På lördagen var det tempo i Swecup och det blev en jobbig tillställning. Det slutade dock med seger och på en tid som var bra jämfört med tidigare år. Skoj!
På kvällen bjöds jag på en trevlig middag av Stefan och Carin Lindskog, i deras husbil. Det blev segermiddag, då Stefan också vunnit i sin klass.
Som vanligt hade jag svårt att sova efter en urladdning, så det blev bara 4 timmars sömn innan jag skulle upp för att göra mig klar för söndagens linjelopp.
Väl på start var vi ca 30 stycken cyklister som skulle försöka cykla snabbast på de fyra varven a 18 km (totalt 72 km).
Rent generellt var varvet så att första delen var det typ slakmota i många km. Sedan rejält utför för att ganska snart därefter komma in i den största klättringen på ca 1,3 km med 5% snittlutning. Rejält utför igen och sedan böljande mot mål för att sista dryga km komma in på "målvägen" där det går undan värre.
Från början av loppet kändes det riktigt bra och tryggt i klungan. Vädret var fint och det var lätt att positionera sig. Dessutom inte många bilar.
Jag tog det dock ganska så lugnt första delen av första varvet och kom nästan sist in i klättringen. Det kändes dock väldigt lätt att gå med.
Efter utförslöpan körde jag offensivt och försökte skapa något, utan att det gav något.
Det blev också några till försök innan det började hällregna. Då blev det inte lika roligt längre, då jag inte hade några bromsar alls. Känns då inte helt optimalt att susa utför i typ 70 km/h utan att kunna bromsa.
Det kom någon tanke om att kanske ge mig för dagen. Men så avtog regnet och nu hade jag ändå cyklat så pass stor del av loppet att det var bara att köra på.
Tredje gången in i klättringen såg jag till att ligga långt fram och åter gick det som jag kände det väldigt lugnt. Jag tog spets och ökade tempot och effekten låg i snitt på ca 410-420 watt. Det räckte för att vi på toppen skulle vara tre som var loss. Jag och två norrmän.
Tyvärr var de andra två inte särskilt intresserade av att gasa på efter klättringen. Annars tror jag det funnits chans att komma loss ordentligt. Ja, bara att ge upp och vi var inhämtade efter några km.
Andra gjorde försök under början av fjärde varvet och försök hade också gjorts tidigare under loppet utan att någon lyckats.
In i backen för sista gången hamnade jag lite långt bak och jag var inte uppe i spets förrän i mitten av backen. Blev då för passiv och gjorde inget ett riktigt försök att göra skillnad. Jag har helt klart ännu inte det självförtroende som krävs för att ta de riktigt offensiva besluten.
Ingen annan gjorde något heller och vi var samlade på toppen. Väl nere på botten igen var det ca 6 km kvar till mål.
Nu var det bara jag som var intresserad av att försöka komma loss. Övriga väntade visst på spurt. Så tyvärr hämtades jag in i varje försök att komma loss och när vi ändå var loss några stycken, ville de inte fortsätta att trycka på utan väntade på spurt.
Ja, detta ledde till att jag var först större delen av tiden och med en km kvar var det fortfarande så. Jag drog i spets. Jag hade då som tidigare bestämt mig för att inte riskera något. Med ca 600 meter kvar blir jag omkörd och väljer då att hålla min fart och inte spurta. Det ger en snittfart på 57 km/h sista 40 sekunderna och att jag rullar in en bit efter vinnaren.
Inte mycket att skriva hem om när det gäller en 7:e placeringen. Däremot kändes benen bra och jag gjorde många aktiva försök att skapa något. Dessutom var känslan mer positiv än förra helgen då jag var mest rädd. Visst är det alltid så att ett uns av besvikelse finns där då ingen utbrytning lyckades, jag hade kraft kvar efter loppet, och jag kunnat vara mer bestämd i något av mina försök att göra en utbrytning. Men sammantaget gav helgen en bra känsla.
Tur det då det alltid är jobbigt att vara borta från familjen och att ägna så mycket tid och kraft åt transport. Denna gång slutade linjeloppet vid 11.30. 12.00 var jag på väg hemåt. När jag efter 10 timmars nonstop-körande stannade på kvällen var det fortfarande 2 timmar kvar till Vännäs. Upp tidigt på måndagen för att köra den sista biten, och väl framme åkte jag direkt på jobbet.
Det är nu en helg kvar av årets Swecup-säsong så ytterligare en jobbig resa. Sedan är det bara Vännästrampet kvar helgen efteråt innan vi kan släppa fokus några veckor.
En förkylning har smugit sig in i kroppen, även om den ännu inte har mig fullt ut i sitt grepp. Dessutom är sonen rejält förkyld. Inte optimalt inför helgens tävlingar precis. Jag hoppas verkligen att det inte ska bli sämre. Förkylningen kanske kan vänta 2 veckor?
