måndag 17 augusti 2020

Hofvettempot RR - Mental kollaps: Att fejka en punktering

 I helgen var jag i Stockholmstrakten för tre tävlingar. GP på Arlanda både fredag och söndag. På lördag var det mer mitt gebit med tempolopp. 

Hofvettempot stod på programmet. 28 km med en hel del höjdmeter (just under 200), men en stor del av dessa var böljande eller inte så brant klättring. Så med andra ord passade bansträckningen mig bra. 

Den extrema värmen som startat under fredagen tog ännu mer fart under lördagen. En bra bit över 30 grader i skuggan, men någon sådan såg vi inte till. Typ 50 grader i husbilen eller i solen.

Kroppen kändes inte bra under fredagens tävling och jag kände under lördagsmorgonen att den inte riktigt var där den skulle då heller. Jag hade också väldigt svårt att ladda som jag brukar göra innan tempoloppen. 

Konkurrensen för dagen var hög då en stor del av de bättre från SM-tempot var med. Bland annat hela pallen.

Jag hade innan loppet bedömt hur hårt jag skulle kunna inleda loppet för att ha kraft hela vägen. Jag började också så, och de 9 första kilometerna var bra. 

Men benen kändes inte bra och pulsen var alldeles för hög för insatsen. Jag kämpade på ett tag till, men insåg att detta var ingen lek. Jag hade nu varken kraft eller den motivation som krävs för att ta ut det sista.

Det började kännas allt mer uppgivet i samma takt som hastigheten gick ned, pulsen gick upp och mjölksyran sprutade. 

Jag började få helt fel mentala tankar. Tankar jag hade mycket svårare än vanligt att trycka bort. "Hoppas jag får punktering", "Jag borde bryta, vad gör det?", "Varför ska jag kämpa?", "Jag är verkligen dålig", "Ska jag fejka en punktering eller något annat fel på cykeln?" "Går det tillräckligt fort så jag kan rulla ett tag?"

Det gick så långt att jag helt plötsligt insåg att jag gått ur tempoställningen och satt upp - fast det var platt. Jag lyckades dock övertyga mig själv om att gå ned i ställningen igen. "Jag cyklar lugnt tillbaka - det blir ju ändå träning".

Så var jag framme vid vändningen och jag hade tappat 20 sekunder mot vad jag borde kunna - på bara 3 km. Det hade gått lika långsamt som när jag brukar värma upp!

När jag vänder ser jag att jag ändå tagit in på cyklisten som startat före mig och de snabbaste cyklisterna som startat efter hade tagit in mindre än vad jag trodde utifrån hur dåligt det kändes.

Det gjorde att jag efter efter en stund kunde uppbåda lite mer motivation och klarade då att öka hastigheten till en ok nivå, men fortfarande klart långsammare än vad jag brukar klara. Det är inte lätt när du typ väggar både fysiskt och mentalt.

Med 5 km kvar fick jag lite mer kraft, jag var ju snart i mål. Men egentligen hade jag inte kraften då jag sista kilometern var riktigt långsam. På upploppet höll jag dessutom på att vingla av vägen - på vänstersida....

I efterhand kan jag konstatera att jag är bland de allra långsammaste under de 4 km mitt i loppet det var som sämst, men också sista kilometern. Första 9 km var riktigt bra och den del jag skärpte till mig men egentligen var slut - den sista milen inte var så snabb.

Känslan på detta lopp var alltså en av de sämsta jag någonsin haft på tempo och mentalt har jag nog aldrig varit så svag. Min kraft var också den lägsta på mycket länge. Det som jag tar med mig som var positivt var att trots allt detta gick det ändå hyfsat fort. Det blev drygt 45 km/h i snitt och det var inte vad jag tänkt mig innan tävlingen, men är ändå snabbare än vad jag trodde då jag bitvis var riktigt långsam. Att jag på något sätt lyckades avbryta mina sämsta tankar och i alla fall hyfsat tog tag i det på slutet var också ett plus jag tar med mig.

Jämför jag mig med andra i min klass och med alla som startade under dagen kan jag konstatera att ca 20-25 sekunder rann iväg bara under de sämsta 5 kilometerna i jämförelse med den hastighet jag lyckades hålla i slutet av loppet, och de berodde alltså på mental svaghet. I jämförelse med en fysisk toppform saknades ytterligare ca 20-25 sekunder. 

Trots allt detta rullar jag in som tvåa. Då ska vi ha med oss att trean Erik Egelstig, CK Hymer också typ väggade i andra delen av loppet. Vann gjorde som vanligt Patrik Boström från CK Fix. Det hade han gjort även om jag haft fysiken och inte fått en mental kollaps, så han har helt klart varit bäst de senaste två åren. Nya tag till nästa år.....

Jag lyckades alltså bli tvåa för dagen, även om det aldrig kändes så. Pallen på bilden är densamma som på SM i tempo och fjolårets NM. Skillnaden är då att vid SM blev det inte någon pall i och med att Covid -19 ställde in alla prisutdelningar.

Sista tempoloppet för året genomfört. Tre områden ska jag arbeta med för att förhoppningsvis närma mig Patrik Boström till nästa år, och samtidigt hålla undan för alla jagande vargar. Jag återkommer till min plan när den är spikad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar