Kvar på intensiven

Tova har haft lunginflammation och antibiotika mot detta sedan en vecka tillbaka.

Tova har året om kramper till och från, men i tisdags kväll blev det mer. Efter att ha gett akut kramplösande vid tre tillfällen under onsdag förmiddag fanns ingen återvändo. Det blev ambulans till sjukhuset i Umeå. Detta för fjärde gången under 2013. Verkligen inget bra år för Tova.

Precis som vid Tovas förra vistelse hamnade hon på intensivvårdsavdelningen.

Katten var med Tova första natten och jag var hemma med Melvin.

Innan jag åkte till Tova under torsdagen körde jag ett kort och extremt tufft tabatapass, då jag vet att det väntade flera dygns stillasittande i en stol. Jag gick all-in. Efter varje 20 sekundersintervall var jag helt väck. Det var just precis så att jag orkade köra klart. Därefter 10 sekunders vila, för 20 nya sekunder på max. När detta hade upprepats 8 ggr var jag alldeles matt och benen skakade.  Tänk att 4 minuters arbete kan göra en så trött! Totalt blev passet bara 22 minuter, och det var vad jag mäktade med denna dag. Efter detta så åkte jag och bytte av Katten.

Här på intensiven är det riktigt tufft för Tova som mår riktigt dåligt. Till detta tillkommer sladdar och manicker, alla prov, mediciner och tjutandet från alla maskiner. Självklart är det jobbigt även för oss andra att timme efter timme sitta här inne med sina tankar. Ena stunden är det lite bättre för att i nästa vara sämre igen. Runt omkring Tova ligger andra patienter som inte heller mår bra, alla endast åtskilda med ett lakan. Där finns också anhöriga till de andra, också de oroliga och ledsna. Personalen är dock otroligt kompetenta, trevliga och förstående vilket gör situationen något lättare.

I nuläget fungerar inte Tovas vänstra lunga, den har kollapsat på något sätt. Tovas högra lunga är inte heller så bra. Dessutom ligger kramperna och lurar. Pulsen har hela tiden legat på en nivå jag har när jag är ute och tränar. Tova andas inte själv utan behöver hjälp. Den medicinska hjälpen går ut på att få ordning på kramperna, men i första hand få lungorna att fungera igen.

Jag hoppas att varje gång hon slår upp ögonen för en stund att hon ska vara sig själv, men än har det inte hänt. Tova har nu varit helt okontaktbar i ca 70 timmar, och det känns tyvärr som det blir många fler.

Idag har både jag och Katten varit här. I kväll har hon åkt hem för att i morgon åka på sin mammas 60-årsfest. Jag hoppas att hon får en riktigt bra dag. Melvin och Katten kommer alltså att vara på plats, medan jag och Tova skickar ett grattis från sjukhuset.

Tova blir nog kvar många fler dagar här på sjukhuset, men jag hoppas att det inte är jättelänge innan Tova är så pass bra att vi åtminstone kan lämna intensiven för att flytta till en vanlig barnavdelning. Hur det blir med det känns dock fortfarande mycket osäkert.