måndag 14 maj 2018

Seger, inblandad i två krascher och inte my cup of tea

I helgen har jag varit nere och tävlat i Västerås/Enköping. Två deltävlingar i Swecup.

På lördagen var det tempo. 27 km att cykla så fort som möjligt, helt enkelt.

Mina förhoppningar var att placera mig topp fem då konkurrensen var knivskarp och jag var osäker på min form. Bansträckningen talade dock för mig.
Från starten i lördags (bild Anders Karlsson)

Jag kände tidigt under loppet att det nog skulle bli en riktigt bra dag, så jag höjde förhoppningarna till 2-3 plats. Det var trots allt med några på startlinjen som är extremt svåra att slå, så en seger fanns inte i min kalkyl.

Men just i lördags var jag snabbast och starkast av alla. Inte med mycket, men ändå snabbast. 27 km lång bana och en snittfart på ca 46,2 km/h. Ca 35 minuters åktid och jag vinner med 1 sekund före Niclas Näslund från Cykloteket Racing Team och med 7 sekunder över Patrik Boström från CK FIK. Sedan lite större avstånd till fjärde plats. Det är verkligen tufft och tight i toppen när det är tempo. 

Äntligen hade jag marginalerna med mig. De senaste två åren har jag en mängd andraplatser. I bland långt från segern, men flera gånger har det varit sekundstrider som slagit fel. Men till slut slog det rätt och jag fick min efterlängtade seger. Ett av huvudmålen för denna säsong med en seger i tempo i Sverigecupen, är nu uppnått.

Jag passade på att njuta efter loppet och sedan ladda med lite Eurovision. 

På söndag var det så dags för linjeloppet. Inte mycket som passade mig. 100 startande på smala vägar, nästan ingen vind och inga backar. Ja, då blir det förstås extremt trångt och det slutar med spurt. Om det inte slutar med krasch. Jag är för försiktig, för snäll när det är trångt och inte någon toppspurtare. Ja, ni förstår.
Från starten (bild Anders Karlsson)

Katten säger att jag hela tiden ska vara sist eller först under denna typ av lopp. Jag gjorde som hon sa och ägnade hela första varvet av fem allra sist i klungan. Lite jobbigare att ligga där än inbäddad i klungan, men det kändes ändå ganska så bekvämt.

Ja, jag var faktiskt inte sist hela varvet. Med några kilometer kvar till varvning hör jag carbon knäckas ute till vänster. Jag ser hur folk faller i högar framför mig och hur en cyklist kastas i en volt ned i diket. Jag hinner bromsa och undviker att krascha. Får dock stå och vänta tills några cyklister tar sig upp så det går att ta sig förbi. Det ligger nämligen cyklister efter hela vägen.

På cykeln och sedan spurtar jag max i två minuter för att hinna ikapp några andra som kommit iväg tidigare från kraschen. Sedan fortsatt jagande i grupp i ca 4 minuter innan jag är tillbaka i klungan. Ett flertal cyklister bryter på grund av skada, skadad cykel eller att de inte klarar att ansluta till klungan.

Vi varvar efter 18 km och sedan är det lugnare i klungan under varv två och varv 3. Det går fort, men inga incidenter. Jag håller mig fortsatt långt bak.

I slutet av varv tre avancerar jag och ligger i spets en stund för att undersöka om det går att komma loss. Backar tillbaka igen.

Men i början av varv 4 försöker jag åter skapa en utbrytning med några andra cyklister. Jag känner dock efter en stunds hård körning att vi inte kommer loss, och backar tillbaka. Då stannar det av och 4 av cyklisterna kommer loss. Jag tänker dock att detta blir inhämtat. Vilket det också blir till slut.

Men efter några minuter tänker jag ändå att jag ska försöka brygga upp till utbrytningen. Får hjälp av flera cyklister, men det är alldeles för lättåkt. I klungan går det att ligga flera hundra watt lägre och ändå hänga med. Lönlöst helt enkelt. 

Jag ger upp och backar sist igen efter att fått en bra 20 minutersintervall under varv 4. Bra träning i alla fall och benen kändes bra.

Jag bestämmer mig för att om det inte öppnar upp sig riktigt bra och jag kommer fram lätt sista varvet skiter jag i allt och undviker att spurta. Känns för farligt.

Det rullar på under varv 5 och när det är kanske 3-4 km kvar söker jag mig framåt för att se om det blir en lucka att ta sig fram i spets utan att det är för farligt. Jag ligger längst ute till höger av vägen och det är cyklister överallt. Det är stopp att komma fram längre.

Så börjar cyklisten till vänster om mig att pressa ut mig mot gruset utanför asfalten. Samtidigt kommer en annan cyklist bakifrån och tänker köra om till höger om mig där jag upplever att det inte finns plats. 

Jag inser att nu blir det nog krasch. Först håller jag bara mitt spår och håller hårt i styret. Jag trycks från båda håll och jag inser att tillsammans med cyklisten till höger kommer jag att åka i backen. Jag klickar ur ena pedalen i ca 45-50 km/h för att förbereda mig. Men på något sätt håller jag mig uppe. Den andra cyklisten åker ned i diket, men klarar sig bra. Jag blir kvar på vägen.

Innan jag återhämtat mig från detta och fått in skon i pedalen igen är allt vad heter position borta. Cyklister över hela vägen och dessutom i flera led. Går inte komma fram någonstans.

Det är bara de 15 första som får poäng och dit går det ändå inte att nå. Jag väljer att inte spurta alls utan håller mig bakom de som matar på. Jag rullar in som 33:a, några sekunder efter segraren. Lite besviken att jag inte fick köra mig riktigt trött, men samtidigt glad att jag höll mig på benen. 

I en av de andra klasserna har jag nu hört att det blev masskrasch i spurten med svåra skador och ambulans som följd. Cykling är fantastiskt, men krascherna är verkligen inte skoj. Hoppas alla inblandade snart får må bättre.

Efter avslutat lopp snabbt in i bilen för den långa vägen på 600 km hem. Resan gick förvånansvärt snabbt och bra.

Sammanfattningsvis blev detta en riktigt bra helg. Tempoloppet blev bästa tänkbara och linjeloppet ungefär som väntat. Jag ska njuta lite i veckan av att allt hårt arbete gett resultat för tempot och vad gäller linjen kändes det bra i kroppen i alla fall. Jag har nu deltagit i fyra deltävlingar i cupen och har då placeringarna 3, 6, 1 och 33. 

Lite känningar i ryggen i dag, men ändå hanterbart. Bra, med andra ord.

Efter arbetet blev det en trevlig cykeltur i fantastiskt väder. Känslan var bra och farten hög.

Sedan direkt föräldramatch i Volleyboll tillsammans med sonen. Direkt det blir en annan sport mår inte kroppen bra. Baksida lår och rygg känns nu ansträngd och lite smärtsam. Hoppas det bara är kortvarigt. Jag kom precis hem så jag har ännu inte hunnit analysera läget.

Jag passar också på att tacka för alla positiva tillrop efter lördagens seger och laddar vidare för fler tävlingar nästa helg. Då är jag dock mest med för att se och lära. På lördagen är det GP (1,2 km lång bana med många svängar som körs många varv). Detta är om möjligt en ännu sämre kopp te än gårdagens linjelopp, men förhoppningsvis lär jag mig något. På söndag är det linjelopp och kanske kan det passa mig bättre än det som var i helgen. Jag vet inte banprofilen, så först då vet jag vad jag kan ha för förväntningar. Inget tempolopp så långt ögat kan se.

4 kommentarer:

  1. Första av allt ett stort grattis Tomas till vinsten i tempoloppet!!!
    Sedan phuhu alltså! Man blir ju svettig bara av att läsa ditt referat från linjeloppet! Precis som du beskriver det upplevde jag personligen på sm i Sunne 2015 på linjeloppet! Helt galna cyklister som försökte tränga sig fram där det inte fanns någon plats försökte till och med trycka ut mig i gruset utanför asfalten för vad??? Ett lopp inom veterancykling i Sverige jag kan bara inte fatta hur folk kan bete sig så fruktansvärt idiotiskt!!! Sedan kan jag för mitt liv inte förstå hur fan du vågar delta i linjeloppen just av denna orsak. Är av denna orsak jag troligen inte kommer att delta i linjelopp på tävling det finns en del cyklister i klungan som inte är riktigt kloka helt enkelt! Skickligt dock att du höll dig kvar på hojen. Chapeau till bedriften i tempot!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mazze!

      Ja, linjelopp är ofta spännande på fel sätt. Det är dock säkrare när det är färre med och fler höjdmeter. Men tyvärr finns det lite för många som är lite för heta helt enkelt. Är det dessutom smalt och inte så utslagsgivande blir det ännu värre. Ja, jag kanske är dum. Men utslagsgivande linjelopp är riktigt roliga. Åtminstone så länge det inte blir krasch. Händer det lär man ju önska att man inte bara satsat på tempo. Jo, lite skills lyckades jag ha i alla fall.

      Trodde inte jag redan nu var redo för seger, så jag är rejält nöjd faktiskt. Inte lätt att vinna i den konkurrensen.

      Radera
  2. Bara njut av känslan för du är enormt stark!
    Inte dum Tomas modig skulle jag vilja säga. Jag är inte modig i det avseendet ;-)
    Du har nog rätt att det behövs mer utslagsgivande banor sen så har nivån på cyklisterna inom Masterscykligen höjts avsevärt fler som är med och krigar helt enkelt å då slår reptilhjärnan till! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Yes, försöker njuta. Jo, nivån är så hög nu att det behöver tänkas annorlunda kring banor mm. Reptilhjärnan är inte alltid av godo...

      Radera