Min älskade Törnrosa - Cykelvasan - Krafttrampen - Tempotävling

I torsdagskväll blev Tova dålig med riktigt tuffa kramper. På fredag morgon hamnade hon på IVA, sövdes ned och placerades i respirator - allt för att bryta kramperna.

Läget verkade på lördagen vara relativt stabilt och därför valde jag att tillsammans med sju lagkamrater i Vännäs CK starta i Kraftrampen MTB. Detta både för att jag behövde tänka på annat och samtidigt för att ge mig chansen att få en bra seedning till Cykelvasan.

Kroppen var stark hela tävlingen, men flytet uteblev. En cyklist körde på mitt hjul och jag kraschade. När vi sedan åter skulle arbeta ikapp klungan vi legat i fick jag ett cykelhaveri så att bakhjulet låste sig. Bror åkte rakt in i mig och gjorde en ful krasch. Själv blev jag stående nästan fyra minuter innan jag åter fick cykeln i cykelbart skick. Trots alla motgångar för både mig och bror visade det sig att vi fick en bättre tid i år än i fjol och vår tid räckte till andra startled på Cykelvasan - just bakom eliten. Inte helt fel. Nu är planen att köra Cykelvasan om bara allt hemma blir bättre.

Törnrosa

På lördag vid tre skulle Tova väckas och all sömnmedicin togs bort. Man trodde hon skulle vakna inom några timmar. När jag kom till IVA på söndagsmorgonen hade Tova ännu inte gett några signaler. Från söndagsmorgonen har jag i stort sett all tid suttit med Tova och försökt genom att prata med henne, sjunga, massera etc få henne att reagera - utan resultat. I går rörde Tova tungan i bland, men det var allt.

Förberedelse inför dagens neurologtest

Fram till i morse sa läkarna att Tova vaknar nog snart, även om jag redan i går hörde att oron hos läkarna började komma. Idag bestämdes att läkarna först skulle göra en neurologisk undersökning för att se om det gick några signaler till och från Tovas hjärna. Sedan skulle en MR göras för att se om något i hjärnan "gått sönder". I detta läge var det bara att inse att kanske vaknar Tova aldrig igen. Jag ska väl erkänna att den tanken i och för sig gnagt i mig ända sedan i måndags, för helt klart var något fel. Kanske skulle Tovas skolavslutning när hon slutade årskurs 6 bli hennes sista "riktiga" dag i livet!? 

Att överhuvudtaget tänka tanken att ens barn kanske aldrig vaknar igen - ja ni kan kanske förstå hur det känns!? De senaste dagarna har jag haft fysiskt ont i kroppen av all oro och rädsla samtidigt som jag varit i en dimma. Detta är verkligen något man önskar att alla fick slippa.

Efter några timmars riktigt orolig väntan fick vi i eftermiddags veta att läkarna inte hittat något fel i testerna. Ett visst hopp kom tillbaka.

Så i kväll öppnade Tova sina ögon en liten stund efter att ha legat i en typ av koma under fyra dygn. Ögonen är nu åter stängda - men nu finns åter ett litet hopp. Jag är medveten om att vi inte vet hur det är med Tova, om hon vaknar till ordentligt och hur hon då mår. Men nu finns i alla fall ett hopp att hålla fast vid. Hopp är vad vi behöver.

Så öppnas Tovas ögon efter att varit stängda mer än fem dygn. 

Hoppet gör också att jag orkar skriva ett inlägg. Sedan i söndags har jag mått allt för dåligt för att orka med detta. Men nu kanske min lilla prinsessa, min Törnrosa åter vaknar!? Energin är nu i stort sett slut både för mig, Katten och Melvin. Inte heller Tova orkar ju hur mycket som helst. Jag önskar av hela mitt hjärta att det nu fortsätter åt rätt håll, och att Tova snart får må bättre.

Efter väldigt lång tid på sjukhuset var jag idag hemma vid tre och Katten är nu med Tova på sjukhuset.

Väl hemma bestämde jag mig för att vara med i Vännäs CK:s träningstävling i tempo. Det var dock inget riktigt tempo, utan alla körde med helt vanliga linjecyklar utan någon som helst anpassning för tempo. Vi körde dock individuell start och på en bana som är lik tempobanor. 

Bror som i dag var funktioner ska snart skicka iväg Christofer

Det blev närmare 11 km på tid, därefter ett trevligt fika innan vi körde 11 nya km på tid. För egen del kändes det förvånansvärt bra utifrån förutsättningarna. Trots att jag inte hade några som helst anpassningar för tempo, att jag suttit i en stol på IVA i flera dagar, att det inte var särskilt gynnsam vind och att vi hade en vändpunkt efter halva sträckan där man förlorar tid saknades bara några sekunder för att nå en snittfart på 40 km/h. Det är jag mycket nöjd med. Skulle vara roligt att någon gång prova en riktig tempocykel, tempokläder, hjälm mm och se hur det skulle kännas.

Avslappnade cyklister inför start

Trots att merparten av de som var med på vår träningstävling i linje häromveckan inte kunde vara med idag blev vi ändå 8 stycken som cyklade och dessutom var bror med som tidtagare, då hans skada från lördagen satte stopp för deltagande. Skulle vi få med alla cyklister som gillar att cykla fort skulle vi kunna var mer än dubbelt så många. Vännäs CK är verkligen på gång.

På dagens träningstävling lyckades jag vara snabbast, ca 30 sekunder före Helmersson som hade ett bra avstånd till Niklas Nyman som var trea. Alla åtta gjorde en riktigt bra insats och alla fick två tuffa intervaller i kroppen. Helt klart bra för formen.

För egen del blev snittpulsen 93% av max, och en hel del mjölksyra - inte fel.

Tider och snittfart från dagens arrangemang