Swecup i Västerås - Tillbaka från skada: Det kändes som en seger!

Efter många om och men bestämde jag mig för att våga åka ned till Västerås för att tävla i SweCup. Denna gång dock endast i tempo då jag ännu inte känner mig tillräckligt återhämtad efter skadan för att befinna mig i en stor linjeklunga och särskilt på en snabb lättåkt bana.

När jag skulle åka söderut på fredag morgon kändes kroppen allt annat än bra. Vad det berodde visste jag inte. Sonen har varit förkyld hela veckan och varit rejält dålig. det är mycket pollen i luften, jag har vissa dagar större känningar av mina skador som påverkar andning och puls, och dessutom var jag spänd inför vad som skulle komma.

Rosslig och riktigt hög vilopuls, men då det kanske främst berodde på spänningar och min grundskada bestämde jag mig för att ändå åka iväg.

Var dock på väg att vända hemåt flera gånger, men till slut hade jag kommit så långt att det inte fanns någon återvändo.

Efter många timmar var jag så framme vid tävlingsbanan och jag rullade iväg för att prova den med tempohojen. Inte så kuperat, rejäl medvind till vändningen och tungt tillbaka. Benen var hyfsat okej, medan pulsen var lite hög.

Precis som flera dagar denna vecka gick jag i säng tidigt för att kroppen skulle börja kännas bättre. Vaknade 11 timmar senare och ändå var det långt kvar till starten som skulle ske först 14.40.

Frukost, och en första uppvärmning på trainern i hotellrummet. Pulsen fortfarande ca 20 slag för hög både när jag steg upp och vid första värmning. Jag blev osäker på om jag skulle starta men till slut bestämde jag mig. Det kunde ju inte gå mer än dåligt.

På plats ca 2 timmar innan start och det blev många trevliga samtal med cyklister jag inte sett sedan i höstas. Roligt att få så uppmuntrande kommentarer och att många saknat mig. Det värmde.

Spänt och nervöst då jag inte tävlat sedan skadan och inte ens cyklat längre än 14 km i tempoställning och nu var det ca en mil längre. Jag hade alltså ingen aning om hur kroppen skulle reagera.

Efter två kortare uppvärmningar var det så dags för start. Bara en minut kvar och då ser jag att bromsen ligger mot diskhjulet. Snabbt upp med snabbkopplingen och en justering. Sedan bara 15 sekunder till start. Stressigt det här. I mål ser jag att bromsen ligger på, men det påverkade nog bara marginellt under loppet.

Så iväg. Mitt första lopp sedan mitt allra första TT-lopp 2015 då jag inte visste alls hur hårt jag skulle kunna gå för att orka hela vägen. Ni som hängt med vet att jag hade min effektmätare felkalibrerad och gjorde en snabb och slarvig justering direkt efteråt. Så från för lågt till för högt. Detta har jag dock valt att inte ändra för att inte bli för nedslagen under loppet. Så effektsiffrorna var höga, men ljög en hel del.

Nu är det ju lätt att känna vad benen och pulsen klarar och sedan vet jag hur fort det "borde" gå på platten i medvind respektive motvind. Jag hade också ett bra riktmärke som startade 30 sekunder före mig. Jag brukade vara 1-2 minuter snabbare i fjol och samtidigt hade Fredrik Nylén från Skoghall varit snabbare i år. Om jag kunde hålla avståndet skulle det nog bli acceptabelt i alla fall.

Jag kan konstatera att pulsen under loppen var extremt hög och det var otroligt slitigt. Jag har faktiskt aldrig haft så hög puls som jag hade under detta lopp. 95% av maxpuls i snitt och sista 20 minuterna var snittpulsen den högsta jag någonsin haft. På mållinjen 1 slag från maxpuls.

Vet inte riktigt varför pulsen blev så extremt hög. En del kan vara att jag förlorat benmuskler och behöver köra på högre kadens, det kan ha att göra med pollen eller förkylning eller så är det bara är att acceptera utifrån min skada.

Hur som helst kämpade jag hela vägen och tog ut allt i kroppen. Inget sparat. Så check på att ha kämpat i alla fall.

Vid en analys kan jag konstatera att jag körde snabbast första 2 km i relation till övriga. Sedan var sista två kilometerna också riktigt bra. Mellan kilometer 16 och 18 vet jag inte vad som hände. Här tappade jag väldigt mycket tid mot de allra flesta. I alla fall nöjd med att kunna avsluta på ca 500 watt sista minuterna trots att jag redan då var "körd".

I mål kunde jag konstatera att jag nästan hunnit i fatt Fredrik och att min snittfart landat på 44,1 km/h där det gick väldigt snabbt ut och väldigt tungt tillbaka i motvinden. Men förutom två kilometer då jag alltså var väldigt dålig höll jag ungefär samma tryck hem som ut.  Jag kände mig ganska nöjd. Kämpat hela vägen och det fanns helt enkelt inte högre fart i kroppen.

I mål insåg jag att jag var ca 1 minut och 40 sekunder efter Patrik Boström från CK Fix. Patrik är alltid riktigt bra, och ett bra riktmärke. I fjol hade vi 3-3 i inbördes möten, men han slog mig med mer när han var före. I år har han dessutom börjat med två segrar inför lördagens tävling.

Patrik Boström åkte också på en rejäl krasch näst sista tävlingshelgen 2018 och drabbades av nästan lika allvarliga skador som jag åkte på i januari. Imponerande då att vara tillbaka och så väldigt stark.

I jämförelse med fjolåret var jag ca 2 km/h långsammare och då ungefär 1 minut och 30 sekunder. Samtidigt så bra som jag som bäst kunnat förvänta mig. Inte många hade nog trott att jag skulle kunna cykla så pass snabbt bara 4 månader efter min omfattande operation och ca 65 dagar där jag varit helt eller nästan sängliggande.

När resultatet kommer blir jag mycket förvånad. Jag når pallen och blir tvåa! Klart bättre än väntat.

Så här i efterhand väldigt känslosamt att åter få kunna prestera och vara lite av mig själv igen. Allt hårt jobb, höga mål och stor kämpaglöd har tagit mig en bra bit på vägen till min återkomst. Inte bara för själva cyklingen utan för livet. Jag vet fortfarande inte om jag får men av mina skador som gör sig påminda stora delar av varje dag, men det ser mer och mer lovande ut i alla fall.

När jag för mindre än 3 månader sedan började rulla max 30 minuter på ca 130 watt, mest låg till sängs och fullproppad med morfin tänkte jag redan då att mitt första fokus är att ta mig till Mallorca på träningslägret i april och komma till start i Västerås tempolopp. Dessa mål höll jag för mig själv, men all träning syftade mot detta.

Att jag siktade mot Västerås berättade jag inte förrän jag trodde det var möjligt och det var så sent som för sex dagar sedan.

En andra plats på mitt första lopp efter min allvarliga skada känns faktiskt som en seger. Ja, mer känslosamt än de flesta av segrarna i SweCup. Jo, jag vet att inte alla de bästa var på plats, men känslan handlar främst om att jag kunde tävla och jag kunde prestera. Nu har jag också ett riktmärke att utgå från. Det kommer att ta tid att bli lika bra som jag varit om det någonsin går. Men även om jag inte når dit kan träna, leva och tävla.

I vanliga fall kör jag tempo på lördag och linje på söndag.  Men linjeloppet lät jag andra göra upp om. I stället satte jag mig i bilen och åkte hem till Västerbotten igen. Nöjd och glad, med ishockey och eurovision på radion. Då går det lätt att ta sig hem.

Seger, inblandad i två krascher och inte my cup of tea

I helgen har jag varit nere och tävlat i Västerås/Enköping. Två deltävlingar i Swecup.

På lördagen var det tempo. 27 km att cykla så fort som möjligt, helt enkelt.

Mina förhoppningar var att placera mig topp fem då konkurrensen var knivskarp och jag var osäker på min form. Bansträckningen talade dock för mig.

Från starten i lördags (bild Anders Karlsson)

Jag kände tidigt under loppet att det nog skulle bli en riktigt bra dag, så jag höjde förhoppningarna till 2-3 plats. Det var trots allt med några på startlinjen som är extremt svåra att slå, så en seger fanns inte i min kalkyl.

Men just i lördags var jag snabbast och starkast av alla. Inte med mycket, men ändå snabbast. 27 km lång bana och en snittfart på ca 46,2 km/h. Ca 35 minuters åktid och jag vinner med 1 sekund före Niclas Näslund från Cykloteket Racing Team och med 7 sekunder över Patrik Boström från CK FIK. Sedan lite större avstånd till fjärde plats. Det är verkligen tufft och tight i toppen när det är tempo. 

Äntligen hade jag marginalerna med mig. De senaste två åren har jag en mängd andraplatser. I bland långt från segern, men flera gånger har det varit sekundstrider som slagit fel. Men till slut slog det rätt och jag fick min efterlängtade seger. Ett av huvudmålen för denna säsong med en seger i tempo i Sverigecupen, är nu uppnått.

Jag passade på att njuta efter loppet och sedan ladda med lite Eurovision. 

På söndag var det så dags för linjeloppet. Inte mycket som passade mig. 100 startande på smala vägar, nästan ingen vind och inga backar. Ja, då blir det förstås extremt trångt och det slutar med spurt. Om det inte slutar med krasch. Jag är för försiktig, för snäll när det är trångt och inte någon toppspurtare. Ja, ni förstår.

Från starten (bild Anders Karlsson)

Katten säger att jag hela tiden ska vara sist eller först under denna typ av lopp. Jag gjorde som hon sa och ägnade hela första varvet av fem allra sist i klungan. Lite jobbigare att ligga där än inbäddad i klungan, men det kändes ändå ganska så bekvämt.

Ja, jag var faktiskt inte sist hela varvet. Med några kilometer kvar till varvning hör jag carbon knäckas ute till vänster. Jag ser hur folk faller i högar framför mig och hur en cyklist kastas i en volt ned i diket. Jag hinner bromsa och undviker att krascha. Får dock stå och vänta tills några cyklister tar sig upp så det går att ta sig förbi. Det ligger nämligen cyklister efter hela vägen.

På cykeln och sedan spurtar jag max i två minuter för att hinna ikapp några andra som kommit iväg tidigare från kraschen. Sedan fortsatt jagande i grupp i ca 4 minuter innan jag är tillbaka i klungan. Ett flertal cyklister bryter på grund av skada, skadad cykel eller att de inte klarar att ansluta till klungan.

Vi varvar efter 18 km och sedan är det lugnare i klungan under varv två och varv 3. Det går fort, men inga incidenter. Jag håller mig fortsatt långt bak.

I slutet av varv tre avancerar jag och ligger i spets en stund för att undersöka om det går att komma loss. Backar tillbaka igen.

Men i början av varv 4 försöker jag åter skapa en utbrytning med några andra cyklister. Jag känner dock efter en stunds hård körning att vi inte kommer loss, och backar tillbaka. Då stannar det av och 4 av cyklisterna kommer loss. Jag tänker dock att detta blir inhämtat. Vilket det också blir till slut.

Men efter några minuter tänker jag ändå att jag ska försöka brygga upp till utbrytningen. Får hjälp av flera cyklister, men det är alldeles för lättåkt. I klungan går det att ligga flera hundra watt lägre och ändå hänga med. Lönlöst helt enkelt. 

Jag ger upp och backar sist igen efter att fått en bra 20 minutersintervall under varv 4. Bra träning i alla fall och benen kändes bra.

Jag bestämmer mig för att om det inte öppnar upp sig riktigt bra och jag kommer fram lätt sista varvet skiter jag i allt och undviker att spurta. Känns för farligt.

Det rullar på under varv 5 och när det är kanske 3-4 km kvar söker jag mig framåt för att se om det blir en lucka att ta sig fram i spets utan att det är för farligt. Jag ligger längst ute till höger av vägen och det är cyklister överallt. Det är stopp att komma fram längre.

Så börjar cyklisten till vänster om mig att pressa ut mig mot gruset utanför asfalten. Samtidigt kommer en annan cyklist bakifrån och tänker köra om till höger om mig där jag upplever att det inte finns plats. 

Jag inser att nu blir det nog krasch. Först håller jag bara mitt spår och håller hårt i styret. Jag trycks från båda håll och jag inser att tillsammans med cyklisten till höger kommer jag att åka i backen. Jag klickar ur ena pedalen i ca 45-50 km/h för att förbereda mig. Men på något sätt håller jag mig uppe. Den andra cyklisten åker ned i diket, men klarar sig bra. Jag blir kvar på vägen.

Innan jag återhämtat mig från detta och fått in skon i pedalen igen är allt vad heter position borta. Cyklister över hela vägen och dessutom i flera led. Går inte komma fram någonstans.

Det är bara de 15 första som får poäng och dit går det ändå inte att nå. Jag väljer att inte spurta alls utan håller mig bakom de som matar på. Jag rullar in som 33:a, några sekunder efter segraren. Lite besviken att jag inte fick köra mig riktigt trött, men samtidigt glad att jag höll mig på benen. 

I en av de andra klasserna har jag nu hört att det blev masskrasch i spurten med svåra skador och ambulans som följd. Cykling är fantastiskt, men krascherna är verkligen inte skoj. Hoppas alla inblandade snart får må bättre.

Efter avslutat lopp snabbt in i bilen för den långa vägen på 600 km hem. Resan gick förvånansvärt snabbt och bra.

Sammanfattningsvis blev detta en riktigt bra helg. Tempoloppet blev bästa tänkbara och linjeloppet ungefär som väntat. Jag ska njuta lite i veckan av att allt hårt arbete gett resultat för tempot och vad gäller linjen kändes det bra i kroppen i alla fall. Jag har nu deltagit i fyra deltävlingar i cupen och har då placeringarna 3, 6, 1 och 33. 

Lite känningar i ryggen i dag, men ändå hanterbart. Bra, med andra ord.

Efter arbetet blev det en trevlig cykeltur i fantastiskt väder. Känslan var bra och farten hög.

Sedan direkt föräldramatch i Volleyboll tillsammans med sonen. Direkt det blir en annan sport mår inte kroppen bra. Baksida lår och rygg känns nu ansträngd och lite smärtsam. Hoppas det bara är kortvarigt. Jag kom precis hem så jag har ännu inte hunnit analysera läget.

Jag passar också på att tacka för alla positiva tillrop efter lördagens seger och laddar vidare för fler tävlingar nästa helg. Då är jag dock mest med för att se och lära. På lördagen är det GP (1,2 km lång bana med många svängar som körs många varv). Detta är om möjligt en ännu sämre kopp te än gårdagens linjelopp, men förhoppningsvis lär jag mig något. På söndag är det linjelopp och kanske kan det passa mig bättre än det som var i helgen. Jag vet inte banprofilen, så först då vet jag vad jag kan ha för förväntningar. Inget tempolopp så långt ögat kan se.

Söderut för tävling, rekat banan och förberedelser

Då har jag anlänt till hotellet i Enköping. Jo, tävlingarna arrangeras av Västersås CK, men tävlingarna ligger mitt emellan Västerås och Enköping och det passade bättre med boendet här.

Mitt på dagen landade jag i Orresta där start och mål för helgens tävlingar. Mälarcupen är deltävlingar i den totala cupen. 

Jag började med att rulla tempobanan ett varv med bil. 

Mitt första intryck var att vägen var ganska smal och att det svängde en hel del. Däremot var det väldigt få höjdmeter. Några riktigt klurigt svängar i första delen av banan.

Efter att ha rullat de drygt 27 km var jag tillbaka i Orresta och parkerade då vid Golfbanan. Ut med tempohojen och ombyte. Sedan iväg i strålande sol och hög värme. 

I bilen hade jag inte märkt av det, men när jag började rulla kände jag att vinden var påtaglig.

Hela banan är egentligen öppen för vindar, så blåser det mycket i morgon blir det en stor faktor.

Inledningsvis gick det väldigt fort då det var medvind eller kantvind med. På några ställen får man vara vaksam i morgon om det är sådan här stark vind och går så fort. Annars kanske det blir åkerbesök.

Efter 13 km var det höger in på ny och bredare väg. Här kan det nog bli tufft med en rejäl kantvind.

Överlag var det väldigt fint runt banan och vädret hjälpte förstås till. En fin upplevelse helt enkelt.

Några korta partier tryckte jag på för att känna hur olika svängar skulle kännas, men i övrigt gick det ganska piano.

Efter ca 19 km blev det kantvind mot och är du trött i det läget och vinden ligger lika i morgon lär det bli en prövning.

Med några kilometer kvar var det ett nytt vägbyte och motvind sista kilometerna in mot mål. 

Sammantaget var det en trevlig bana som kommer att bli utmanande utifrån att det krävs en hel del att hålla ett jämnt och bra tryck hela vägen. Blåser det som i dag och det samtidigt är lika varmt, så blir utmaningen mycket större. Banan gav i alla fall ett trevligt intryck.

Efter att ha åkt vidare till Enköping bar jag upp alla grejer och cyklarna på rummet och sedan har jag förberett lite för i morgon. Nu vila inför det som blir en tidig start.

I vanliga fall brukar vi starta sent på tempot. Nu tidig start två tävlingar i rad. I morgon rullar jag iväg 10.07.30.  Ja, vi brukar också starta med en minuts mellanrum, men nu är det 30 sekunder för andra tävlingen i rad. Många nyheter helt enkelt.

Nu får vi se hur kroppen känns i morgon. Förhoppningsvis i alla fall ett steg åt rätt håll.

Tävling på gång, tempotest och sökande efter form

I helgen är det dags för min andra och Sverigecupens tredje helg.

Mitt mål innan säsongen började vara att delta på alla helger med ett tempolopp och ett linjelopp. Övriga helger där det inte  är något templopp utan linje och GP skulle jag lämna öppet om jag skulle vara med eller ej beroende på tidigare resultat, form mm.

Tyvärr har jag redan nu missat en tempohelg på grund av skada, så denna andra tempohelg blir den sista inför SM. Alla lopp de närmsta helgerna är nämligen linjelopp eller GP.

Med tanke på att jag varit skadad och missat en hel del träning hade det förstås varit bättre att få ytterligare ett tempolopp i kroppen inför SM, men jag får helt enkelt förhålla mig till att det är som det är.

Jag har inte på något sätt toppat inför helgens tävlingar utan mer inriktat mig på att få till mycket och bra träning för att kompensera för tidigare sjukdomar och skador. Men visst hoppas jag att formen ändå ska vara på väg och att helgens tävlingar ger bra besked kring det.

I går körde vi Maxmilen med Vännäs CK. Vi fick se mycket stark och bra cykling av mina lagkamrater.

Själv körde jag milen i den intensitet jag hoppas klara ett längre linjelopp. Vad var då känslan? Ja, positionen på cykeln med en lite lägre front kändes faktiskt helt okej. Samtidigt hade jag lutat fram sadeln till maxlutning på 9 grader för att spara ryggen mer. Även det kändes bra. Inte så mycket känningar i ryggen, vilket var lovande.

Benen och kroppen i övrigt var okej, men inte spritter det i benen precis. Sammantaget var det ändå okej, men tid, snittfart, effekt och puls visar på att jag har en bit till peakform.

Nu blir det spännande att se hur mycket jag behöver förbättra mig efter helgen. Det blir nämligen en riktigt bra värdemätare på lördagens tempo. I stort sett alla som är medaljaktuella på ett SM är på plats. Riktigt många och riktigt starka cyklister. Jag behöver alltså höja mig rejält från förra tävlingen om jag ska få ett acceptabelt resultat.

För söndagens linjelopp ser det kanske inte helt hoppfullt ut. Den verkar inte vara så utslagsgivande och samtidigt väldigt många cyklister till start. Så här innan jag sett banan säger jag att det blir klungspurt, och då har jag inte mycket att hämta. Men visst gör vi ett försök även här.

Idag torsdag är det träningsvila. I morgon anländer jag till Västerås och planerar då att rulla igenom tempobanan. Återkommer med rapport.