tisdag 21 oktober 2014

Jag skulle vilja - men kan inte!

De säger att man aldrig kommer att acceptera det, men att det går att lära sig leva med att ens barn dött. Om det är så? Ingen aning? Fortfarande känns mycket helt overkligt.

Det har nu gått 3,5 månader sedan Tova dog och 5 månader sedan hon blev dålig och hamnade på intensiven. Hur ska det då kännas nu? Vad ska jag göra? Vad är rätt väg att gå och agera? I vanliga fall vet jag oftast hur man borde göra. Nu vet jag ingenting.

Hur hade du gjort i livet om ditt barn hade dött? Ja, jag vet inte om det är någon som har ett säkert svar på detta. Sedan kanske man har svaren när frågan är abstrakt - men när du står där inför att det verkligen har hänt finns inte många svar och sanningar. Vi i familjen vet inte mycket, men kanske vet omgivningen hur vi borde göra och hur vi borde vara!? Ja, inte vet jag.

Det jag vet är att jag försöker se framåt, även om det är svårt. Jag vet att jag från dag till dag inte vet hur jag mår, och jag vet att måndet helt plötsligt utan förvarning kan ändras. När jag tror jag mår bra, mår jag helt plötsligt som sämst. Men jag försöker ändå i det lilla titta framåt.

Jag vet också att min motivation är sämre än vanligt och orken finns inte riktigt där på samma sätt som den brukar.

Jag tror att det är bra att aktivera sig, att träna, att göra mycket som man brukar göra. Sedan gäller det att orka. Jag kanske inte är outtröttlig i vanliga fall, men många gånger näst intill. Så är det inte alls nu. Idag behovs det inte mycket för att få mig i gungning och ur position.

Efter att det oftare börjat kännas lite bättre, så har det de senaste veckorna svängt tillbaka. Jag har svårare att komma till ro på kvällen, sover lite sämre och orken är ojämn under dagarna.

Många dagar är ändå bra, och jag trivs med mitt arbete och gillar verkligen att träna och i samband med detta träffa folk. Träningen ger energi och även arbetet är viktigt för att komma tillbaka. Att få vara med Melvin - ja det finns inget bättre.

Idag har det varit en sämre dag och jag känner mig helt dränerad på energi och glädje. Bröstet slits itu och kroppen smärtar. Jag saknar min allra finaste Tova.
Tova älskade att titta in i mina ögon, och jag kunde inte låta bli att titta tillbaka. En vanlig bild vid middagsbordet. Lite dåligt fokus på maten, men Tovas känslospråk värmde alltid pappahjärtat.
Jag försöker se de ljusa stunderna mitt i det mörka och hoppas att i morgon är en bättre dag även om jag vet att inte heller i morgon eller någon annan dag kommer du sitta bredvid mig vid middagsbordet.

Inte bara för min skull hoppas jag det, utan för min familjs skull önskar jag att jag mådde bättre, att jag inte hade en avgrund i mitt bröst, att jag inte kände mig så ledsen och många gånger uppgiven, att jag helt  enkelt var bättre - men jag vet inte hur jag ska göra.

Jag skulle vilja orka vara en bättre sambo och pappa än vad jag är just nu. Jag skulle vilja orka umgås med vänner och bekanta på ett annat sätt. Jag skulle vilja känna kraften i arbetet och inte känna att jag borde göra ett bättre jobb. Jag skulle vilja att jag hade samma känsla kring träningen som jag brukar. Jag skulle vilja - men just nu går det inte så bra.

Jag hoppas bara att jag klarar se framåt och förr eller senare orkar försöka och försöka igen. På något sätt kanske det också går att lyckas!?

I morgon är en annan och förhoppningsvis ljusare dag. Kanske blir det då något om min cykelpassion som trots allt finns där inom mig och som lyser ganska stark trots att jag i övrigt känner mig ganska så färglös och allt annat än bra.

6 kommentarer:

  1. Jag vet hur det känns om det är någon tröst i bedrövelsen. Ens barn är oherrans mycket jobbigare än ens förälder (för mig i vart fall). Förstår året är jobbigast och det beror givet på att det är "nyss det hände" men framförallt för att alla scenarion från det man är van skall passera. Jul, födelsedagar, midsommar osv osv, de händelser man har en rutin med så att säga.
    Glömma ska man inte, det tycker jag är fel. Minnena kan ingen ta ifrån dig. Lev med dom på ett ljust sätt.
    Nu reagerar vi säkert olika och situationerna är heller aldrig exakt lika, men jag kan säga att det blir bättre och bättre.

    En dag ska vi alla dö, men kom ihåg att ALLA andra dagar skall vi INTE det... :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Stefan. Dina ord visar att du verkligen vet vad vi går igenom, och det stöttar mitt i allt detta.

      Tänkvärda avslutande ord. Att ta vara på det vi har - ja det borde jag och säkert många med mig bli bättre på.

      Radera
  2. Bäste Tomas.
    Du vet säkert vem jag är redan medan jag bara känner dig från några av dina inlägg du gjort. I mitt liv finns det många stunder på resande fot och vad många inte vet så har jag ganska bra koll på cykelvärlden och framförallt Sverige.
    Jag har också barn och mitt liv har ändrats rejält de sista åren. Att läsa vad ni går igenom gör mig berörd på ett stark sätt och får mig att inse att jag ska uppskatta mitt liv och inte fokusera för mycket på småsaker som inte riktigt går som jag vill.
    Vi cykelfolk är alla medlemmar i en stor familj och gemenskapen är stark. Ibland får det kännas tungt men fortsätt att kämpa. Livet är som en XC-bana, det går upp och det går ner och det är det som gör det jobbigt men också så spännande och utmanande.
    Kämpa på och hoppas vi ses där ute på stigen någon gång i framtiden. Om vi så gör så stoppa mig så ska jag ge dig lite inspiration och glädje på just det jag råkar vara väldigt bra på, att cykla MTB =)
    / Emil Lindgren

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är verkligen så att de flesta av oss inte stannar upp i nuet och inser vad vi verkligen har och att vi inte kan ta något för givet.

      Det är verkligen fantastiskt att hålla på med cykling och få den gemenskap du beskriver. Det höjer, stärker och hjälper mig att tänka på annat för en stund.

      Jag lovar att stoppa dig om vi ses för att få lite inspiration och glädje, även om jag själv är ganska medioker på MTB, och klart mycket bättre på racer. Men allt vad som gäller cykling och utveckling är ju inspirerande!

      Jag har följt dig genom åren och du har verkligen presterat bra - riktigt skoj. Jag önskar dig lycka till med lika stora framgångar 2015.

      Radera
  3. Håller helt med Emil med att dina texter verkligen sätter saker i perspektiv, vågar inte ens tänka tanken att överleva mina barn. Du verkar otroligt stark, men man måste nog tillåta sig att vara svag i din situation också. Annars tror jag man lätt bränner ut sig. Sörja och vara i avgrunden, endast om man tillåter sig att göra det tror jag att man orkar komma ur allt stark igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har nog helt rätt Samuel. Att alltid ha en vilja prestera och vara "duktig" är till största del positivt. Men kanske är man då i bland för stark och tillåter sig inte att känna efter hur man egentligen mår och känner!? Här finns verkligen risken att helt gå in i väggen och bränna ut sig.

      Jag har svårt för att visa mig svag, och helt klart är jag i farozonen. Om det är nära eller långt borta innan det går helt fel, ja det vet jag inte.

      Men jag ska försöka att göra som du säger - inte alltid sätta prestationen i fokus och våga vara svag - åtminstone i bland. Det är inte lätt - men jag vet att det är den enda framkomliga vägen.

      Radera