tisdag 2 juli 2013

Hur mår du? - Allt är relativt

Idag blir det ännu ett inlägg som inte rör cyklingen, förhoppningsvis det sista på ett tag. Jag kände att jag var tvungen att skriva av mig mitt i det inferno vår familj befinner sig i.

En sak som är säker är att allt är relativt. När någon frågar ”Hur mår du”, är frågan vad du ska svara?! Säkert svarar du – ”Bra”, för det är alltid lättast oavsett hur läget känns just då.

När någon frågar hur du mår skulle som de flesta andra kunna svara nästan vad som helst vid varje enskilt tillfälle och i varje enskild situation. Svaret beror ju på vad du jämför med både i händelse, mående och tid.
Hur du upplever tillvaron beror också väldigt mycket på hur du väljer att se olika situationer och skeenden. I nästan allt finns något positivt, men det är inte alltid lätt att välja det perspektivet.

Efter att ha suttit och vakat vid min älskade Tovas säng inne på intensiven nästan dygnet runt under sex dagar så behöver inte situationen bli så mycket ljusare för att det ändå ska kännas åtminstone lite bättre.
Och visst finns det förbättringar: Tova ligger inte längre i respirator, hennes kramper är lättare, hennes lunginflammation är mindre problematiskt, hennes CRP är inte längre närmare 300, hon har ingen sondmatning, hon kan andas själv och hon är inte intuberad. Tova har också i dag fått lämna intensiven. Hon har till och med lite kort skrattat till.

Jag försöker nu välja det positiva perspektivet och fokusera på de förbättringar som skett det senaste dygnet. Självklart vore det lätt att fokusera på att Tova är så trött och slut att hon bara orkar vara vaken korta stunder,att lungfunktionen är nedsatt, och att hon fortsätter att ha kramper trots krampmedicin rätt in i blodet och att hon får höjda nivåer av hennes ordinarie mediciner.

Egentligen har jag inget val. Ska jag orka med måste jag välja möjligheterna och framstegen, och då är det tur att jag också är lite så som person. Jag söker möjligheter och lösningar - i alla fall oftast.
De flesta skulle säga att Tova inte alls mår bra. Det skulle jag i vanliga fall också fokusera på och säga att det är riktigt dåligt. Men jag tänker att det ser lite bättre ut för Tova än det såg ut i går och förhoppningsvis är det ännu lite bättre i morgon.

Jag lever i nuet och ser varje liten förbättring som en seger. Varje litet skratt ger mig glädje, varje liten sked kräm som Tova sväljer ger mig hopp och varje gång Tova tittar på mig med sina vackra ögon - fylls jag av kärlek. 

Något som är helt klart är att sjukhus och vakande verkligen tar kraften ur människor – inte bara Tova. Själv känner jag mig helt urlakad och tom och även Katten har mått bättre. Melvin säger inte mycket men inte är det roligt för honom heller. I lördags var jag hemma med honom en stund och vi var på fotbollsmatch - så dyker det upp en ambulans och Melvin säger "Jag hoppas att de kommer hem med Tova". Sedan dess har det gått mer än tre dygn.

Sedan har vi familj och vänner som verkligen brytt sig och oroar sig. Ja,det är tufft för oss alla.

Bara Tova får må så bra att hon kan åka hem, har jag nog ändå återhämtat mig på några veckor. Det jobbiga är dock att vi vet att detta kommer att hända igen. En sådan bakomliggande oro och otrygghet är inte bra för någon.



Melvin och Tova i julas hemma hos farmor och farfar
För att orka med i den vetskapen gäller det verkligen att se positiva saker i vardagen, sköta om varandra, ha ett givande arbete och ha många spännande fysiska utmaningar. Jag har tur – jag har de förutsättningarna. 
Vissa brukar fråga – ”Hur orkar du träna när det är så mycket i familjen och på jobbet”. Jag skulle vilja säga: ”Hur skulle jag orka om jag inte tränade?” Träningen är en förutsättning för att orka och orka igen,och igen och igen…….
 

För allas bästa hoppas jag att nästa inlägg huvudsakligen ska handla om en trevlig träningstur i strålande sol och mindre om sjukdomar och annat tråkigt. Jag lever på hoppet.



5 kommentarer:

  1. Dina tankar är mina tankar <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är för att vi är som samma....

      Radera
  2. Kan inte ana vad ni går igenom. Tänker på er och hoppas.
    /Johanna, Juni och Liv

    SvaraRadera
  3. fick en stor klump i halsen då jag läste det du skrivit. Hoppas hon blir bättre och snart får komma hem! styrke-kramar från camilla p

    SvaraRadera
  4. Tårarna rinner på kinden. Ser vackra Tova framför mig. Hoppas på snar bättring.

    SvaraRadera