torsdag 3 maj 2018

Flera klubbar i hårdkörning och denna dag förändrades vårt liv

Jag tror det är fjärde året vi kör gemensamma träningar mellan flera olika klubbar här kring Vännäs och Umeå. Detta år blir det fem gemensamma torsdagsträningar där klubbarna turas om att ordna arrangemanget.

Samma upplägg varje gång. Lite trevliga snack. En lugn cykling från början och sedan stenhårt fram till en mållinje och sedan lite lugnt på slutet. Varje gång avslutar vi också med lite snack och arrangören bjuder på fika.

Idag var det vi i Vännäs CK som arrangerade det första tillfället. Totalt blev vi 16 cyklister som var laddade för att köra sig trötta. Det var deltagare från Gimonäs CK, Vännäs CK, Ryska Posten, Nybyns CK och några till som jag är osäker på vilka klubbar de tillhör.

Ingen vidare värme ikväll, men cyklingen den värmde rejält.

Först lugnt i ca 9 km och sedan körde det igång. Hårdkörningen inleddes med Överbodabacken. En klättring på ca 3 km. Halvhårt uppför, men de flesta hängde fortfarande med. Vi blev några som matade på lite, men fortfarande inga luckor.

Sedan kom vi till varvbanan runt kraftverket. Här skulle vi rulla tre varv. Vid nästa klättring var vi några som matade på lite. När det sedan lugnade sig gjorde Erik From ett ryck. Jag avvaktade och ingen annan tog rycket. Därefter ryckte jag för att gå ikapp vilket lyckades. Endast Erik Nygren gick med.

Vi höll uppe intensiteten och vid nästa klättring släppte Erik N och så var det bara jag och Erik kvar. Vi körde sedan lagtempo resten (vilket blev ca 45 minuter och ungefär 31 km), förutom att Erik gjorde några små ryck som jag täppte.

Det var många cyklister ute ikväll förutom vi som matade på tillsammans. Nu var det svårt att räkna mitt under hårdkörningen, men det såg ut som ett femtontal som hejade på i varvbanan. Roligt att få lite pepp, men ännu roligare om de alla dyker upp på nästa torsdagsträning som är om två veckor.

Det kändes faktiskt otroligt bra i benen idag. Trots hög puls och för mig hög effekt var känslan bra hela vägen.

Ja, till slut skulle det bli spurt. Erik hade lite dålig koll på vart "mållinjen" var och gick lite tidigt. Jag kom in på hjul och kände att jag nog skulle kunna mata om. Men så fick vi möte av en bil, och jag tog det safe. Det gjorde att jag hamnade lite fel och när jag väl spurtade var det för sent och det saknades 5-10 cm för att lyckas gå om. Om jag kommit förbi utan mötet, är dock inte helt säkert då Erik var riktigt stark.

Vi väntade så några minuter innan första gruppen kom i en hård klungspurt där Christoffer från Vännäs CK var snabbast. Han är verkligen bra på att spurta.

Allt eftersom rullade alla i mål och vi återsamlades vid Vännäsby skola där vi bjöd på kaffe, bullar och chokladbollar.

Alla verkade nöjda och glada och jag tror att alla fått till ett riktigt bra träningspass där de fått köra sig trötta.

För egen del blev det en timmes hårdkörning. En normaliserad effekt under denna timme på 351 watt visar att det inte var någon promenad i parken. Snittpulsen under timmen landade på 89%. En snittfart på över 40 km/h i vår lagtempokörning trots en hel del höjdmeter.

Det känns som att jag är på väg mot formen igen efter min ryggskada och all utebliven träning. Nu får vi hoppas det fortsätter så.


Idag är också en alldeles speciell dag som förändrade mitt liv. Katten har skrivit om det i dag och då hon skrivit så sant och fint  har jag tagit hennes text istället för att skriva själv.

3 maj 2001. Minnena kommer tillbaka, som varje år...
Jag satt och ammade en liten, liten Tova. Helt plötsligt vänder hon bort huvudet, blir blå om läpparna. Hon har slutat andas! Tomas ringer 112. Barnet blir blåare och blåare. Vid något tillfälle tar Tomas över Tova. Försöker ge henne luft genom mun mot mun metoden. Vi springer ut i trapphuset för att möta ambulansen. Varför tar den sådan tid på sig!?
När ambulansen dyker upp får jag till en början åka med. Ambulanspersonalen kan dock inte hjälpa Tova, utan behöver förstärkning. En akutbil med ytterligare personal möter upp, halvvägs till Gävle. Jag får kliva ur ambulansen, lämna mitt livlösa barn och åka vidare i akutbilen. Inser att det går fort, 150 km/h bakom ambulansen.
Ytterligare kaos när vi kommer fram till sjukhuset. Frågor som ställs, människor som fäster sladdar, elektroder och nålar på den lilla, lealösa flickan. Vad som exakt händer sedan har jag inte mycket minnen av.
I nästan två månader bodde vi sedan på sjukhus. Utredningar gjordes, men få svar hittades. Diagnosen blev för tillfället epilepsi. Ett halvår senare började det talas om Retts syndrom.
Den här dagen, för 17 år sedan, blev alltså den första av oräkneliga dagar som vi åkte in akut med ett krampande barn. Då Tovas kramper oftast inte var typiska "ryckkramper", utan absenser som gjorde henne frånvarande och gav henne ytlig andning, var de extra svåra att upptäcka och behandla.
Världens starkaste Tova kämpade sedan på, tillsammans med sin familj, i ytterligare 13 år. Spred glädje, kärlek och kämpaanda omkring sig. Trots alla svårigheter tappade Tova aldrig sin positiva syn på tillvaron. Det är beundransvärt.
❤️❤️❤️

3 kommentarer:

  1. En av de okända i röd/svart dress är Nybyns CK cyklisten Per Nilsson från Älvsbyn tror han flyttat ner till Umeå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aj, då. Fel i min text. Självklart hade jag koll på Per från Nybyn. Bra att du påpekar så ska jag ändra i texten.

      Radera
  2. Å han är vad jag vet väldigt åkstark Tomas! :-)

    SvaraRadera

Min blogglista