Gran Canaria - Ras, Inte så lugnt för mig och Stockholmscyklister

Idag var det dags för första riktiga cykeldagen här på ön. Jag hade haft lite kontakt med olika cyklister och det slutade med att jag kom överens om att cykla med Peter Karlsson från Valhall CK och en del andra cyklister.

Vi skulle träffas vid macken i rondellen på väg ut ur Maspalomas. Jag hade ingen aning vilka som skulle vara med, men det fylldes på allt eftersom och till slut var vi drygt 10 stycken som gav oss av.

De enda i gruppen jag kände till var Peter och Carl-Johan Paulin som är här på cykelresa med sitt Cycling Adventure. Några från den resan var med och sedan var vi några bonuscyklister.

Vädret såg inte lovande ut i dag, men vi bestämde oss för att ta slakmotan mot stigningen upp mot Soria och sedan upp för Soria. En klättring på ca 5,5 km med en snittlutning på ca 8%.

Men först hade vi cyklat någon mil efter kusten och slakmotan är ca 15 km fram till klättringen.

Jag var lite orolig att jag skulle behöva gå på max, vilket inte var planen så här dag ett. Det är ju bra att ha kvar lite kräm för kommande sju dagar.

När backen väl började tog de flesta det lite lugnt då vi trodde vi skulle stanna innan backen. Så var det inte. I stället rullade två cyklister vidare. Jag matade på för att gå ikapp och även Peter gick i kapp. Vi blev då 4 cyklister längst fram och vi rullade på riktigt hyfsat.

Efter ett tag släppte de andra två cyklisterna och jag och Peter rullade vidare.

Vi pratade hela vägen upp, men för det gick det inte jättelugnt. Eller kanske ska jag säga att för mig gick det inte superlugnt.

Med tanke på mina extrakilon i relation till honom och att jag har min tyngre cykel på resan vägde jag ca 13 kg mer. Det innebar att i denna och de andra klättringarna med lite lutning behövde jag lägga in ca 70 watt mer än Peter. Peter är ju riktigt stark, så belastningen blev väldigt olika.

I Soria blev det det ett snitt på 345 watt första 17 minuterna och sedan väldigt lugnt på slutet. Därför landade det bara på 333 watt. Inte max på något sätt, men inte heller lugnt. Gick lite långsammare än insatt watt, då vi hade motvind hela slakmotan och sedan även i klättringen. Men i dag var inte tiden viktig.

Väl uppe insåg vi att vädret inte tillät fortsatt cykling. Vi rullade ned och tog en kort paus på botten för att vänta in alla.

Vi bestämde oss för att ta kustvägen mot Puerto de Mogan. Vi var nu nere på sex cyklister då vissa tog andra vägar och några åkte tillbaka.

Vi rullade på och vid kusten var vädret bra.

Vad som är problematiskt är att ön håller på att gå sönder. Redan i fjol gick det inte längre att köra hela västkusten då det rasat där.

Nu har det också rasat efter kusten just innan Puerto de Mogan och häromdagen var det ytterligare ett ras uppe vid Tauropass (vet inte riktigt vart). Inte alls bra, med alla dessa ras. Det var ju ganska begränsat sedan tidigare med vägar, och nu blev det ännu sämre.

Vägen är avstängd efter kusten, men cyklister och gångare verkar bryta mot detta. Det gjorde vi också. Vi fick åka förbi en hel del stängsel och sedan promenera vid själva raset.

Framme i Puerto de Mogan valde alla utom Peter och jag att ta ett fika. Vi cyklade istället till Mogan och vände när det blev dåligt väder. Tillbaka och sedan kustvägen hela vägen tillbaka till Maspalomas.

Här valde vi att ta ett varv runt Mont Leon. Alltså ytterligare en stigning och totalt blev det ca 2500  höjdmeter i dag och drygt 150 km. Strava överdrev som vanligt och uppgav över 5000 höjdmeter. Så ni som bygger era höjdmetrar endast på vad Strava säger får fel uppfattning i de flesta lägen.

Jag lägger 5 timmar och 40 minuter till träningsdagboken.

Ja, det var för övrigt fint på toppen av Mont Leon. Vi rullade utför den branta stigningen och sedan slakmotan tillbaka till Maspalomas.  Vi var dock inte riktigt nöjda utan ville ha lite mer tid och rullade tillbaka uppför slakmotan och sedan full fart utför. Sedan var vi nöjda.

Ja, det blev alltså en gedigen dag. Peter säger att han ska köra lika lugnt i morgon. Ja, för mig är det ju förstås inte så lugnt.

Det blev 38 minuter mellan 350 och 700 watt, ytterligare 47 minuter på 300-349 watt och 60 minuter på 250-299 watt. Sedan gick resten lugnare. Men en normaliserad effekt under 5,5 timmar på 3,25 w/kg är inte superlugnt i alla fall. 

Vi hade en väldigt trevlig runda idag med bra cykling och trevliga snack.

Jag rullar alltså även i morgon med Peter och några till cyklister. Om det går är planen att ta sig upp i bergen. Vi får se hur pigga benen är och hur de reagerar på lättviktarnas så kallade lugna cykling.

Gran Canaria - Dangerous! Don´t go there!

Då var det dags för näst sista cykeldagen för denna gång.

Jag hade velat fram och tillbaka vilket som vore bäst. Att köra en långrunda i dag eller på resans sista dag. Att trampa långt båda dagarna var inte aktuellt.

Efter många om och men valde jag att ta långrundan i dag, även om risken var stor att jag då skulle vara allt för seg för att det skulle bli bra. Skälen övervägde dock då jag sista dagen behöver tid för att packa mm, men också för att många säger att det är bra att inte köra för hårt sista dagen. De säger att du då har mindre risk att bli förkyld i samband med hemresan. Ja, nu får vi se hur det är med det.

Som vanligt var det tidig frukost. Vilket innebär uppstigning samma tid som när jag arbetar. Ni som läste igår kanske kommer ihåg att jag tvättade mina cykelkläder och var orolig att de inte skulle vara torra. För att öka chansen till ett lyckat resultat hade jag valt att torka en byxa och tröja inne och en av varje ute. Utvärderingen visade att det var grejerna inne som var torrast. Det innebar dock inte alls att de var torra, utan fortfarande mysigt fuktiga. De luktade däremot gott vid en första inandning. Efter en stund insåg jag dock att det förutom fuktighet fanns kvar en del svettlukt. Fräscht värre. Inget att klaga på, cykelkläder brukar ändå bli blöta efter en stund.

Vid halv tio rullade jag iväg västerut efter kusten. Vädret var fint, solen lyste och det var ca 22 grader trots att klockan bara var ca 09.30.

Jag började lugnt i det böljande landskapet då jag var lite orolig för hur kroppen skulle kännas. Men det är inte lätt att cykla lugnt. Ganska snart såg jag en cykelgrupp på 6 personer som var en backe före mig. Inte kunde jag låta bli. Jag var tvungen att se om jag skulle hinna ikapp innan jag skulle svänga av vägen. Det blev en intervall på ca 5 minuter, men ikapp kom jag. Det var bra för känslan, men kanske inte för cyklingen för resten av dagen?

När jag totalt cyklat drygt 12 km kom jag till rondellen där du tar första avfarten om du ska ta klättringen upp till Soria. Det var också min plan. Sedan skulle jag klättra vidare från Soria in till Tauropass och sedan upp i bergen. Av det blev det inget!

Innan själva klättringen är det ca 16 km med en slakmota på ca 2%. Jag han dock inte särskilt långt innan det började dugga. Jag tänkte dock att det skulle lätta och fortsatte. Men så såg jag i fjärran att det inte såg ljust ut precis.

Nu började cyklister komma nerför berget och ropa olika saker. Den första: "It is dangerous". Jag rullade vidare. Tänkte inte mer på det. Så kom den andra "Turn around. Don´t go there". Nu började jag tveka. Så kom den tredje som viftade på många olika sätt och sade något upprört på ett språk jag inte förstod. Jag förstod dock att han inte tyckte jag skulle cykla vidare. Jag tänkte att jag rullar vidare runt nästa sväng. Så kom jag in i störtregnet och vädret var helt plötsligt helt annat än bra.

Jag och alla andra jag såg fick ge upp och vända. Jag hade nu sex km tillbaka till rondellen, så jag hade inte kommit så långt innan det var kört.

Det blev till att rulla vidare efter kusten. Min nya plan var att rulla hela vägen till Puerto de Mogan och sedan cykla till Mogan. Var vädret okej där skulle jag cykla uppför Tauropass.

Väl nere vid kusten var vädret åter perfekt. Efter en sund blev det en teknisk paus och ni kan se på bilden att vädret inte var helt lika. Gubben var dock densamma.

Efter totalt 41 km cykling svängde jag in mot landet med riktning Mogan.

Jag hade redan tagit några avstickare till hotellområdena efter vägen, både för att kolla hur det såg ut, och för att få lite mer km i benen. Jag var nämligen ganska så orolig att det skulle bli stopp i Mogan på grund av regnet. Innan Mogan tog jag också en liten avstickare in i en by innan jag cyklade vidare.

Hur som är det en del stigning bara för att nå fram till klättringen efter ca 10 km. Ungefär 300 höjdmeter närmare bestämt.

Jag rullade förbi Mogan och började närma mig bergen. Inte såg det så lovande ut. Såg nästan ut som det brann i bergen.

Men så lätt ger jag inte upp, så jag rullade vidare. Jag ser nu att det lättar lite, och framför allt just där jag ska klättra är vädret bättre. Just när klättringen ska börja är jag nästan ikapp två cyklister.

Cyklist nummer två kommer ikapp cyklist ett som är en tysk med klubbtröja. Vet inte vad som händer men de börjar tävla mot varandra. De måste vara starka han jag tänka då det är många kilometers klättring som väntar.

I början är den tuffaste biten på hela klättringen tycker jag. Du har inte kommit igång ordentligt och det är upp mot 15% på flera ställen. Jag tar det balanserat och håller mitt tempo.

Kampen är avgjord framför mig och tysken har gett sig. När cyklist nummer två ser att jag snart är ikapp honom spurtar han i från mig och ligger snart ca 200 meter före. Jag håller mitt tempo som är medelhårt.

Efter en stund är jag åter ikapp cyklisten framför. Jag blir förvånad att han var så offensiv då jag tror han inte cyklat så länge. Han har byxor utan hängslen och innanför skymtar kalsonger. Dessutom har han träningsskor och inte cykelskor.

Jag hinner observera detta innan mannen åter ökar tempot då han ser att jag är ikapp. Jag håller mitt tempo och håller mig från att tävla. Efter en stund är jag åter ikapp, och nästa gång jag tittar bakåt är han försvunnen. 

Vilken tur att vädret nu var så bra. Denna klättring är verkligen en av de trevligaste på ön. Väldigt fin asfalt och lagom brant för att jag ska känna mig hyfsat bra och stark. Jag rullar vidare kontrollerat med målet att få cykla upp till korsningen där du kommer ut från Soria om du klättrar därifrån. Högre upp i bergen hade jag skippat för dagen. Jag var inte intresserad av att frysa.

Efter 8 km klättring var jag på 879 meters höjd och jag hade nått korsningen jag skulle vända vid. Själva klättringen är i snitt 6,5% och som jag tidigare sa trevlig och med bra asfalt. Det är dessutom väldigt fin miljö här.

Jag vände om och rullade ner. Först efter flera kilometer möter jag cyklisten med de vanliga skorna. Han hade stannat och tagit paus. Ytterligare några kilometer ned är tysken på väg upp. Ja, det var nog inte helt smart att maxa i början av klättringen.

Det syntes för övrigt att det varit ett väldigt oväder även i denna klättring. Det var blött på vägarna och det hade varit flera ras vilket innebar att det var stenar på vägen. Dessa kommer att rensas bort, men fram till dess är det inte helt optimalt.

Jag tog nu riktning mot Puerto de Mogan för att fylla på vatten. Därefter åter tillbaka efter kusten. Det hade nog gått lite väl hårt i dag för att vara en så lång runda. Men inte var förståndet bra för det. När det kom en spanjor som ville rejsa efter kusten var jag inte sen att nappa. Det blev alltså allt annat än lugnt under de kommande 30 minuterna.

En stund före rondellen mot Soria eller till hotellet hade spanjoren vikt av och jag var åter själv. För att få ihop den runda jag planerat tog jag nu vänster i rondellen. Det var dags för att göra ett nytt försök med Soria. För nog borde det fungera i och med att det gick att klättra upp via Tauropass!?

Jag rullade på och det såg bättre ut. Ungefär där jag vände förra gången började det dock att dugga. Jag fortsatte, då det varit likadant innan förra klättringen, men då hade det lättat när jag nådde längre in i landet. Efter ytterligare fem km fick jag dock ge upp Soria för andra gången samma dag. Återigen spöregn. Muntert - Not.

Varför de jag mötte tidigare under dagen sagt att det var dangerous? Jag gissar att det inte bara var regnet, skarpa svängar, brant utför och därmed halt. Troligen hade det även rasat sten. Ja, jag kan inte verifiera vad det berodde på. Valde ju att vända. Är för söt för att klara regnet.

Jag cyklade åter mot kusten. Där var det som vanligt toppenväder. Jag vände nu cykeln mot Playa del Ingles. Jag hade dock inte tänkt cykla till hotellet riktigt än.

Istället valde jag att svänga inåt landet när jag nådde Maspalomas. Det var nu dags för att cykla upp för Monte Leon. Detta gör du genom att ta riktning mot Aqualand och Palmitos Park. Du rullar förbi Aqualand och du väljer vägen parallellt med den som går till Palmitos Park.

Denna gång valde jag ta rundan i vänstervarv vilket innebär att du börjar med den tuffa klättringen och inte som om du kör åt andra hållet börjar med slakmota i 10 km.

De första 2,5 km är tuffast med i snitt 7,7%. Totalt är sträckan till toppen ca 6 km och har en snittlutning på 5,8%. Det är en hel del som är ganska så platt eller till och med utför. Det innebär att det också är många avsnitt som är rejält branta. Den allra första kilometern är dock värst med 14-15% på många ställen och ett snitt på över 10%. Klarar du bara den delen blir det snart lättare.

När du kommit upp några hundra höjdmeter har du kommit in på de finare miljöerna och här hittar du också många fina hus.

På lite drygt 400 meters höjd kan du titta ned till vänster. Långt där nere ligger Palmitos Park vilket för övrigt är värt ett besök, även om inträdet är dyrt. Du kan ju också välja det billiga alternativet att ha en bra kikare eller kamera, så kan du se i alla fall se delfinshow och fågelshow. Du missar dock mycket annat skoj. Idag tränade delfinerna lite. 

Det var perfekt att stanna för att fota delfiner. Då fick jag också i mig lite extra vatten och en bar. Det var nämligen så att nu började tröttheten slå igenom. Det kanske inte är så underligt då det var sjunde cykeldagen i rad och jag hade cyklat ganska hårt och hittat en hel del höjdmeter.

Så var jag uppe och möttes av denna utsikt. Fint va!?


Nu var det ca 3,5 km av slingrande väg utför innan jag kom ned till Ayaguares och den väntade utförslöpan där det går att trycka på hela vägen. Så gjorde jag även idag och det innebar farter på mellan 40 och 50 km/h, trots motvind.

Nere vid kusten igen och nu tog jag sikte på hotellet. Väl framme hade det åter blivit en ganska lång dag på cykeln. Totalt ca 6,5 timmar och lite drygt 160 km. På denna sträcka hade jag avverkat 2440 höjdmeter. Det går som du ser få ihop ganska mycket höjdmeter utan att hamna i bergen centralt på ön.

Jag bar upp cykeln till våning två och tog nyckelkortet för att låsa upp. Rött. Provad igen - Rött. Surt. Ner till receptionen. Där fick jag stå svettig och hyfsat trött i ca 10 minuter innan det var min tur. När jag sa att de behövde aktivera min rumsnyckel blev det problem. Jag hade enligt deras dator aldrig bott på hotellet. Min bokning fanns inte alls.

Receptionisten gav till slut upp och en ny kom. Det var hon som checkat in mig, så hon visste i alla fall att jag bott där. Nu visade det sig att de checkat ut mig, och jag förklarade att det var fel. Bokningen är till måndag. Mycket dividerande fram och tillbaka. De behövde vouchern för att bekräfta att jag hade en bokning till måndag. Den var på hotellrummet, och de ville inte fixa till nyckelkortet så jag kom in. Efter lång stund kom de dock på att jag kunde temporärt få komma in på rummet. Upp och hämta vouchern och ner igen. I kö igen. De fick se vouchern, insåg att de gjort fel. Fixade detta på ca 1 minut och sa Sorry. Sedan var det klart. 40 minuter hade nu gått sedan jag kom tillbaka från cykelturen. Var kanske inte det jag hade önskat få ägna tid åt.

Till slut blev det middag och därefter gick jag och köpte våtservetter för att kunna rengöra cykeln när den ska hem.

I morgon blir det lite kortare cykling. Övrig tid kommer jag ägna åt packande, slappande och kanske också lite sandträning för att mjuka musklerna efter all cykling.

Gran Canaria - Trött kropp och vinden blåste mig

Idag var en sådan dag då det var svårt att bestämma sig hur cykelturen skulle se ut. Som tidigare dagar var jag vid frukosten när den öppnade vid åtta. Men idag var en timme senare än vanligt på cykeln. Det innebar att jag rullade iväg vid tio.

Det var framför allt väderleksrapporterna som talade om dåligt väder i bergen och regn i Playa del Ingles som rubbat mina cirklar. 

Sedan resonerade jag förstås med mig själv kring hur mycket gårdagens runda egentligen tagit. Det var helt klart så att jag kände av gårdagscyklingen i låren och även i överkroppen. Samtidigt kändes det hyfsat bra. 

Till slut kom jag fram till en plan som innebar att jag mest skulle hålla mig vid kusten och cykla mot Mogan där det skulle vara bättre väder. 

Det blev alltså kusten precis som igår. Vädret var okej även om det blev några regnstänk och motvinden var ganska stark. Generellt sett blåser det alltid åt andra hållet här på ön, så detta var ovanligt.

Jag ville kolla hur trött jag var efter gårdagens mastodonttur och valde att i varje stigning lägga mig kring 350-390 watt, utan att få syreskuld. Det kändes förvånansvärt okej. Nu är ju inte klättringarna långa, men ändå var det positivt. Det kanske inte tog så mycket ändå gårdagens brytande uppför?!

Återigen slog det mig hur lite bilar det var på sträckan från Maspalomas till rondellen som bär upp mot Soria. Knappt en bil på hela vägen. Vad kan det bero på? Har de dragit en ny väg sedan förra gången?

För övrigt är det också väldigt få cyklister här mot vad det brukar i november. Här brukar jag både se motionärer, tävlingscyklister och proffs. Nu är det väldigt lugnt. Idag såg jag ett ensamt proffs från Tinkoff (om de nu heter så fortfarande). Det är den enda cyklisten jag sett från något toppstall. I vanliga fall brukar flera lag vara på plats. Det är även färre seriösa cyklister, medan möjligen mängden glada motionärer är nästan lika stor. Underligt att det ändrats på bara ett år. Har cyklisterna hittat en ny ö, eller flyttat träningen till andra veckor?

Jag rullade vidare och vid Arguineguin var dock allt som vanligt. Trafikstockning. De verkar aldrig hitta en lösning på detta. Väl förbi denna by lugnar det sig åter med bilister, även om det är mer än i början av denna sträcka.

Framme i Playa Mogan svängde jag höger och tog vägen mot Mogan. Här brukar det vara medvind. Nu var det typ storm, och motvind. Inte gick det fort inte att ta de höjdmeter som krävs för att nå Mogan. 

Jag valde precis som i går att ta vänster mot Aldea de San Nicolas och inte ta vägen uppför Tauropass då vädret inte var på min sida.

Tanken var att ta den första klättringen, sedan åka utför och sedan uppför igen innan jag skulle ta den andra avfartsvägen som borde leda ända ned till kusten. Denna väg hade jag inte tidigare provat och någon gång ska vara den första. 

Första klättringen gick bra även om jag nu började känna att mina lår trots allt inte var så pigga som jag först trott. Det största problemet var dock ryggen, som jag kände av. Redan dag ett kändes sittställningen sådär, men jag hade ännu inte gjort något åt den. Troligen boven i dramat tänkte jag.

Så var jag uppe på krönet och skulle rulla utför. Då hände det. En rejäl kastvind tog tag i mig och jag höll på att gå omkull. Det gick dock bra, men på andra sidan berget var det full storm, och det var inte helt gemytligt att ta sig utför. Dessutom hade det nu börjat regna.

Väl nere rullade jag förbi den första avtagsvägen och vidare mot mitt mål. Då tog vinden i ännu mer, och jag insåg att skulle det nu bli spöregn också skulle detta inte bli någon lek.

Jag bestämde mig därför för att tänka om och åka tillbaka och ta den första vägen ned mot vattnet. Väl framme svängde jag ned, men snabbt fick jag en överraskning. Först kom en by, och sedan kom - ingenting. Vägen tog slut. Uppenbarligen var det bara andra avtagsvägen som ledde ned till vattnet. Snopet!

Det blev till att cykla upp igen. Jag valde nu att styra kosan tillbaka mot Mogan. 

Det kan aldrig vara värt det att riskera hälsan i onödan, även om det ska innebära att jag bryter min plan. Sagt och gjort rullade jag tillbaka till Mogan. Vinden var nu lika stark här och ned till Puerto Mogan låg jag i mellan 55-70 km/h utan att trycka på (ja växlarna tog slut som du förstår).

Jag rullade hela vägen ned till Puerto Mogan för att få några kilometer till på kontot. Detta ställe är verkligen fint, men det är ett trafikkaos sista biten ned, så när det dök upp ångrade jag mitt tidigare val.

Nu var det hotellet som hägrade. Upp och ned efter kusten under ca 30 km, med andra ord. Benen var nu oroväckande tunga och jag hade känningar i några muskler jag inte brukar känna av.

Det var nu dock fin medvind vilket lurade mig att trycka på större delen av sträckan, och det var riktigt roligt med fart och fläkt. 

Väl framme vid hotellet visade cykeldatorn drygt 100 km, 1600 höjdmeter och just under fyra timmar. Planen för dagen hade varit fem timmar, men vinden förstörde det hela.

Jag bestämde mig för att byta om och enligt plan köra några timmar träning i sanden på stranden. I dag svarade dock inte benen riktigt som de skulle och den djupa sanden var seg. Väl tillbaka på hotellrummet beslutade jag mig för att stryka cykelturen på en timme som jag planerat före middagen.

I stället blev det arbete fram till middagen, och även en del efteråt.

Jag har nu också tittat på cykeln och en delförklaring till mina väl tärda ben, rygg och rumpa kan förklaras av att jag varit slarvig innan avresan. Jag bytte i sista stund till min favoritsadel som i vanliga fall sitter på tävlingshojen. Jag tyckte jag mätte som jag skulle, men märkte nu vid kontroll att sadeln var ca 1,5 cm för långt bak och dessutom lite felvinklad. Underligt att det gått så bra som det gått, trots allt.

Jag hoppas att justering av sadeln nu gör att framför allt ryggen och rumpmusklerna ska kännas bättre resten av resan. Om inte är det bara att konstatera att mitt förändrade träningsupplägg inför denna resa med mycket mängd och lugnt fått ett annat utfall än i fjol då jag körde mycket intervaller innan motsvarande resa. Eller så beror det på att det varit mycket och tufft framför allt hemma, men även på jobbet och jag kommer lite tröttare till detta träningsläger än i fjol. Eller så var gårdagens runda något alldeles extra? Nja, det sista tror jag inte på. I fjol körde jag 20 mil dag två och med 4150 höjdmetrar. Det var alltså längre, mer tid och högre.

Tills vidare bestämmer jag mig för att allt beror på sadeln. Är det inte så lär det visa sig.

Jag har alltså på denna resa startat med ungefär samma belastning som i fjol, till och med något lugnare, förutom styrkeintervallerna i går. Det spelar dock ingen roll. Nu behöver kroppen vila upp sig lite, så det blir ett kort lätt pass tidigt i morgon bitti. Sedan lång vila till i övermorgon. Eventuellt startar jag då lite senare på dagen för att få ihop extra många timmars återhämtning, utan att lägga in en vilodag.

Godnatt!

Gran Canaria - Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå

Dag 13 av 14 cykeldagar här på Gran Canaria är över.

Min näst sista dag här på ön fick jag spendera tillsammans med två riktigt starka cyklister. Det var Erik From och Tom Pietilä från Gimonäs CK.

Ovan molnen är himlen alltid blå

Förutom att de är mycket kompetenta cyklister, så var detta deras första riktiga cykeldag på ön, medan jag trampat väldigt många timmar de senaste två veckorna. Det var inte utan liten oro jag funderade kring hur detta skulle gå.

Trots att de cyklat mycket och är väldigt duktiga har de inte tidigare varit på Gran Canaria för cykling. De har istället hållit sig till andra orter och länder. Därför fick jag i dag designa rundan. Beställningen var att den skulle ta minst sex timmar. I övrigt hade jag fria händer.

Efter frukost cyklade jag ned till deras hotell i Maspalomas och därifrån gav vi oss av vid ca 09.00.
Vi tog vägen efter kusten mot Playa de Mogan. Tempot var inte särskilt uppskruvat, utan vi rullade på kontrollerat. Det är ett böljande landskap vilket innebär en hel del höjdmeter, trots att det är en kustväg. Framme i Playa de Mogan tog vi höger mot Mogan, och ca 15 km senare och totalt 600 höjdmeter avklarade svängde vi höger in i mot Tauropasset. Nu började den riktiga klättringen.

Nu väntade flera timmar lång klättring, med en paus efter drygt halva vägen. Vi trampade alltså på uppåt i väldigt fin miljö och med ett bra, men kontrollerat tempo. Då och då höjdes tempot och effekten gick upp. Jag hade varit orolig för mina ben, men de svarade bra och de var piggare än vad jag befarat med de wattal vi trampade i.

Vi nötte på från ca 200 möh när vi lämnade Mogan ända upp till Ayacata på ca 1250 meters höjd innan vi stannade. Vädret var bra, fin och bra cykling och bra snack.

Uppe i Ayacata tog vi en paus med lite bröd och dricka. Dessutom fyllde vi på vattenflaskorna.

Vi svängde vänster och snabbt brantade det till rejält. Så håll det i sig en bra stund och dessutom gick intensiteten upp. Helt klart lite ansträngande. Vi fortsatte klättra och vid kommande avfart blev det höger.

Vi fortsatte i samma tempo tills Erik bestämde sig för att trycka på rejält. Vips blev det rejält mycket tyngre när wattalen gick på +400. Jag låg i rygg och Erik fortsatte med samma intensitet en bra stund, men när Erik hotade med att fortsätta så i 20 minuter sänkte jag lite så han fick några meters lucka. Samtidigt visste jag att det snart var höger och skulle plana ut lite. När Erik når korsningen vet han inte var han ska och vi är ikapp igen.

Nu var det bara några minuter till toppen på 1949 möh. Sista biten togs kontrollerat, och så var vi uppe. Trevligt väder och varmt. Vi tog några foton och sedan var det dags att bege sig nedåt.

Vi tog en annan väg tillbaka och svängde vid andra avfarten in på väg 130, som via väg 120 leder till Ingenio vid kusten. Tur att vi dragit på oss överdragskläderna, för det gick fort utför och dessutom kom vi in bland molnen som inte var särskilt varma. För övrigt alltid roligt att titta ned på moln, vilket vi kunde göra på vår väg upp till toppen.

Att cykla i moln är inte alltid lika roligt. Idag gick det dock bra då luften inte var allt för kall. Vi började alltså på väg 130 som är ganska så hoppig och inte helt inbjudande, vilket alla andra vägar var idag. När vi tog höger in på 120:an var asfalten nylagd och vi svichade fram i höga farter.

Vi nådde Ingenio och rullade genom staden ned mot kusten. Väl nere svängde vi höger och efter ett tag tog vi åter höger. Nu åter upp mot bergen via Agüimes. Via väg GC-551 tog vi oss åter upp på 400 möh, Vägen är  väldigt böljande och vid de korta men hyfsat branta klättringarna turades vi om att köra på. Så nådde vi en ny väg och det bar utför på vägen som också går upp till Santa Lucia.

Ned till El Doctoral och sedan var det dags för lite slätåkning i medvind. Erik tryckte på stenhårt och vi låg kring 65 km/h mest hela vägen. Trevligt.

Väl framme vid Eriks och Toms hotell tog vi en liten fika och slappade ett tag innan jag åter begav mig av till mitt hotell.

Det blev ytterligare en riktigt trevlig runda. Mina ben kändes bättre än förväntat. Jag fick ihop 3100 höjdmeter, 6 timmar och 25 minuters cykling och 165 km avverkades.

Eller tränade jag alls? När jag skulle avsluta min träning tittade jag på cykeldatorn. Det står med stora bokstäver - tryck ok. Cykeldatorn behöver återställas. Jag trycker ok - och vips har jag aldrig tränat!

Ja, jag vet hur länge jag tränat, hur högt jag klättrat osv. Men jag kan inte analysera träningen, lägga in mina effekt- och pulskurvor och jag kan inte se på någon karta var jag varit. Helt klart lite surt, men jag tror att jag ändå tränat. Det känns så i benen.

Väl tillbaka på hotellrummet fixade jag en del och sedan var det dags för middag. En hel del behövde stoppas i munnen, då dagens aktivitet bränt bra många kalorier.

Nu blir det verkligen spännande att känna hur min kropp känns i morgon. Det blir min sista cykeldag för denna gång här på ön. Tanken är som idag att vi ska trampa 6 timmar effektiv tid.

Mitt mål i morgon är att ha roligt och få bra träningseffekt. Sedan hoppas jag verkligen att jag inte får ont någonstans, blir sjuk efter all hård träning eller liknande då jag inte vill få ett långt uppehåll när jag kommer tillbaka till Sverige. I stället hoppas jag på att min vistelse här har gett en bra nedträning, så släpper jag lite på detta och så kommer superkompensationen. Sedan tränar jag på ännu högre nivå. Vi får se hur det går med det. Hur som helst har träningen här på ön gett många positiva besked. Nu ser vi till att det fortsätter så.

Till att börja med ska jag klara 6 timmar med ganska hög intensitet och många höjdmeter även i morgon, och frågar jag mina ben ska oron vara något större än vad den var inför idag.

Gran Canaria - Soria, Tauropass, ny bekantskap och hårdkörning efter kusten

Idag har vi hunnit med lite olika saker. På förmiddagen tog Katten en cykeltur medan jag och Melvin var vid poolen och hade det bra. Melvin badade typ hela tiden, medan jag nöjde mig med 25 minuter. Det är ändå bra för att vara jag, då jag inte är någon badfantom precis. Men det var skoj.

Därefter lite god lunch och sedan var det dags för lite cykling. Idag skulle bror vila, men jag fick ändå sällskap. Det var dock inte Team Norrbotten som kom igår som blev mitt sällskap. Jo, jag såg Andreas igår när han hämtade sin cykel jag i förrgår löste ut hos polisen och på vägen hem mötte jag dem. Men jag var aldrig närmare än så. Kanske om några dagar?

Idag var det istället så att jag cyklade med Joakim Eriksson från Strängnäs. Han och några till hade hittat mig via min blogg och ville gärna cykla. Idag var det dock ingen av de andra som kunde. Joakim bor på hotell i Playa de Mogan, så han kom cyklandes till mig och vi träffades 14.30.

Vi bestämde oss för att cykla efter kusten och sedan upp till Soria. Vi snackade om allt möjligt stort och smått medan vi cyklade i slakmotan mot den riktiga stigningen. Vid skylten upp till Soria 

stannade vi för att Joakim skulle titta till sina pedaler som levde om.

Därefter blev det klättring i 5,5 km och med 7,7 procents lutning i snitt. Alltid trevligt att ta denna stigning.

Väl på toppen stannade vi för att resonera kring hur vi skulle cykla vidare. Jag hade en tid att passa, men vi bestämde oss ändå för att fortsätta klättringen uppåt.

Nu väntade drygt 3 km till klättring på en riktigt smal och dålig beläggning. Lutningen är dessutom ännu brantare. I snitt ca 8,5%.

Vi trampade båda stigningarna i ett lagom tempo, och pulsen visade i snitt ca 77%. När pulsklockan visade att vi var på 935 meters höjd var det dags för att åka utför från Tauropass.

Vi svischade i kontrollerat tempo ned till Mogan. Från Mogan och ned till kusten är det roligt att rulla lite fortare, så där körde vi på i farter mellan 45 och 55 km/h.

Väl framme i Puerto de Mogan tackade jag för sällskapet vilket hade varit mycket trevligt.

Jag tittade på klockan, och jag var väl inte helt ur fas när det gällde att hinna till middagen på hotellet, men ändå var det ganska bråttom. 

Jag bestämde mig för att se hur lång tid det skulle ta att cykla tillbaka efter kusten om jag låg på relativt hårt, men utan att maxa. Med andra ord trycka på uppför och släppa av lite utför. Jag gick aldrig över 86% av maxpuls  och snittet hamnade på 78%. Dock fick jag ihop 15 minuter på en bra bit över 300 watt och en hel del ytterligare kring 300 watt.

På de 26 km det var till hotellet blev det en snittfart på 32 km/h vilket är helt klart hyggligt då det skulle klättras 405 höjdmeter under denna sträcka. Dessutom gick det lugnt i rondellerna och genom Arguinegin där det alltid är trafik. Det var även här jag mötte Team Norrbotten, vilka bor i byn.

Totalt blev det i dag ca 80 km, 1500 höjdmeter och lite över 3 timmar i sadeln. 

Gran Canaria - Trött, ont, ett proffslag och bortskämd

Så var det då dags för sista cykeldagen här på ön, i alla fall för denna gång.

Det var också 8 cykeldagen i rad och det har både blivit mycket tid i sadeln, och en del hårdkörning också. Det var därför något osäkert hur det skulle kännas idag, särskilt utifrån urladdningen i går.

En riktigt trevlig stigning som jag alltid vill klättra, men nästan aldrig får är den upp till Santa Lucia. Fina vägar, lagom brant för mig och väldigt fin natur. Problemet är att jag nästan aldrig tar mig dit.

Det är nämligen så att det krävs nästan 30 km transportsträcka åt öster för att ta sig dit. Vägen är inte särskilt fin, trots att den går efter kusten. Den är i stort sett helt rak och det blåser nästan alltid motvind. När jag är på "ön" är det tråkig cykling, och blåser det som det brukar är det svårt att komma upp i 20 km/h även där det inte lutar uppåt.

I dag var det dock dags för Santa Lucia. Jag började trampa mot El Doctoral där du senare svänger inåt och uppåt. Det var ingen större motvind i början, men sedan började det blåsa. Jag hade dock bestämt mig - jag ska till Santa Lucia.

Jag gnetade på och till slut var jag redo att svänga av vägen och upp i bergen. Jag han inte cykla länge så började det regna och jag såg uppåt bergen att det inte såg lovande ut.

Efter mer än 30 grader varje dag var jag bortskämd och ville inte upp i bergen i regn och blåst. Jag hade dessutom inte kläder för det. Det blev till att vända. Jag insåg samtidigt att några andra berg inte var aktuella, utan det skulle bli kustcykling om jag inte skulle frysa.

Snabbt var jag åter i Playa del Ingles då den nu starka medvinden gjorde att det gick fort. Under tiden tillbaka växte en plan om att klättra få höjdmeter, men cykla långt.

Sagt och gjort, jag skulle hitta vägarna med minst klättring. Jag gjorde upp en plan som jag sedan höll. Först tog jag en tur till Maspalomas och tillbaka och sedan slakmotan till Ayaguares och tillbaka. Därefter var planen att cykla västkusten ned till Puerto de Mogan och sedan Mogan.

Hittills hade jag under dagen legat på distansintensitet, och det var tanken att fortsätta hålla det. Men bara efter några kilometer på vägen mot Puerto de Mogan kom en cyklist ikapp mig. Han hälsade och vi började prata.

Peter från Allebike sa hej

Han berättade att han hade sin första cykeldag i dag och skulle cykla fyra dagar och sedan hem igen. Han frågade hur jag skulle cykla och jag berättade min rutt. När han frågade hur hårt, svarade jag att han fick bestämma. Han hade inget emot att köra fort då han skulle cykla så få dagar. Det var bara att öka tempot eller cykla själv. Jag valde tempoökning.

Killen jag nu skulle cykla med en bit visade sig heta Peter Blomqvist. Han äger Allebike och har byggt cyklar under minst 15 år. Själv har han ett riktigt lång meritlista som cyklist. Han berättade också att de nu startat ett proffslag i MTB där bland annat Mikael Olsson och Emil Lindgren är med. Jag säger lycka till!

Bitvis blev det riktigt bra körning fram till Puerto de Mogan, där vi fyllde på vatten. Vidare till Mogan gick det ännu hårdare i slakmotor och klättringar som leder dit, med höga wattal. Jag hade känt mig seg i början av dagen, men nu kändes det åter riktigt bra och benen svarade som jag ville.

Framme i Mogan skulle jag vända tillbaka. Alternativet var upp i bergen och regnet. Peter valde regnet och efter ca 90 minuters gemensam cykling sa vi tack och hej. Tack för trevligt sällskap.

Peter sa tack och hej

Jag vände tillbaka och inom kort var jag åter nere vid kusten och svängde vänster i riktning mot Playa del Ingles. Men innan dess tog jag ytterligare en sväng ned till Puerto de Mogan. Vid det här laget visade mätaren ca 110 km.

Jag trampade på efter kusten och vädret var bra där nere. Jag hade nu en intensitet mellan vad jag hade innan jag träffade Peter och cyklingen med honom.

För första gången sedan jag kom hit blåste det nu riktig storm, vilket var irriterande - men självklart danande.

Västkusten är fin, då den går direkt vid vattnet på väldigt många ställen

Jag hade åter slut på vatten och planerade att fylla på i Arguineguin. När jag kom dit var vägen avstängd i min riktning, så vi skickades en annan väg vilket innebar att jag missade "min" supermarket.

Vädret vid kusten var bra, även om det var ca 10 grader kallare än övriga dagar - dvs ca 23 grader.

Jag rullade vidare och hoppades hitta en ny. Inom kort skulle jag svänga av vänster mot Soria. Dock skulle jag inte upp för den branta klättringen. Ni kommer ihåg att jag skulle cykla långt med lite stigning!? Det kändes okej i slakmotan förutom att en första känsla av trötthet i baken började infinna sig. Den blev sedan värre och värre och mot slutet av rundan i dag blev det mest ståcykling.

Inte på hela vägen fram till La Filipina där du vänder om du inte ska ända upp till Soria hittades någon Supermarket som var öppen. Däremot hittade jag regnet, det första på denna resa. Snabbt ned mot kusten igen. Väl nere var regnet bortblåst. Ja, verkligen bortblåst var vad jag blev.

Nere insåg jag att bästa alternativet var att vända åter mot Arguineguin för att fylla på vatten (från detta håll var vägen inte avstängd) och sedan tillbaka mot Playa del Ingles. När jag fyllde på vattnet tog jag en bar och konstaterade att nu började det bli lite segt i påkarna. Men ändå inte riktigt som jag ville.

Målet med min cykling för dagen var att bli riktigt trött, och när jag nu bara hade 17 km tillbaka till hotellet kändes det som att jag kanske skulle göra någon avstickare till!? Jo, så blev det. Framme i Maspalomas cyklade jag för andra gången under dagen en av mina favoritvägar till Ayaguares.

Vädret i bergen såg verkligen inte inbjudande ut i dag

Efter några kilometrar började jag inse att jag hade nu trampat 175 km och om jag skulle nå upp i 210 km skulle jag uppnå något som jag nog aldrig genomför igen. Det fick bli mitt mål.

Efter bara en stund började jag tänka att detta var ett dåligt mål. Visst benen började bli sega, men det stora problemet var rumpan. Jag hade verkligen ont, vilket jag inte brukar ha. Men jag fick i alla fall cykla en kilometer stående, en sittande, en stående och så vidare hela vägen fram.

När jag bara hade en kilometer kvar till vändningen insåg jag att det inte skulle bli 210 km om jag nu åkte tillbaka till hotellet. Därför cyklade jag utför i fem km och vände åter en gång tillbaka till vändningen och först därefter hela vägen utför ned till Maspalomas och vidare tillbaka till hotellet.

Några hundra meter före hotellet passerades mitt mål och väl framme visade den 210,71 km. Det kändes verkligen bra att vara framme. Sista två milen hade benen varit riktigt trötta och inte blev de piggare av att jag stod och cyklade så stor del av de sista 4 milen.

Nu till det intressanta. Jag valde alltså de plattaste vägarna som Gran Canaria kan erbjuda, i alla fall här i söder. Hur många höjdmeter blir det då på 21 mil tror du?

Du kanske har koll, men om inte - Det är nästan 2400 höjdmeter. Vi kan summera det så att om du är cyklist bör du ha hyfsat starka ben och gilla att klättra om du överhuvudtaget ska fundera på Gran Canaria. Denna ö går inte alls att jämföra med den cykling vi genomför på Mallis. Men roligt är det, och givande.

Nu har jag bara ett inlägg kvar av resan, som blir en typ av sammanfattning.

Men det blir inte idag. Nu avslutar jag för att börja packa ihop alla mina saker och lasta ned de i cykelkartongen. Jag åker sedan flygbussen 06.36 i morgon bitti och landar om allt går som det ska via en mellanlandning i Umeå 18.25.

Denna resa har varit great, men nu verkar vädret ge upp då det ska blåsa, bli kallare och regna uppe i bergen. Dessutom är kroppen och framför allt benen nu nöjda för denna gång. Men framför allt ser jag fram emot att få komma hem till mina två älsklingar Katten och Melvin.

Gran Canaria - Att se ned på alla andra.

Det var dags för cykeldag sex och jag beslutade mig för att en bra idé var att se ned på alla andra.

Men till att börja med tog jag västkusten mot Puerto de Mogan. Det börjar bli enformigt men vädret var fantastiskt. Klättring och sedan ned i en bukt med en strand och massa hotell. Sedan klättring igen och därefter en bukt. Ja, så håller det på tills du når Puerto de Mogan. 

Dagens runda, runda på en karta.

Efter ca 30 km har du så klättrat 400 höjdmeter och du är framme. Här räknas denna sträcka som platt och en typ av transport, dock med fin utsikt. I Sverige är 400 höjdmeter på 30 km ansenligt.

Jag stannade vid macken som finns alldeles där du kan svänga höger mot Mogan, och tog en teknisk paus. Sedan trampade jag på mot Mogan och nådde ganska snart en supermarket där jag stannade för att fylla på den flaska jag tömt. Det var nu flera timmar tills nästa tillfälle att fylla på, så det gällde att passa på. Jag fyllde flaskan och började dricka upp vattnet som var kvar i flaskan jag köpt.

Så dök det upp en cykelsnubbe och vi började snacka. Det visade sig att han kom från finska sidan långt upp i norr. Han hade dock bott 17 år i Norge innan han flyttade hit på heltid. Nu ägnade han varje dag åt cykling och han skulle få ihop ca 1000 cykeltimmar i år. Han berättade om sin cykelkarriär, om att han nyligen cyklat med olika cykelproffs och så vidare. Han var effektiv, så efter ca 30 minuter visste jag "allt" om hans liv. Vi tog sedan följe mot Mogan och snackade under ca 20 minuter innan han tog vänster efter kusten och jag tog höger in på GC-605 och mot bergen. 

Från att du svänger höger i Puerto de Mogan börjar det konstant gå uppför. För min del väntade alltså en hel del klättring. Till Mogan är det inte så brant, men när du svänger höger är det först rejält brant i samband med att du tar av upp i bergen, sedan planar det ut lite. Vid ungefär 800 meters höjd kommer du till korsningen som bär ned mot Soria (Den väg jag och Marie kom upp häromdagen). Det fortsätter sedan uppåt innan det planar ut på ca 900 meters höjd. Efter ca fem kilometer bär det åter uppåt i 350 höjdmeter innan du är framme i Ayacata. 

Då har du från kusten klättrat 40 av de 45 senaste kilometrarna i en snittlutning på ca 5%. Det tog i dag ca 100 minuter. Det är en lång backe det.

Jag stannade i Ayacata för lite kaffe och för att fylla på cykelflaskorna. Sedan tog jag vänster istället för höger ned mot Santa Lucia där vi cyklade häromdagen. Vänster leder mot öns absoluta topp - Pico de las Nieves. Till att börja med är det väldigt brant, men sedan planar det ut och på flera ställen är det ingen klättring. Dock ska 600 meter tas och snittlutningen är 5%, det gör att där det är klättring är det klart brantare än så. 

Ju närmare toppen jag kom, desto kallare blev det. Dock blev det aldrig kallare än 16 grader. När jag och bror var upp var det orkan, regn och tre grader. Då var det kallt kan jag lova.

Väl uppe på toppen blev det lite fotograferande. Här kunde jag se ned på alla - i alla fall hypotetiskt.

Jag brukar alltid åka tillbaka via Ayacata, men i dag valde jag att ta vägen via Ingenio. Det var till en början ingen större hit. Att åka utför från 1947 möh, det är brant, beläggningen är dålig och vägen är i skugga. Då blir det mycket kallt och studsigt. Vägen GC-130 var mer eller mindre mycket dålig hela vägen tills jag fick svänga höger in på GC-120. Den var riktigt smal och kurvig, men med helt nylagd asfalt. Här gick det undan vill jag lova. Riktigt rolig utförslöpa. 

Nu var det varmare och det gick fort. Roligt.

Svisch var jag nere i Ingenio och jag tog höger för att till slut komma ned till kustvägen tillbaka mot Playa del Ingles. Som vanligt var det medvind denna väg och mestadels låg jag på mellan 50 och 60 km/h. 

Väl framme i Playa del Ingles hade jag fått ytterligare en riktigt trevlig dag på hojen. Bra träning, lugnt och fridfullt, fantastisk natur och en kropp som fungerade bra. Intensiteten låg på ca 75% av maxpuls under dagen, kryddat med några kortare intervaller. Ja, pulsen den uppskattas bara, då pulsmätningen slutade fungera efter ca 40 km. Effektmätningen fungerade dock hela vägen.

Först mest uppför och sedan utför. Högsta toppen är på 1947 meter, men min cykeldator sa något annat.

Vid avslutad runda visade det sig att det blivit nästan 2700 höjdmeter och 133 km. Detta avverkades på 5 timmar och 43 minuter. 

Därefter gick jag på en liten promenad. Klockan visade 16.45 och temperaturen visade 33 grader!

Skymning på stranden