Jag har försökt titta på olika delar av den för mig tuffa rundbanan som inte gynnar mig i jämförelse med många av de andra starka tempocyklisterna. Att det dessutom bara var ett varv var ytterligare en klurig faktor.
Loppet började med att vi cyklade rakt in i en rejäl klättring. Jag som har hög FTP, men relativt dåliga peakwatt är känslig för att under längre tid gå över min FTP. Nu då det börjar så hårt blir det för mig väldigt höga effekttal. Första 30 sekunderna var jag uppe i samma effekter jag klarar om jag maxar i en minut. Det är ju som alla förstår inte hållbart i längden.
Jag var en av de allra snabbaste på första delen (ca 3,5 km) av loppet och framför allt klättringen (första 1,5 km) gick fort. Men jag behövde helt klart bränna för mycket i jämförelse med många andra jag tävlar mot.
På den smala vägen där det går upp och ned, en kortare brant klättring och ett tekniskt parti mellan km 3,5 och km 9 är jag bland de långsammare av de som placerar sig bra. Jag är för trött, för försiktig och det passar inte helt min prestationsprofil.
Från kilometer 9-14 där det är platt/böljande är jag åter bland de snabbaste och slutligen utför sista två kilometerna placerar jag mig i mitten.
Jämför jag mig med Patrik Boström som alltså vann vår klass och var snabbast av alla cyklister som startade (oavsett klass) blir det väldigt tydligt det jag pratar om. Jag ligger 7 sekunder före efter första tuffa klättringen. Sedan får jag hålla igen lite och när vi kommer in på den smala vägen ligger vi lika. Från km 3-9 tappar jag 27 sekunder. Vi kör sedan helt jämnt på den platta/böljande delen från km 9-14 och sedan tappar jag ytterligare 3 sekunder utför. Patrik är alltså 30 sekunder snabbare och jag tappar i stort sett allt från kilometer 3-9.
Jag skulle helt klart behöva bli lättare för att kunna cykla första delen lika snabbt (eller rent av våga ta det lite lugnare i klättringen), utan att bränna för mycket. På den andra dåliga delen behöver jag alltså ha mer kraft kvar att trycka med och jag behöver våga mer i den tekniska delen (tappar ex 5 sekunder på 800 meter i den tekniska S-svängen). Tittar vi på den lättåkta delen kan jag konstatera att det finns lite att göra rent aerodynamiskt om vi ser till min hastighet och effekt i relation till andra. Slutligen behöver jag bättre utväxling om jag ska hänga med utför.
Tittar vi på snitteffekten är jag riktigt nöjd. På en tjuga brukar jag ligga ca 40 watt lägre på min tempohoj och mitt effektrekord på racern är 397 watt och på tempohojen 360 watt (både för tjugan och för lite längre tid). Detta lopp krämade jag ur ett snitt på 365 watt, vilket då är nytt pers på temphojen. Hade det varit ett lopp där man kunnat hålla jämn effekt hade det blivit ännu högre. Ett snitt på 44,5 km/h med så pass många höjdmeter och med ca 100 meter stigning första 8 km är också bra. Jag hade innan loppet siktat på minst 350 watt och ett snitt på 44 km/h. Tur det gick bättre, för annars hade jag blivit utan medalj.
Så med nuvarande vikt (som är högre än i fjol), min aerodynamik och en bana som inte gynnar mig krävdes alltså effektrekord för att knipa en medalj.
Patrik Boström från CK Fix vann klart, men sedan var det desto tuffare. Jag tog silver, men hade bara 7 sekunder tillgodo på Eric Egelstig från CK Hymer och hade jag varit 15 sekunder långsammare hade jag blivit femma.
För varje år blir konkurrensen allt hårdare. Det beror på att allt fler tränar smartare och mer, optimerar sin utrustning och position på hojen, äter och sover bättre mm.
För att ta medalj på ett mästerskap krävs verkligen att du dedikerar dig själv för detta. Det handlar lite om att gå all in samtidigt som vi behöver göra samma sak med familjen och arbetet. En inte alltid lätt ekvation.
Så många månader innan mästerskapen börjar förberedelserna för den korta tiden då SM pågår. Just då ska allting vara optimerat och gå rätt. Det är som alltid en skör tråd mellan succé och det som jag skulle känna vara ett fiasko.
Att då utifrån förutsättningarna få ut det jag hade i kroppen vid rätt tillfälle är jag riktigt nöjd med. Jag hade hoppats på att bli tvåa (förstod att det skulle bli svårt att nå guldet) och jag visste att om jag hade en dålig dag kunde jag också bli typ 7:a. De enda placeringar jag hade varit riktigt nöjd med var 1:a eller 2:a, och en tredje plats hade också känts bra.
Nu är då detta SM genomfört och jag tar med mig mitt fjärde SM-silver på de sista fem åren. I fjol blev det brons, så det har alltså blivit medalj fem år i rad. Om vi då tar i beaktande att jag började tävla i cykel först 2015 då jag placerade mig 11:a på SM så är det riktigt fina siffror.
 |
| Så här nöjd var jag när speakern berättat att jag tagit SM-silver |
Ja, jag saknar fortfarande ett SM-guld. Jag har egentligen aldrig varit nära. Varje år har någon varit bättre. Men det är aldrig försent.....
På de fyra senaste Nordiska Mästerskapen har jag två silver och ett brons. Det fjärde året låg jag i guldläge med 3 km kvar, men fick då punktering och fick bryta. Så på NM var jag en punktering från guld. Men inte heller här har det alltså blivit något guld.
Att vara i toppen bland alla duktiga och ambitiösa cyklister är svårt, att ta medalj kräver något extra och ett guld är det få förunnat att ta.
Jag och Jonas Bohr är två av de få som väljer att dela med oss av våra strävanden och våra tankar. Vi försöker att motivera, informera och dela med oss av reflektioner och annat till andra. Att dela tankar och kunskap känns stimulerande och jag gläds när jag får veta att andra cyklister gillar det jag skriver.
Att de flesta av tävlingscyklisterna inte skriver om sin träning och sina tankar, innebär inte att de sitter hemma och käkar glass och chips, för att sedan dyka upp på tävling och cykla snabbt. Alla som vill cykla riktigt snabbt tränar också strukturerat, hårt och bra.
Det finns så många snabba, trevliga, ambitiösa och kunniga cyklister som jag träffar på tävling. De stimulerar och "tvingar" mig att hela tiden jobba för att utveckla mig om jag ska kunna ligga i toppen av tempotävlingarna.
Att ta ett SM-silver är för mig en stor prestation och jag är riktigt nöjd.
Jag hade fokus även på linje-SM. Men i dag fick vi veta att SM:et som skulle gå i Uppsala och som kunde passa mig var inställt. SM blir nu istället på Arlanda Test-track. Som många vet är olika cyklister bra på olika typer av cykling. Det gäller även proffsen. Jag tycker att GP är kul, men jag är inte alls bra på det. Så nu känns det tveksamt att åka den långa resan till SM för att kanske placera mig topp 20. Möjligen åker jag om det blir tävlingar i Sverigecupen samma helg. Där har vi dock ännu inte fått några svar om tävlingarna blir av och om det överhuvudtaget blir någon Sverigecup i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar