Jag skulle vilja - men kan inte!

De säger att man aldrig kommer att acceptera det, men att det går att lära sig leva med att ens barn dött. Om det är så? Ingen aning? Fortfarande känns mycket helt overkligt.

Det har nu gått 3,5 månader sedan Tova dog och 5 månader sedan hon blev dålig och hamnade på intensiven. Hur ska det då kännas nu? Vad ska jag göra? Vad är rätt väg att gå och agera? I vanliga fall vet jag oftast hur man borde göra. Nu vet jag ingenting.

Hur hade du gjort i livet om ditt barn hade dött? Ja, jag vet inte om det är någon som har ett säkert svar på detta. Sedan kanske man har svaren när frågan är abstrakt - men när du står där inför att det verkligen har hänt finns inte många svar och sanningar. Vi i familjen vet inte mycket, men kanske vet omgivningen hur vi borde göra och hur vi borde vara!? Ja, inte vet jag.

Det jag vet är att jag försöker se framåt, även om det är svårt. Jag vet att jag från dag till dag inte vet hur jag mår, och jag vet att måndet helt plötsligt utan förvarning kan ändras. När jag tror jag mår bra, mår jag helt plötsligt som sämst. Men jag försöker ändå i det lilla titta framåt.

Jag vet också att min motivation är sämre än vanligt och orken finns inte riktigt där på samma sätt som den brukar.

Jag tror att det är bra att aktivera sig, att träna, att göra mycket som man brukar göra. Sedan gäller det att orka. Jag kanske inte är outtröttlig i vanliga fall, men många gånger näst intill. Så är det inte alls nu. Idag behovs det inte mycket för att få mig i gungning och ur position.

Efter att det oftare börjat kännas lite bättre, så har det de senaste veckorna svängt tillbaka. Jag har svårare att komma till ro på kvällen, sover lite sämre och orken är ojämn under dagarna.

Många dagar är ändå bra, och jag trivs med mitt arbete och gillar verkligen att träna och i samband med detta träffa folk. Träningen ger energi och även arbetet är viktigt för att komma tillbaka. Att få vara med Melvin - ja det finns inget bättre.

Idag har det varit en sämre dag och jag känner mig helt dränerad på energi och glädje. Bröstet slits itu och kroppen smärtar. Jag saknar min allra finaste Tova.

Tova älskade att titta in i mina ögon, och jag kunde inte låta bli att titta tillbaka. En vanlig bild vid middagsbordet. Lite dåligt fokus på maten, men Tovas känslospråk värmde alltid pappahjärtat.

Jag försöker se de ljusa stunderna mitt i det mörka och hoppas att i morgon är en bättre dag även om jag vet att inte heller i morgon eller någon annan dag kommer du sitta bredvid mig vid middagsbordet.

Inte bara för min skull hoppas jag det, utan för min familjs skull önskar jag att jag mådde bättre, att jag inte hade en avgrund i mitt bröst, att jag inte kände mig så ledsen och många gånger uppgiven, att jag helt  enkelt var bättre - men jag vet inte hur jag ska göra.

Jag skulle vilja orka vara en bättre sambo och pappa än vad jag är just nu. Jag skulle vilja orka umgås med vänner och bekanta på ett annat sätt. Jag skulle vilja känna kraften i arbetet och inte känna att jag borde göra ett bättre jobb. Jag skulle vilja att jag hade samma känsla kring träningen som jag brukar. Jag skulle vilja - men just nu går det inte så bra.

Jag hoppas bara att jag klarar se framåt och förr eller senare orkar försöka och försöka igen. På något sätt kanske det också går att lyckas!?

I morgon är en annan och förhoppningsvis ljusare dag. Kanske blir det då något om min cykelpassion som trots allt finns där inom mig och som lyser ganska stark trots att jag i övrigt känner mig ganska så färglös och allt annat än bra.