Efter det har det varit så mycket på arbetet och dessutom en hel del frustration.
Redan innan maxmilen förra torsdagen började jag känna att kroppen inte svarade som den skulle. Jag vilade därför två dagar (fredag och lördag). När jag så skulle köra träning på söndag blev det fullständigt haveri på trainern (iskyla och regn ute). Jag skulle köra fyror men pulsen sköt i höjden som en raket. Redan innan sista fyran hade jag 11 minuter i pulszon fem, vilket i vanliga fall borde varit ca 6-7 minuter med den effekten. Dessutom avslutade jag både andra och tredje intervallen på 97% av maxpuls, vilket borde varit kanske 93%. När jag så startade den sista fyran var jag redan på 93% av maxpuls efter 1 minut, så då valde jag att avsluta. Något fel med kroppen var det.
På måndagen skulle jag så köra MAF-intensitet, och återigen ett misslyckande. Pulsen sköt iväg och snitteffekten för timmen blev alldeles för låg.
Provade en vilodag till efter två träningar med haveri.
På onsdagen stod det åter maxmilen med Vännäs CK på programmet. Även denna vecka på racer. På uppvärmningen drog åter pulsen i väg. Säkert 20 slag för högt. Vi ska också säga att jag haft en vecka med extra problem med mina kotor. När jag så sträckte ut ryggen innan vi skulle starta smällde det till i ryggen och det blev lättare att andas. Kanske hade detta med de dåliga träningarna under veckan att göra? Jag har nämligen svårare att få luft då ryggen är sämre. Svårt med djupandning helt enkelt.
Oavsett om det berodde på det, så gick maxmilen på racern nu hyfsat okej. 10 sekunder snabbare än förra veckan och en snittfart på en bit över 40 km/h. Fortfarande ca 30 sekunder från mitt rekord, men dit ska det förstås vara långt efter mina skador.
Ytterligare en vilodag i går. Tänker att jag kört hårt under många veckor, så nu kör jag lite extra vila under någon/några veckor så får vi se om jag kommer ur effektplatån där jag stått och stampat ett tag.
Så idag stod det på programmet att för första gången sedan min skada prova Maxmilen på tempohojen och samtidigt vara så optimerad som det nu går när du kör direkt efter arbetet. Med andra ord: ordentlig kosthållning under dagen, tävlingsutstyrsel och samma förberedelser som på tävling sista två timmarna innan insatsen. Detta upplägg gjorde mig faktiskt lite spänd.
 |
| Inte från i dag, men samma hoj. Enda skillnaden är att jag nu kör Zipp 808 NSW |
Hur pass mycket efter mitt bästa jag är jag just nu?
Det skulle visa sig bli en rejäl drabbning med mycket frustration.
Ordentlig uppvärmning. Sedan var det då dags! 10 km med vändning. Ca 70 höjdmeter och de flesta vid två korta, men relativt branta klättringar.
 |
| Höjdprofil för maxmilen |
Jag hade satt ett effektmål som jag trodde var möjligt och det var det jag siktade på när jag drog iväg. Det börjar med slakmota och sedan en klättring efter lite drygt en km.
I starten kändes det ganska så bra, men snabbt började benen syra och när jag tittade på effektmätaren var siffrorna inte bra. Jag fortsatte göra vad jag kunde men mitt i första klättringen gav jag upp. Typ maxpuls och väldigt låg effekt.
Riktigt sur och irriterad vände jag om. Skulle jag ge upp för dagen? Ja, det var nära. Men så tänkte jag att kanske var uppvärmningen för dålig och det var därför detta skett. Jag tog därför och körde ur mjölksyran och gjorde mig sedan redo för en ny start.
Nu hade jag inte längre några effektmål utan jag skulle bara titta på pulsen och köra igenom hela sträckan. Det blev inte roligt!
Återigen i första klättringen var det väldigt hög puls, låg effekt, sura ben och sur gubbe. Men nu körde jag ändå vidare. Typ utslut redan vid utförslöpan efter klättringen så det blev till att rulla en bit. Försökte därefter skapa motivation, men det var svårt. Efter 4 km blev det åter några sekunder jag gav upp då det kändes meningslöst med så låg effekt. Samtidigt var farten inte allt för dålig, så jag bestämde mig för att ändå avsluta okej.
Efter vändningen fick jag dock åter rulla i en utförslöpa då jag hade allt för hög puls. Med två km kvar kommer den tuffaste klättringen och återigen fick jag rulla den efterkommande utförslöpan. Sista kilometern tog jag ut det jag hade och peakade på 97% av maxpuls. Riktigt irriterande med så hög puls och så låg effekt.
När jag så stannade och såg snittfarten var den mycket bättre än snitteffekten. Kanske var effektmätaren felkalibrerad? Jag tog därför och rullade en sträcka med en snittfart på 40 km/h och landade då på drygt 230 watt. Kändes lågt. Sedan kalibrerade jag effektmätaren och körde samma fart igen och då krävdes drygt 40 watt mer.
För att testa lite mer körde jag maxmilen en gång till och nu blev det mer rimliga effektsiffror på den tröskel jag genomförde. Högre snitteffekt, men klart långsammare.
Så från fullständig bedrövelse och irritation till lite upprättelse. Fullt så dålig var jag alltså inte. Sedan är det inte underligt att det blir haveri då man köra första 2-3 minuterna på en effekt man tror sig klara, men den då i verkligheten är 40-50 watt högre. Sedan fortsätter du att försöka få upp effekten till rimliga siffror, men misslyckas. Ingen rolig upplevelse.
Långt ifrån något personligt rekord idag och dessutom blev jag utslut av 10 km cykling. Men med de förutsättningar jag just nu har och att jag körde alldeles för hårt i början är jag nöjd med en snittfart på 44,6 km/h då det trots allt inte är platt på så många avsnitt.
Så bra i detta läge, sedan är det en bit till de högsta farterna jag haft på sträckan och framför allt är det långt till att hålla det i motsvarande sträcka som en tempotävling är. Ja, jag har inte ens provat att cykla så länge i ett svep och hålla tempoposition. Dessutom smärtar skadorna efter en sådan här lite längre träning på tempohojen.
Totalt blev det 75 km cykling på exakt två timmar.
I morgon distansrunda med Vännäs CK. Ska bli trevligt. Hoppas kroppen vill vara med då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar