Anundsloppet - Snopet värre: Racerapport

Igår ägde säsongens sista tävling rum. Direkt efter tävlingen satte jag mig i bilen och körde de 64 milen hem, och steg då in genom ytterdörren relativt sent på kvällen. Därför blev det inget inlägg igår utan först idag.

Under lördagens tempolopp hade jag fått till ett riktigt bra resultat med min fjärdeplats och då dessutom med förkylningssymptom i kroppen. Det kändes riktigt positivt.

Banan på lördagen hade passat riktigt bra och det visste jag att även söndagens linjelopp skulle göra. Det var en varvbana men så pass lång att det inte blev som ett GP. Varje varv var ca 14 km. Det var inte heller särskilt många höjdmeter att ta, utan det handlade mer om att hantera kantvind mm, vilket är lättare när man är av den lite större sorten.

I mina tidigare Sverigecuplopp på linjen har jag varit för försiktig, otaktisk och kanske också inte alltid riktigt räckt till som jag velat. Nu hade jag bestämt mig för att detta skulle bli en bättre dag. Så trots att kroppen fortfarande var märkt av förkylningen bortsåg jag från denna i min planering av loppet.

Vi var ganska så många cyklister som gav oss iväg på de 90 km som skulle avverkas. Inbjudan hade varit otydlig, så många var osäkra på om det var 6 varv runt varvbanan eller kanske fem varv och några varv kring den korta varvbanan som låg i anslutning. Just innan loppet hade jag dock träffat David Lif som redan kört i seniorklassen och de skulle ha samma upplägg och längd på banan, så jag var nu säker på att det var 6 varv och när det var klart svängde man inte längre höger ut på ett nytt varv utan vänster och direkt in mot mål.

När loppet körde igång var det ganska bra fart och det höll sig så under stora delar av loppet. Det gällde främst första delen av varven då vi var ute i kantvinden. På vägen hem gick det lugnare. Jag kände mig verkligen pigg och hade inga problem alls att hamna rätt i klungan och låg hela tiden där jag ville. Jag var också med långt fram på varje varv där det skulle kunna hända något.

Det blev dock inte några utbrytningar eller tempoökningar som gjorde att någon var loss under någon längre tid. Till slut var det 2-3 cyklister som var loss, men jag och de flesta andra bedömde att det nog borde gå att trampa ikapp då det var lång bit kvar. Därför låg de flesta lugna. Så här i efterhand har jag förstått att de gick riktigt vasst och vi hade mest troligt inte nått i kapp även om vi fått chansen.

Rent allmänt var det en mycket snabb bana då vi snittade 41,5 km/h utan att man på något sätt behövde förta sig.

När vi så går in på det femte varvet hör vissa i gruppen någon ropa att det är sista varvet. Det hörde inte jag. Jag visste att det skulle vara sex varv och planerade utifrån det. Jag såg till att ligga långt fram i början av varv fem för att sedan backa bak en bit på vägen tillbaka. Benen kändes mycket pigga och jag planerade att gå all in på sista varvet.

Med någon kilometer kvar till varvning ser jag flera börja agera som att vi snart är i mål. Vi är då några som snackar med varandra och vi är överens om att det måste vara ett varv till. Med ca 200 meter till korsningen ser jag att funktionärerna har räknat fel och viftar åt vänster - mot målet!

Ungefär så här såg nog min min ut när jag inser att funktionärerna viftar vänster mot mål

Vägen är smal och jag ligger mitt i klungan med cyklister framför, bakom, till vänster och till höger. Det är bara att hoppas på det bästa. Vi svänger vänster och jag hoppas det ska öppna sig någonstans. Jag provar ute till vänster, men det är stopp. Jag söker mig mer till höger men det är stängt även där. Så visar det sig en liten lucka längst ute till höger, men så vinglar en cyklist ut, så jag får tvärbromsa. Jag ger upp och rullar lugnt in i mål.

I efterhand kan jag se att min snittwatt sista 30 sekunderna är ca hälften av vad jag brukar ha i en spurt. Jag har dessutom 0 watt vid tre tillfällen. Dvs att jag inte trampar alls. Det var aldrig läge att ställa sig upp och trycka på.

Detta var verkligen riktigt snopet. Känslan under loppet hade varit den bästa för året i Sverigecupen. Jag hade gjort rätta val hela tiden och jag hade mycket kraft kvar till de sista 15 kilometrarna som aldrig blev av. I stället rullar jag in i mål på en beskedlig 30 plats utan att få göra mig själv rättvisa. Jag kände mig inte ens trött, vilket jag alltid brukar vara på denna typ av tävlingar. En snittpuls på 75%, så lågt var det extremt länge sedan jag hade på en tävling.

Det kändes extra snopet då detta var sista tävlingen för säsongen. Jag har ingen chans att revanschera mig för oturen. Helt säker kan jag förstås inte vara att det gått bättre, men jag hade fått chansen i alla fall.

Vid målgång erkände funktionärerna att det blivit fel och till en början var det ett flertal cyklister som var upprörda. Men cyklister är ett tåligt släkte, så de allra flesta hanterade ändå situationen bra. I många andra sporter hade det nog gått hett till om något motsvarande hade inträffat.

Turligt tror jag inte att denna funktionärsmiss gjorde att någon blev av med totalcupen eller någon annan pallplats i Sverigecupen. Men jag är inte helt säker.

Ja, ja. Denna tävling gav mig ändå en del besked inför nästa säsong. Mitt slätdrag och igångdrag är fullt tillräckligt och jag kan konkurrera bra inom dessa områden. Maxtrycket behöver förbättras och jag behöver fler chanser på att träna min spurt.

Sedan är det helt klart att jag är för tung för att vara cyklist på denna nivå. En dag som denna med få höjdmeter är jag relativt sett mycket starkare. I de tävlingar med fler höjdmeter behövs en lättare kropp.

Positivt i dag var att ju fler tävlingar jag kör desto bättre blir jag på att positionera mig.

Lite surt dock att den dag jag har bästa känslan för året av de linjelopp jag kört i Sverigecupen får jag min sämsta placering. Men det är bara att ta nya tag och satsa på nästa år.

Nu är det bara att sätta sig ner och analysera en till stora delar bra säsong och fundera kring vad jag ska fortsätta med, göra mer av respektive göra mindre av eller sluta. Återkommer kring detta.