Tova bättre - men ingen tävling

Jag vill tacka för alla värmande ord och den omtanke som vi fått via alla möjliga forum sedan mitt förra inlägg om min älskade dotter. I en svår stund känns det skönt att ha många fina människor omkring sig.

Här kommer ett nuläge för familjen och träningen. Vid nästa inlägg hoppas jag att Tova är hemma igen och att fokus ligger enbart på cykling.

Då Tova var 1,5 månad (den 3 maj 2001) gammal, slutade Tova att andas. Det var första gången vi åkte akut till sjukhus. Den gången blev vi kvar på sjukhuset i ca 2 månader.

Från den dagen har vi med jämna mellanrum åkt till olika sjukhus. I bland akut, ibland för operationer och ibland för undersökningar.

Tova har åkt akut till olika sjukhus minst 40 gånger och blivit kvar under totalt minst 500 dagar av hennes tolvåriga liv. Tova som är en riktig krigare har varje gång återhämtat sig från akuta situationer och tuffa operationer.

Bara i år var det tredje gången som hon förra torsdagen åkte ambulans till sjukhuset. Den här vistelsen har dock varit lite annorlunda. Så dålig som Tova varit denna gång har hon aldrig varit tidigare. Det var till och med så att jag vid något tillfälle under vistelsen på intensiven undrade om Tova någonsin skulle komma hem till oss igen.

Tova verkar dock även denna gång klara detta och oron för att det ska gå riktigt illa har minskat.

Tova mår allt bättre och kramperna har avtagit. Fortfarande är hon dock mycket tärd och blir kvar på sjukhuset ytterligare några dagar.

Tanken var att jag i dag skulle åka med bror och Tellné till Rättvik för Mörksuggejakten. En riktigt stor MTB-tävling. Om vi bara ser till hur Tova nu mår så skulle det nog vara möjligt att åka, men allt vi gått igenom sedan förra torsdagen har satt sina spår.

Jag känner mig helt urlakad både fysiskt och mentalt och trots att jag sovit bra sista nätterna känner jag mig bara trött. Vilopulsen är också väldigt hög, mest tror jag det beror på inneboende stress och mindre utifrån den förkylning jag haft i kroppen. Men säker på vad det beror på är jag inte.

In i det längsta i går kväll funderade jag på möjligheterna att åka på tävlingen. Kanske skulle det göra gott åt mitt mående mm, men till slut fick jag inse att det inte skulle bli någon tävling.

Precis som förra helgen blir det en DNS. Jag kan också konstatera att den goda form jag hade för några veckor sedan nu är ett minne blott. Istället för kontinuerligt tävlande blir det nu ett jätteuppehåll, då det redan från början inte var inplanerat någon träning nästa helg. Vätternrundan ägde rum den 15 juni och nästa aktuella tävling är nu den 20 juli. Det är inte bra med så långt uppehåll.

Nu hoppas jag på att Tova snart är hemma hos oss igen och att jag får ladda batterierna för roligare utmaningar. Det är trots två missade tävlingar och ett jätteuppehåll fortfarande minst fem helger med tävlingar kvar på säsongen. Jag hoppas på att det inte blir några fler DNS i år.

Kanske kan jag under eftermiddagen samla krafter för en kortare cykeltur i det fina vädret. Vi får se om orken infinner sig.