Uppgiven, trött och frustrerad

Det har inte blivit många inlägg de senaste tre veckorna. Det beror på att jag inte varken haft tid, kraft, ork eller intresse. Det är inte kul att skriva när det inte finns roliga saker att skriva om. Men nu gör jag ett undantag.

Jag har genomfört 5 träningspass på 22 dagar. Vid fyra av tillfällena har det redan vid själva träningen känts dåligt och träningen har blivit utan kvalité, och efteråt har jag varit tvungen att vila ett flertal dagar då kroppen inte känts bra. Vid ett tillfälle kändes kroppen okej vid själva träningen, men då jag försökte att träna även dagen efteråt så var det åter kört.

Jag har alltså något skit i kroppen som ställer till det, och inte verkar det vilja gå över. Jag har provat att vila, ända upp till en vecka, men utan att jag kommer ur detta ekorrhjul.

Varje dag är grundpulsen hög och kroppen kraftlös. Vissa dagar är det huvudvärk, rossel i bröstet eller halsont.

Jag är övertygad om att detta i grunden är en förkylningsinfektion av något slag. Sedan är det nog många aspekter som gör att den vägrar släppa taget.

Att arbetet just nu är extra pressat och att arbetsveckorna ligger på upp emot 60 timmar tär på både kropp och psyke. Sedan innebär det att mycket annat som borde fixas får stå tillbaka.

Så mycket arbete och annat som behöver göras innebär att de få gånger jag ändå känt att jag kan träna har jag försökt att stressa in träningen. Det är aldrig bra.

Efter all oro för Tova de senaste åren och att hon slutligen lämnade oss efter två månaders intensiv kamp för livet påverkar självklart också. Mer än vad jag många gånger vill tro. Det är tufft och när saknaden och sorgen sköljer över mig är det svårt att stå emot. Sedan arbetar både Katten och Melvin med samma sak, så självklart påverkar även det. Vi är alla tre trötta, ledsna och i perioder uppgivna.

Skulle vilja skrika ut min frustration, uppgivenhet, ilska och sorg. Men tyvärr hjälper det föga.

Sedan Tova dog är det förstås så att jag är mer känslig än vanligt för mycket arbete, stress, när saker inte går bra, osämja och andra negativa inslag. Jag har svårt att acceptera det, då jag i vanliga fall nästan klarat "vad som helst". Så är det inte nu. Jag är mer känslig, mottaglig och orkar mindre. Visst, det blir nog bättre. Men så är det nu, och det ger mig svårigheter, främst i mitt inre.

I detta sammanhang är ju egentligen cyklingen inte särskilt viktig. Men cykling ger mig glädje och styrka. En styrka att orka med. Att inte kunna träna, och att få revidera sina mål leder till motsatsen.

Viktigast är att jag och familjen får må så bra det går fysiskt och mentalt. Men jag skulle också önska att den fina träning jag fått under vintern inte ska vara till "ingen nytta" nu när säsongen närmar sig.

Jag har haft höga mål för den här säsongen. Redan har jag fått stryka flera tävlingar utifrån att jag inte kunnat träna här på slutet. Håller det i sig mycket längre är det bara att inse att ambitionsnivån får sänkas rejält och att allt vad som heter tävling får strykas. Då blir det att inrikta sig på några motionslopp sent i sommar, om ens det.

Jag har inte gett upp helt, men nu är det nära.