Gran Canaria 2014 - Tävlingsdjävulen, dag 6

Näst sista dagen av cykling här på Gran Canaria 2014.

Idag tog jag vänster efter kusten. Det var mycket vackert med morgonsolen som speglade sig i vattnet. Jag körde på i kontrollerat tempo i ca 14 km innan jag svängde höger in mot bergen och klättringen upp till Soria.



Innan man når själva klättringen är det dock 14 km slakmota. Sedan finns berget och klättringen i fantastiskt trevliga serpentiner.  Själva klättringen är ca 5 km och enligt min mätning i dag har den en snittlutning på 8,6%. Som brantast en bit över 14%.

Jag trampade på i ett kontrollerat tempo, och ju högre upp jag kom ju kallare blev det. Det är inte ofta man har väst och armvärmare när man klättrar, men så var det i dag. När jag började närma mig toppen var det endast 12 grader och dessutom kändes det kallare då det dessutom började regna och blåsa rejält. Det är fascinerande hur det kan vara 10 grader kallare än vid kusten.

Sedan är ju alltid utmaningen om det är kallt uppe i bergen att man ska ta sig ned. Fartvind och liten fysisk aktivitet förutom aktivt bromsande med frusna händer, det är ingen hit.

Vi var upp till Soria även första dagen, men svängde då av mot San Bartolome. I dag var planen att åka ända fram till Soria och besöka min och brors favorit till supermarket. Jag och bror har nämligen en tradition att handla något här varje år. Under de år vi varit här har samma gamla dam suttit på exakt samma ställe. Jag ville kolla om det var så även i år. Jag gick in i affären för en cola. Jag tittade mot kassan – check.

Det blev bara ett mycket kort stopp, då det blev iskyla direkt jag stannade. Min ursprungliga plan var att fortsätta bergsturen, men jag hade ingen lust att kuska runt och frysa, så jag bestämde mig för att kusten var trevligare.

Nedfarten från Soria är i vanliga fall en av de trevligare, men inte i dag. Ny fin svart asfalt som är blöt är ingen hit. Den var riktigt hal. Det gjorde att de första 5 branta kilometerna knappt gick i styrfart.  Ändå var jag faktiskt hela tiden orolig för att krascha i backen – men det blev inga incidenter.

När jag nådde sträckan som nyss var en slakmota och nu lite lagomt utför hade det slutat regna och jag hade bra sikt. Här brukar jag och bror trycka på rejält, då det är ett riktigt bra avsnitt för det. Jag planerade samma sak i dag. Då dök det dessutom upp två danskar som vill kappköra. Det gjorde att det blev bang boom utför.  Det blev ca 10 km med en snittfart på nästan 50 km/h trots svängar och bara någon procents lutning. För övrigt var min snittpuls högre på detta avsnitt än vid klättringen uppför. Det visade både på att det gick hårt utför och att jag inte gått max uppför.

När vi kom ut på kustvägen tog danskarna höger och jag vänster. Jag hade nu fått upp ångan och körde på riktigt hyfsat, men inte alls på max. Jag såg efter en stund en gulklädd man bakom mig. När jag stannade för att ta av mig västen körde han om och sa på engelska ”You can´t beat me – I´m to fast”. Ja, ni vet ju hur det är. Då kom tävlingsdjävulen. Snabbt ned med västen i ryggfickan och jaga efter.

Han fick ca 15 sekunder och jag visste att det bara var 4 km till vi var framme i rondeller och annat tjafs där man måste ta det lugnt. Mannen tittade hela tiden bakåt och tryckte på. Han stod upp i uppförsbackarna och tryckte på, medan jag körde kontrollerat. Från början tog jag inget, men allt eftersom nötte jag mig närmare. Jag började se att han allt mer började trampa luft.

Sista backen passar mig perfekt. Inte särskilt brant, men hyfsat lång. Här tryckte jag järnet och närmade mig snabbt. Vips var jag förbi och ökade tempot så att han inte fick rygg. Jag fick kanske femtio meter innan det blev rondeller och jag lugnade ned mig. Han kom ikapp och sa ”You´re strong”. Jag sa ”thank you”.  Sedan svängde vi av åt olika håll.

Ja, efter inte ett enda tävlingsinslag på hela veckan blev det helt plötsligt två stycken oplanerade nästan direkt efter varandra. Kul var det. Inte helt dumt att kallas för stark heller. Nu är jag ju rent allmänt svag, så han syftade nog på cyklingsdelen.

Jag svängde av mot Ayaguares och fortsatte att i slakmotan trycka på ganska hårt men balanserat. Framme vid backen vände jag och trampade på bra i den svaga utförsbacken.

Då det fanns mycket att göra på hotellrummet så som tvättning, packning etc inför morgondagen valde jag efter detta att åka till hotellet.

Sammantaget blev det lugnt fram till klättringen upp för Soria. I själva klättringen gick det balanserat. Extremt lugnt utför i halkan innan jag tryckte på mest hela tiden fram till rundans slut. Det gjorde att jag faktiskt fick samma snittpuls sista 75 minutrarna som jag haft vid klättringen upp till Soria.

Det blev en rolig och lite annorlunda tur på 3 timmar och 40 minuter. Jag avverkade nästan 95 km och 1254 höjdmeter.

I morgon är det hemresa, men jag hoppas hinna med en del cykling innan planet lyfter mot Sverige och Umeå.