Gran Canaria 2014 - Rejält äventyr, dag 5

Dagen började bra när jag tittade ut. Riktigt bra väder, bättre än alla andra dagar sedan jag kom till Gran Canaria. Perfekt för en dag av cykling.

I morse var det väckning först åtta då cyklingen inte skulle starta förrän 09.45. Jag skulle nämligen cykla med Peder Larsson från Gimonäs CK, och han skulle dyka upp då. Han bor i närheten av Puerto Rico och hade ca 40 minuters cykling innan vårt möte.

En glad och trevlig medcyklist idag.

Vi började vår tur efter kusten mot öster. I dag hade vi tur och motvinden var som bortblåst. Det gjorde att det gick mycket lätta de första milen. Vid El Doctoral svängde vi av in mot landet och det var snart dags för första klättringen upp mot Santa Lucia. Direkt visade det sig att Peder hade skött sin försäsongsträning på bästa sätt, och han var som vanligt mycket stark. För egen del kändes det tungt till en början men allt eftersom gick det bättre.  Jag körde på relativt hyfsat, men jag hade också i baktanke att detta skulle bli en lång dag, och man vill ju inte stå parkerad någonstans uppe i bergen. Tittar vi till ansträngningen kan Peder liknas vid en gasell och för min del var jag mer lik en säl med en rejäl isterbuk.

Hur som helst trampade vi på och det var mycket trevligt. Fina vägar, bra väder och trevligt sällskap.

På vägen upp mot Santa Lucia var det riktigt najs väder.

 

Efter Santa Lucia var det inte många meter med lugnare körning innan det var dags för mer klättring, nu mot San Bartolome. När vi närmade oss, började vädret bli mycket sämre och det kändes nästan kallt.

Väl inne i San Bartolome var det inte alls trevligt, vi valde därför att inte stanna utan sonika fortsätta med en till klättring mot Ayacata. Ju närmare vi kom desto mer flaschbacks fick jag från fjolårets topptur med bedrövligt väder. Det är nämligen från Ayacata man gör den sista stigningen till Pico de las Nieves.  Det var inte fullt så dåligt väder som i fjol, men riktigt dåligt.

Det är fascinerande hur dåligt vädret kan vara i bergen medan det är fint vid kusten. Man förundras också varför så många vill bo i dåligt väder när det är så nära till perfekta förutsättningar.  

Väl uppe i Ayacata hade vi haft en klättring på 40 km, med bara några kortare avbrott.

I och med att vädret var så dåligt föreslog Peder att vi inte skulle stanna utan rulla på ned till varmare breddgrader. Jag hade slut på vatten och Peder ville därför bjuda. Då ska vi komma ihåg att jag hade gått tom på 1,5 liter, medan Peder som kört 40 minuter längre hade mycket kvar av sin liter. Ja, det är verkligen olika hur det är med vätskebehov.

Då var det dags för nedstigning. Tyvärr är vägen väldigt dålig och det går inte att släppa på. Med andra ord måste man mestadels trycka på bromsen. Det kan jag lova inte är en trevlig upplevelse när det är riktigt kallt, man är i dimman och det regnar. Ja, det var också rejäl blåst. Vid denna tidpunkt var det ingen större cykelpropaganda.



Helt plötsligt drog det ihop sig till dimma, regn, blåst och riktigt kallt väder.

 

Det tog en bra stund och en nedstigning med många hundra meter innan det blev ett bättre väder och mer hanterbart.

Peder Larsson, stark som alltid

När vi nådde vägen ned mot Mogan blev vädret bättre, och här är det verkligen en trevlig väg med extremt många fina serpentiner. En bra väg att klättra uppför också.

När vi närmade oss Mogan började jag känna mig ostadig på cykeln och jag undrade om jag började få svindel eller något liknande. Det kändes inte bra, men jag visste inte vad det var. Från Mogan ned mot Puerto de Mogan körde jag på ganska hårt, men det var något tok. Nästan framme, stannade jag för att undersöka cykeln. Det visade sig inte vara mycket luft kvar i bakdäcket. Det blev dagens första pumpning.



Riktigt trevliga serpentiner

Vi körde på ett antal kilometer mot Amadores (just före Puerto Rico) där Peder bor, men snart insåg jag att jag hade punktering. Då det bara var ca 10 minuter kvar innan Peder var hemma, fick han åka vidare och jag fick laga en punktering. Vi tackade varandra för dagen och de nästan 4 timmar vi cyklat tillsammans. I alla fall jag hade haft en mycket trevlig dag.

Efter en fixad punktering trampade jag vidare efter kusten på väg mot Playa del Ingles. Det flöt på bra, och jag hade dessutom lite medvind som gjorde att jag kände mig starkare än vad jag var.

Innan dagens cykling började hade jag satt upp tre mål som alla skulle uppfyllas. Jag skulle cykla minst 6 timmar, avverka minst 150 km och klättra minst 3000 höjdmeter. Det kan tyckas att 150 km är lite, men här avverkas inte milen särskilt fort. Med så mycket klättringar känns det ibland som att det inte genereras några mil.



Så här såg det ut idag - inte bara en gång.

 

När jag nådde rondellen i Playa del Ingles där jag startade min runda hade jag cyklat ca 4 timmar och 45 minuter och klättrat ca 2100 höjdmeter. Det innebar att det skulle bli mer cykling. Jag började med att ta en liten runda i nejderna kring Playa del Ingles och cyklade också till FreeMotion (cykeluthyrning) för att fylla på mitt bakdäck med luft. Därefter rullade jag tillbaka till hotellet. Tanken var att för första gången under resan nyttja All Inclusive utöver vanlig frukost, lunch och middag. Med andra ord tänkte jag mig en hamburgare eller liknande. Jag började med att gå upp på rummet och tvätta av mig smutsen jag fått då jag fixat punkteringen. Därefter fyllde jag på mina flaskor och gjorde några andra småsaker.

Därefter var det dags för en hamburgare innan jag trampade vidare. Det fanns gott om tid för detta, då det var öppet till fem. När jag kom ned till restaurangen visade det sig dock att det bara var öppet till fyra. Jag kom två minuter över fyra och allt var bortplockat. Jaha, inget att göra åt. Det var bara att hoppa på cykeln utan någon påfyllning och trampa vidare.

Kan nämna att vi under dagen varken stannat för fika eller lunch, så det enda jag ätit var två twix mellan nio och fyra på eftermiddagen.

Jag cyklade vidare och tänkte köra hela Ayaguaresrundan som vi körde första dagen på resan. Den skulle inbringa tillräckligt med höjdmeter och sträcka för att nå mina mål. Jag trampade på, och det kändes faktiskt oförskämt bra.  Efter att ha avverkat slakmotan var det dags för själva klättringen. Av det blev det dock inte mycket. Efter några minuter var vägen avgrävd och det var uppsatt stängsel, så det gick inte att gå runt.  Det var bara att vända.

Efter bara några kilometer smällde det till, punktering igen. Hade jag haft med mig två slangar idag? Knappast. Hade jag lagt i en ny slang när jag ändå var uppe på rummet? Tror inte det. Hade jag med mig någon silvertejp som kan fixa slangar så man tar sig hem? Inte alls.  Jag hade alltså ingen möjlighet att fixa punkteringen och det var ca 16 kilometer till hotellet. Jag räknade snabbt ut att det nog skulle ta tre timmar att gå tillbaka i cykelskor. Muntert! Trots detta höll jag uppe humöret och blev inte ens upprörd. Ganska många vuxenpoäng på det.

Jag hade ett visst hopp om att få hjälp, men det var sent och öde. När jag promenerat ca 25 minuter och 2 km kom slutligen en cyklist. Han stannade och undrade vad problemet var.  Han erbjöd sig sin slang och jag ville betala 10 euro. Han ville ha 4 euro, men jag hade bara en tia så han fick den. I detta läge var den värd mer än så.

När jag åter skulle fixa en punktering visade det sig att min nya slang var lagad på tre ställen. Skulle den hålla? Ja, inte kändes det säkert. Jag funderade också hur denna cyklist hade med sig en reservslang med så många lagningar. Inte helt rätt tänkt. Jag kom dock snabbt på att det fanns de som tänkte ännu sämre och inte hade med någon slang alls.

Jag lyckades med konststycket att klämma pekfingret när jag skulle pumpa däcket - rutinerat. Nu har jag en riktigt snygg blodblemma. Jag såg också senare när jag kom hem att min förmåga att smutsa ned mig och inte ha något att rengöra mig på hade inneburit att min vita styrlinda inte längre är vit, utan smutsgrå. Inte helt snyggt.

Åter till läget i obyggden. Jag fixade punkteringen och bestämde mig där och då för att ta snabbaste vägen tillbaka. Jag var medveten om att detta skulle leda till att bara två av tre mål för dagen uppfylldes, men det var inget att göra åt. Jag ville inte riskera ytterligare en punktering, vilket inte kändes otroligt med tanke på slangens skick.

Hur som helst tog jag mig hem helskinnad, och nu har jag packat 2 slangar och silvertejp för kommande dagar.  Ja, man lär ju av sina misstag. I alla fall ibland.

Sammantaget blev det en bra och äventyrlig dag. Många trevliga stigningar, perfekt cykelsällskap, svinkallt och dåligt väder, flera punkteringar, tron om att behöva gå hem i tre timmar, relativt pigg cyklist trots mycket cykling i veckan och nästan en frontalkrock.

Ja, just det. Det hade jag inte nämnt. Bortanför Puerto Rico går en dam över vägen. En dam i 60-årsåldern som jag undrar hur hon kunnat bli så gammal. Hon går nämligen ut på vägen utan att titta om det kommer bilar eller andra fordon.  Jag insåg att det kunde smälla och skrek högt. Hon var i sin egen värld, och såg ingenting. Först när jag panikbromsat just framför henne och hon hörde mina varningsrop tittade hon upp. Hade det kommit en bil hade hon inte funnits nu. Hade jag inte hunnit uppfatta situationen så snabbt och hunnit bromsa är frågan om det funnits någon cyklist och dam? Svårt att säga. Det var i alla fall nära en rejäl frontalkrock.

Lite siffror: Dagens cykling slutade på 160 kilometer, 6 timmar och 25 minuter, och 2530 höjdmeter. Helt okej trots att avgrävda vägar och punkteringar gjorde rundan ca 20 minuter kortare och att jag därför avverkade nästan 400 höjdmeter för lite. Men på det stora hela bra.

Nu får vi se vad som väntar i morgon på den näst sista dagen här på ön.