onsdag 27 februari 2019

Äntligen! och så svag blir du efter skada!

När du har varit med om en olycka och är skadad är det förstås viktigt att sköta din rehab så bra du kan. För egen del handlar det om att få tillbaka rörlighet i kroppen, återställa muskelmassa och få tillbaka kondition.

Jag skulle nog säga att jag hittills gjort vad jag kunnat fysiskt och rörelsemässigt i stort sett varje dag sedan olyckan som skedde för snart två månader sedan.

Samtidigt som du gör maximalt vad du kan i din rehabträning är det viktigt att tänka på vad du gör och när du gör det. Det handlar om att inte gå för snabbt fram eller göra saker som kan bli kontraproduktiva. Men du kan inte heller vara för passiv i träningen för att komma vidare i din rehab. Jag upplever att jag skött detta och hittills fått den progression i min rehabträning som varit möjligt.

Med så allvarlig skada som jag råkat ut för och med närmare 20 frakturer som ännu inte är läkta och dessutom en lunga som inte är helt återställd är det klart att trots fokuserad träning sker alla förbättringar i små steg.

Jag har sedan tidigare beskrivit att 6 kg muskler bara rann iväg från min kropp av all inaktivitet på sjukhuset. Sedan jag kom hem har jag klarat att behålla resten av musklerna och nu arbetar jag på att långsamt återställa det hela. Det lär ta tid, men jag måste tro att det över tid ska vara möjligt.

Rörligheten är också en viktig fråga och i förrgår fick jag nya rehabövningar som är mer avancerade och där jag får göra mer. Det känns faktiskt som de redan lett till en liten förbättring. Bara att jobba vidare.

Främst ryggskadan har hållit mig från trainern som ändå ska vara den mest skonsamma träningen i detta läge. Nu har dock ryggkotorna blivit något bättre. Jag har också en mitella från sjukhustiden i Spanien som kan användas för att hålla axeln stilla.

Vad det innebar? Jo, att jag försiktigt steg på trainern för att prova hur det skulle kännas.
Så fick jag då återse min trainer.
Hur det gick?

Ja, lite både och. Genom att sitta upprätt, inte hålla i styret och använda mitella fungerade första passet acceptabelt. Fantastiskt att åter få upp pulsen och röra på sig. Mindre positivt att inse hur extremt dåligt tränad man blir av inaktivitet. Jo, nog förstod jag att det skulle vara illa, men nu kom det svart på vitt. Jag kan bara tänka mig hur illa det varit om jag inte varit vältränad innan olyckan.

Ja, sedan protesterade ryggen efter ett tag och även övriga frakturer.

Det var lite svårt att veta hur hårt jag skulle trampa så jag började mitt första trainerpass som jag såg det, extremt lugnt. Det innebar lugnare än när jag i vanliga fall kör återhämtningsträning. Min plan blev att hålla 170 watt i 40 minuter. 

Jag rullade igång och snabbt blev jag rejält svettig och pulsen började stiga. Efter 20 minuter var jag så ansträngd att jag började förstå att 30 minuter skulle få räcka för dagen. Jag fick också kontinuerligt under hela passet sänka effekten. Men trots detta nådde jag pulszon 5 efter ca 25 minuter och fick då sänka till ca 140 watt sista fem minuterna. Snittet för de 30 minuterna blev 158 watt och en snittpuls på 81% av maxpuls. Dessutom rejält slut efter bara 30 minuter.
Från min första träning på 30 minuter som visar att pulsen skjuter i höjden trots att jag kontinuerligt sänker intensiteten..
Helt otroligt vad svag jag var. Med den effekten hade jag i vanliga fall legat i pulszon 1 och knappt varit uppvärmd. Nu var jag slut och låg mestadels pulszon 4. Jo, jag förstår att det är rimligt att det blir så, men ändå. Ja, jag var samtidigt riktigt nöjd att jag ändå hade cyklat.

Dagen efter var jag återhämtad och jag hade inte mer ont än tidigare dagar. Mycket positivt!! Det tolkade jag som att det går att träna på det kroppen orkar. Positivt med varje minut och jag får acceptera att jag är svagare än vad jag någonsin varit.

Nytt pass dag 2 med målet att inte landa på högre snittpuls än 141 (MAF). Ville inte bli lika trött då mitt mål är att cykla i stort sett varje dag, då det borde vara positivt i min återgång till mig själv.

Det andra passet blev helt klart inte lika jobbigt, men jag vågade ändå inte köra mer än 35 minuter. Jag landade på 141 i puls och en snitteffekt på 134 watt. Extremt lågt, men otroligt skönt att nu kanske få rulla igång så smått. Du som undrar så testade jag kring nyår och då landade jag på drygt 300 watt med samma puls. Nu ligger ju inte prestation i fokus på länge, men det är ändå intressant att reflektera kring hur snabbt en människokropp havererar. 
Lägre effekt pass två, men ändå stiger pulsen rejält.

Om jag nu rullar på med korta träningspass ska det bli intressant att se hur snabbt kroppen återhämtar sig till åtminstone en medelbra kapacitet och om det går att köra på utan att ryggen och övriga brott sätter stopp. Kanske får jag nu vara med om min bästa procentuella förbättring på kortast möjliga tid? Nej, jag har inga förväntningar på att återfå min ursprungliga kapacitet om jag inte ser väldigt långt fram i tiden. Dit är det ju nu 125%. Men kan jag allt eftersom bli lite starkare, lite uthålligare och må lite bättre i vardagen så är jag på rätt väg.

Helt klart är detta ytterligare ett bra steg i min rehab, även om det verkligen känns utmanande att starta på en så låg nivå.

Då hoppas jag på att slippa bakslag av mina skador och att jag kan rulla på med 2-3 timmar rörelseövningar och kondition varje dag den närmsta tiden. Styrka får jag inte köra ännu på ett tag.

Allt detta visar det som vi vetat att träning är färskvara. Nu blir det spännande att se framöver om det också stämmer att den som var tränad när olyckan skedde kan genom muskelminne, inställning mm återställa sin fysiska kapacitet snabbare än andra.

Detta var ett stort steg tillbaka och nu skyndar jag lagom och hoppas att kroppen fortsätter åt rätt håll.

6 kommentarer:

  1. Sååååååå härligt att följa din återkomst! Starkt att visa sig svag med om du fattar vad jag menar. Snart är du speedy Gonzalez igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, jag tänker att det är viktigt att visa hela mig. Såväl starka som svaga sidor och både med- och motgång. Hoppas du har rätt!

      Radera
  2. Tiden läker det är bara ha att tålamod, kroppen signalerar när det är dags att stressa den. Men den läker bättre med belastning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag jobbar på tålamodet och har faktiskt klarat det ganska bra hittills. Vi får se hur det går framöver. Jag försöker göra precis som du säger, känna av kroppen varje dag och stressa den "lagom".

      Radera
  3. Hej Tomas!
    Har du någon mailadress om man vill komma i kontakt med dig?

    SvaraRadera