I dina ögon lyste kärlek - Tova finns kvar i våra minnen

Tova har som många av er vet nu lämnat oss. Jag har inte orkat skriva något sedan dess, men känner nu att det kan vara bra kanske främst för min egen skull som en form av bearbetning. Men kanske också för andra?

Mitt i all sorg är vi i alla fall glada att du Tova fick en så fin sista skolavslutning. Din sista dag i livet där du var frisk, stark och energirik. En dag då du visade den stora livsglädje och den kämpaglöd som präglat ditt liv. En dag då dina ögon lyste.



Sedan skolavslutningen hade det gått nästan tre veckor när jag i tisdags kväll lämnade sjukhuset för att vara med Melvin. Samma kväll skrev jag mitt senaste inlägg Du har lärt mig mer än någon annan - Tova, tack för allt. När jag dagen efter vaknade, hade jag föraningar, men visste ändå inte vad som väntade.

Katten sms:ade på morgonen att läkarna just meddelat att de skulle ha en träff klockan 11 och att de sedan ville träffa oss båda klockan 12. Melvin fick åka till farmor och farfar och jag åkte in till sjukhuset med tungt sinne.

När klockan var tolv gick vi in i ett samtalsrum där det satt tre läkare och chefen för barnavdelningen. Med tunga sinnen berättade de att det inte såg bra ut för Tova. Att de alltid gjorde sitt yttersta på IVA för att hjälpa, men när det inte gick avslutades behandlingen. Nu var ett sådant läge. Läkarna berättade att när behandlingen avslutas och respiratorn stängs av bestämmer Tova själv när hon dör. Det kan ta några timmar upp till några dagar.

Läkarna var väldigt pedagogiska och inkännande vilket var ett bra stöd, men samtidigt var som ni förstår situationen helt overklig och kaotisk.

Där låg Tova på sin säng och såg så fridfull ut. Tova skulle kunna ligga där ett antal dagar till, men läkarna sa att nu fanns ingen hjälp. Det var dags för Tova att lämna. Vi var så ledsna.

Jag bad att läkarna skulle minska Tovas sömnmediciner ett tag, så hon skulle vakna och vi skulle kunna säga farväl. Läkarna sa ja till detta och berättade också att vi fick vara med och bestämma allt nu i livets slutskede. Tova flyttades också till en enkelsal för ökat avskildhet. Vi fick också välja om vi skulle vara själva med Tova eller om personal skulle vara med. Vi valde att fram till slutet vara själva med Tova.

När medicinerna minskade vaknade Tova. Under två timmar satt vi och höll Tovas händer, pratade med henne. Pussade och kramade. Vi sa att Tova var duktig, att hon kämpat klart. Vi berättade hur mycket vi älskade Tova och att det inte fanns någon som hon. Hela tiden tittandes i hennes fantastiska starka ögon.

Jag tog några foton både för att jag själv ville ha chansen att återse Tova, och samtidigt hade jag hört att det är bra för bearbetningen att ta bilder.

En sista kram

Vi hade insett att det inte fanns något alternativ, ingen annan väg, men det kändes inte rättvist. Jag skulle vilja sitta där och prata med Tova för alltid, men insåg att så kunde det inte bli. Till slut fick vi ge klartecken för att åter söva Tova och ge henne mediciner så att hon fick vara lugn och avslappnad inför det oundvikliga.

Jag och Katten var med Tova ända till slutet. Till att börja med satt Katten bredvid Tova och höll hennes ena hand, medan jag låg med Tova i sängen och höll om henne. När Tova efter några timmar började andas sämre klarade jag inte längre att ligga kvar i sängen utan satte mig bredvid Katten och höll Tovas andra hand.

Vi satt där och tittade på Tova, medan hon långsamt slets ifrån oss. Jag vet rent intellektuellt att detta var bra för Tova då hon haft det så fruktansvärt tufft och jobbigt så länge och framför allt under de senaste månaderna, men in mitt hjärta ville jag inte riktigt acceptera detta.

Den 2 juli klockan 19.25 dog Tova. Jag kommer aldrig igen få se in i hennes vackra starka ögon och känna det fantastiska band jag och Tova hade. Jag känner en otrolig sorg och saknad. Man ska inte överleva sitt barn.

Mitt i all smärta känns det bra att under Tovas sista timmar i livet slapp hon både ånger, smärta och oro. Tova slapp kämpa. Hennes sista timmar var fina, om det nu kan vara fint när ens dotter dör.

Efter att Tova dött plockade de bort alla slangar och annat, fixade till i sängen och gjorde Tova ännu finare. Därefter flyttade de henne till "Stilla rummet" där de tände ljus och gjorde det fint. I Stilla rummet fick vi sedan ta ett sista farväl av vår älskade dotter.

Från beskedet om att Tova skulle dö har allt varit i en dimma och det är svårt att förstå vad som hänt. Samtidigt ska man då direkt börja fundera på begravningsbyrå, vilken sten till graven Tova ska ha och vad det ska stå, hur ska dödsannonsen se ut, vilka blommor ska vi ha, hur ska kistan se ut, var ska begravningen äga rum,  när ska det vara begravning, vad ska man bjuda på när det är minnesstund osv.

Som det är nu svarar både jag och Katten på nästan all frågor; Vet inte. Då är det verkligen svårt att ta beslut. Vi saknar också ord för det mesta. Allt ovanstående är nu dock bestämt vilket varit tufft, men det känns bra att det är gjort.

När Tova döptes för i dag exakt tretton år sedan sjöng jag en sång jag skrivit till Tova. Sången hette: "Tänk att du skulle komma till mig". Direkt vi kommit hem från sjukhuset insåg jag att jag inte skulle kunna bli hel om jag inte också skrev en sång till Tova även i denna svåra stund. En sång om våra känslor och hur mycket Tova betyder. Jag har nu suttit ett antal nätter och skrivit och gråtit, och nu är den klar.

Din sång Tova heter: "I dina ögon lyste kärlek". Mitt mål är att sjunga låten på begravningen, men jag vet inte om jag klarar det. Än så länge klarar jag inte ens att sjunga igenom hela låten när jag sitter själv. Men detta är något jag måste göra, och som bara måste gå. Om inte annat får det bli en paus mitt i....

Rent allmänt känner jag en obeskrivlig trötthet, och ändå kan jag inte sova. Jag kan inte ta mig för mycket och har knappt lämnat huset. Jag vet att det kommer en morgondag, men det kommer att ta tid.

Det känns dock fantastiskt bra att alla nära och kära verkligen har brytt sig och tagit hand om oss under dessa dagar. Ni är fantastiska!

Jag, Katten och Melvin hjälper också varandra att trösta och stötta mitt i allt detta.

Vi har också fått otroligt många värmande ord från många av er, vilket också känns bra. Väldigt många har också hört av sig och sagt att de tankar jag skrivit hjälpt andra. Är det så är jag tacksam för det.

Vår lilla Storspov har flugit vidare. Sorgen är enorm och tillvaron känns overklig. Kvar finns alla ljusa minnen av vår fina Tova, Tovlov, Storspov och Gumman - vår älskade dotter.

Om det finns en himmel finns du där.
Pappa, mamma och lillebror älskar dig nu och för alltid.

För den som vill delta på begravningen finns dödsannonsen nedan. Den kommer inte ut i tidningarna förrän på torsdag, och begravningen är redan nästa onsdag.Därför lägger jag ut den redan nu här på bloggen.