet vilket innebar att jag inte körde som jag brukar). Jag hoppas att det var en engångsföreteelse, men händer det igen att hjärtat rusar får jag förstås kolla upp det.

Allt ovan kan hur som helst vara förklaringen på att det blev som det blev. Jag sprängde mig helt enkelt första 5 km med en alldeles för hård öppning med en effekt jag inte klarar. Dessutom reagerade kroppen med att hjärtat rusade, som ytterligare gjorde mig kraftlös.

Med tanke på att jag alltså i stort sett hade väggat redan efter 5 km så är det otroligt att jag trots allt kunde hålla okej tempo de kommande 27 km. Eller så var det förstås inte. Jag tappade 35 sekunder mot vinnaren från kilometer 5 till kilometer 14. Varv två lyckades jag dock få tillbaka lite av farten, men jag hade inte längre något klipp och jag fortsatte att tappa kontinuerligt. Dock inte så mycket på den lättåkta delen i slutet av varven. Men där brukar jag å andra sidan i vanliga fall ta tid på de allra flesta.

Ja, tänk vad en trasig effektmätare kan ställa till det. Med det adrenalin som fanns i början och oron att tappa allt för mycket i första klättringen blev det för mycket. Så den blev enligt min bedömning mitt fall, men inte så som jag trodde. Inte var det rimligt att tro att jag på 2 minuters klättring skulle vara 10-15 sekunder snabbare än de flesta. Men det fick jag alltså äta upp. Hade det varit i fjol och jag känt mig säkrare på min kapacitet hade det nog inte hänt, men i år har jag inte riktigt fått tryggheten i min cykling och tilltron till att jag har "det".

Men hade någon frågat mig i mars när jag fortfarande knappt tog mig upp ur sängen, efter mina 19 frakturer i januari, hade jag självklart tagit ett brons på SM och ett Silver på Nordiska Mästerskapen. Nu skulle det krävts två silver för att jag skulle vara helt nöjd. Men en medalj är alltid en medalj.


Nu har jag också lite revansch att sikta på till nästa SM. Dvs att få till ett lopp där känslan är att det stämmer. Sedan är det förstås inte säkert att det leder till en bättre placering.

Jag kan ju också konstatera att bansträckningen är helt okej för min del och att jag kommer att kunna vara konkurrenskraftig även kommande år bara jag får vara frisk och hel.

Viktigast just nu är dock att kroppen är okej och att jag får ordning på cykeln.

Förhoppningsvis blir det nu 3 avslutande tävlingshelger i Sverigecupen och sedan avslutning på säsongen med vårt eget lopp.

tisdag 13 augusti 2019

Tempo-SM: En genomgång av bansträckningen i text och bilder, med kompletterande reflektioner

Inga inlägg sedan NM. Vad har då hänt sedan dess? Ja, vi åkte från Åland och jag tog med mig en skön känsla från silvret i tempo.

Vi tog sikte mot Gävle och under förra veckan fick vi möjlighet att träffa gamla vänner, hitta fina cykelvägar och möjlighet också till annan träning. Sedan var vi på Rix FM-festival vilket var riktigt trevligt och bra. Ja, lite campingplatsliv också.

Nu har husbilen förflyttat sig till Lekeryd, en bit öster om Jönköping. Här ska jag förhoppningsvis köra SM i tempo nu på lördag.

Jag har nu testat banan med tempohojen. En bansträckning som är tänkt att användas för alla klasser på SM de närmsta fem åren.

Jag hade innan jag kom hit hört ryktas att det skulle vara en mycket utmanande bana och det har nu bekräftats.

Kortfattat kan sägas att det börjar med en tuff och brant klättring, sedan är det smala vägar och mycket teknisk åkning som gäller med ett avbrott för en brant, men kortare klättring. Ett antal vägbyten och efter den tekniska delen innebär ett av dessa att du kommer ut på en mindre teknisk och för egen del, ett snabbare och bättre avsnitt. Ett vägbyte till och sedan 4 km relativt rakt och platt, men trolig kantvind. Sedan en rejäl utförslöpa som svänger en del. Där lär det gå rejält fort.

Nu till bansträckningen kompletterad med bilder.

Start och nästan direkt efter en sväng in i banans tuffaste klättring.
Start just innan en sväng.
Kort raksträcka och sedan in i klättringen
Så en klättring som börjar brant. 

Första 500 meterna av klättringen ligger på i snitt 7% och därefter planar det ut innan du är på toppen efter ca 1,1 km.

Efter klättringen väntar 1,5 mycket snabb kilometer innan det är dags för ett vägbyte.
Efter vägbytet smalnar vägen av rejält och en kort sträcka med slingriga vägar väntar innan det åter är dags för ett vägbyte. Denna gång är vägbytet skarpare och det finns ojämnheter i vägen.

Ojämn väg och sedan 90 grader höger.
 Mindre än en kilometer och sedan väntar klättring nummer 2 på varvet. Exponerad för vinden går du in i 500 tuffa meter. Ett snitt på 6% med ca 8% i mitten av backen.

Här gäller det att trycka tillräckligt hårt för att inte tappa tid, men också ha kraft för att trycka över krönet och partierna därefter.
Full fart innan klättringen

In i klättringen
Brantaste delen
Över krönet och sedan utför.
Ca 5 km avklarade och ca 11 km kvar på varvet. Nu väntade ytterligare 4 km med väldigt smala och slingriga vägar. Böljande och möjlighet till kantvind då det är många öppna ytor vid vägen.


Mot slutet av detta avsnitt efter totalt ca 8 km kommer en mycket skarp sväng vänster och nästan direkt ännu skarpare höger. Där är det dessutom en hel del hål i marken i ytterkant. Går det för fort och du kommer fel här kan det helt klart bli en avåkning (vilket även gäller vid vägbytena).
Skarpt vänster
Direkt efter skarpt höger
En kilometer kvar av slingriga vägar innan det åter är dags för vägbyte och då in på en större väg. 
Efter vägbytet en dryg kilometer på en större väg och sedan vägbyte igen för att då komma in på en ny väg som går mest rakt fram och inte har så många höjdmeter, men generellt går svagt uppför.
4 km alltså då det "bara" är att mata på innan det så bär skarpt utför. Här kommer det att gå fort och dessutom slingrar det sig utför. Väl nere är det bara en kort bit till mål.

Ja, så var då 16 km avklarade. Men det är först om ett varv till som det är målgång. Så nästan direkt efter "mål" är det vägbyte och in i den längsta klättringen igen. 
Sväng höger och in på varv 2

När du så cyklat hela rundan igen har du klättrat ca 300 höjdmeter och cyklat 32 km.  

Sammantaget kan sägas att enligt mig gynnar denna bana tekniska cyklister som vågar lite mer. Den gynnar också goda klättrare, eller kanske snarare missgynnar den som är tyngre. Den andra halvan är mer lämpad för cyklister som gillar bredare och lättare vägar och kanske lite kantvind. Överlag kommer rundbanan på 16 km vara rejält krävande. Framför allt handlar det om att ha kraft kvar för varv två då det alltså är 2 x 16 km som gäller.

För egen del tycker jag det var en rolig och spännande bana där det händer något nästan hela tiden. Tittar jag till prestationen passar dock banan sämre. Jag kommer att förlora tid i klättringarna och i de tekniska bitarna har jag också en nackdel. Jag är inte superteknisk och dessutom vågar jag inte lika mycket efter min skada. Så risken är stor att jag efter ca 9 km tappat rejält med tid som blir svår att ta igen på de sista 7 km som passar mig bättre. Ett annat problem som gäller just i år är att jag efter min skada inte kört tempo så långa sträckor som tidigare år och det är då en nackdel att sträckan är längre och dessutom mer pulserande och tuff än väldigt många andra bansträckningar. 

När jag testkört banan kan jag se svart på vitt via de Stravasegment som finns att det kommer att bli svårt och utmanande då väldigt många är snabba i segment där jag har lite övrigt att önska.

Men jag ska göra vad jag kan och lyckas det inte i år får jag fundera kring hur jag ska förbereda mig för nästa år för att lyckas bättre.

Min blogglista