Sundsvall Classics - Jackpott!

Efter förra veckans taktiska misslyckande i Skellefteå var det nu chans till revansch på Sundsvall Classics. Farmor och farfar ställde upp som barnvakt vilket gjorde att vi kunde åka till Sundsvall redan under fredagen och att vi kunde planera för att både jag och Katten skulle cykla. Tack far och mor!

I går åkte vi tidigt mot Sundsvall, med en shoppingdag i fokus. Det kändes bra att få åka iväg, men dock mycket oroande att både jag och Katten hade halsont. Vi körde stenhårt med alla möjliga medikamenter och hoppades på det bästa.

Som tur var övernattade vi enkelt på ett rum utan tv eller annat vilket gjorde att vi somnade tidigt. När jag vaknade hade halsontet försvunnit, men jag hade fortfarande en tveksam känsla i kroppen. Katten kände sig inte heller bra, men bättre. Hon valde dock att ligga kvar en stund till då hon skulle starta senare. Själv körde jag en frukost och åkte sedan ut och rullade en mil för att se om kroppen tyckte det var okej att jag startade.

Resultatet var att det inte kändes bra, men tillräckligt okej för att rulla då vi ändå åkt så långt. Efter frukost bestämde sig Katten för samma sak. Det innebar att jag skulle cykla 101 km och hon 49 km.

Starten skulle gå 10.45, men försköts med 15 minuter då det blev så många efteranmälningar. Totalt stod det ca 120 cyklister på plats när jag rullade iväg.

En timme senare skulle Katten starta.

Jag hade bestämt mig för att köra defensivt då kroppen kändes som den gjorde. Det fungerade bra till en början. Efter ca 15 km kom vi till en längre stigning, men jag valde att köra kontrollerat. Någon stack iväg, vilket förvånande mig då han var ensam och det var långt kvar. Väl uppe förstod jag varför. Där fanns ett bergspris jag missat. Den slutliga tvåan hade dock koll. Sedan var han snabb också.

Efter detta gick det lugnt till km 30 då några såg ut att vilja höja tempot och jag såg faran och rullade upp i tät. Vi blev ett antal som rullade runt en liten stund, men så var det helt plötsligt bara jag Steneberg från Gimonäs och en till som fanns kvar längst fram. De andra avvaktade och vi där framme kom fram till att det var för långt kvar att rulla på tre.

Efter femtio km gjorde Steneberg ett ryck i en backe och fick lucka. Jag avvaktade lite och såg då att ett antal cyklister laddade. Jag tog rygg och vi var snabbt uppe i tät. Så var vi fem som var loss. Vi rullade runt i ett kontrollerat tempo, men ingen ville riktigt gå all in och bränna sig. Det gjorde att Steneberg och en till kunde ansluta efter ett antal kilometer. Så rullade vi på sju en bra stund, men fortfarande saknades en del intensitet och efter närmare 10 km kunde klungan ansluta. En klunga som nu bestod av ca 25 cyklister.

Nu blev det verkligen krypkasino, mycket beroende på en väldigt stark och problematisk vind och att alla då ville spara sig. Det rullade lugnt en bra stund innan tempot blev lite bättre, men utan riktigt tryck.

Efter ca 80 km så ökades tempot och en kille i Alnö Raceteam gick loss. Jag tog ett ryck och gick i kapp. Han sa att vi bara var två och vi rullade på i någon kilometer innan han ansåg det lönslöst. Jag tittade bakåt och vi hade en hyfsad lucka.

Jag ökade därför intensiteten utan att gå max. Snabbt var jag själv. Efter att i fem kilometer gått hårt utan att gå max och de i klungan ännu var lika långt bakom bestämde jag mig för att pröva.

Det innebar att jag lade mig på den effekt jag vet att jag kan klara i ca 15 km och pejsade utifrån watt. I vissa stunder närmade sig klungan, men sedan rullade jag åter ifrån en del. Framför allt på krönen försökte jag trycka på för att känslan i gruppen bakom skulle vara att de närmade sig, men att det sedan drogs ut igen. Trots bra stigningar kunde jag hålla dem i från mig.

Då jag inte gick all in direkt kunde jag också öka sista milen, vilket behövdes. De närmade sig lite bakom, samtidigt sprack det upp och de blev allt färre. När det var ca sju km kvar såg jag att en i klungan gått loss och närmade sig. Jag kramade då ur det sista för att dämpa hans jagarinstinkt,

I efterhand visade det sig att under mil 9 var snittpulsen 90% och sista milen 95% av maxpuls, så visst blev det jobbigt. Det blev som ett 20 km tempolopp med 80 km uppvärmning. Snittfarten sista 20 km blev 39 km/h trots 150 meters stigning så det var inte underligt att jag blev trött.
¨
Jag visste att när det var fem km kvar skulle det vara slut på stigningarna och och jag skulle få byta motvind mot medvind. Det gällde att hålla avståndet fram till dess. Då var chansen god.

När jag tittade bak och vinden låg rätt hade jag ca 10-15 sekunder och hoppet ökade. Jag kunde då hålla ett snitt sista fem km på ca 45 km/h vilket gjorde att avståndet hölls. När jag gick in i målbacken visste jag att det skulle hålla och jag slapp spurta.

Känslan var inte helt fel att kontrollerat rulla i mål först av alla. Tvåa hamnade den cyklist från Alnö som jagat mig och trea blev Janne Steneberg som spurtslog fyran i mål.

Riktigt roligt med seger. Extra roligt också att efter avslutat lopp få så många positiva tillrop från andra cyklister och publik. En självförtroendeboost är ju aldrig fel.

Ännu roligare blev det när jag insåg att Katten varit först i mål på 49 km. Även före alla killar! Riktigt starkt.

Det drog ut innan det blev prisutdelning, men helt klart var det värt det. Trevligt med prisutdelning och denna gång var det ett riktigt fint pris på min sträcka. En blombukett och 1500 kronor i presentkort på Team Sportia.

Hemresan gick väldigt lätt efter en så bra dag för oss båda.