söndag 23 januari 2022

Rehab har blivit det nya normala

För snart 9 veckor sedan åkte jag i backen på Gran Canaria. En olycka lika sannolik som att Sveriges herrar vinner EM i fotboll. Men den hände ändå.

Jag slickar fortfarande både psykiska och fysiska sår.

Redan två veckor efter skadan satte jag mig på cykeln i garaget. Men bara för att komma igång lite då jag fram till dess endast legat eller suttit.

Jag började inte på lika låg nivå som när jag 2019 legat 2 månader, varav det mesta på sjukhus. Men inte jättelångt ifrån. Kroppens kraft gick åt till alla sår och dessutom gjorde höftböj och höft att jag inte kunde ha motstånd i pedalerna.

Ingen träning vecka 2-6, utan snarare lätt rörelse på cykel.

Sista två veckorna har jag börjat träna lite, men fortfarande kan jag inte köra några kvalitetspass. Nu hindras det inte främst av såren (även om de flesta fortfarande inte är läkta) jag har utan att jag inte fått till ländryggen mm. Det gör att jag har låsningar i högerbenet och saknar kraft. Sedan är kroppen som helhet fortfarande kraftlös. Det blir ju gärna så när kroppen är i en läkprocess.  

Så några intervaller är det inte tal om. 

Jo, jag har varit på många behandlingar både för sår och för skadorna i rygg och höft, men det har bara delvis hjälpt.

Men jag kämpar på och har inte gett upp.