Sedan Tova lämnade oss har kraften och motivationen för det mesta varit låg. Jag har allt eftersom försökt att arbeta allt mer och sökt glädjen i arbetet. Jag har rullat lite på cykeln, men utan några särskilda träningsmål. Cyklingen är dock fortfarande rolig. Många tillfällen har jag haft nog med att bara vara.
Då orken hittills varit så låg har det mesta nedprioriterats. Vissa saker har jag gjort mindre av eller med sämre kvalitet medan annat helt fått stå tillbaka.
En av dessa saker har varit min blogg. Jag har helt enkelt inte orkat skriva och inte känt någon motivation. När jag dessutom inte har tränat utan som bäst rullat lite har det inte varit mycket att skriva hem om inom detta område.
Att varje dag skriva om Tova och hur jag mått och mår har inte heller motiverat mig, och jag tror inte heller att någon vill läsa om och om igen om någon som saknar, sörjer och inte mår bra.
Det känns hur som helst väldigt mystiskt, svårförståeligt och underligt att det vissa dagar inte finns någon kraft alls och att jag andra dagar helt plötsligt från att varit pigg och stark går in i väggen. Så en dag känns det bra hela dagen, men även då är det inte som det brukar vara. Jag är ju van att nästan ha obegränsat med energi och orka nästan hur mycket och hur länge som helst.
Jag tänker trots allt framåt. Jag försöker se ett ljus i horisonten och jag behöver något att hålla fast i. Mitt mående går upp och ner, men vi kämpar på. Vad har vi för val?
Hur ska man må och vad ska man orka? När är man stark, när är man pigg och när är orken tillbaka?
Jag har ingen aning.....
Nu har jag i alla fall en tanke om att jag från i dag den första oktober ska trampa igång bloggen igen. Jag hoppas också att det innebär att jag kommer att orka och vilja trampa igång cyklingen inför nästa säsong. Jag brukar tänka att försäsongen börjar i oktober, så nu tänker jag att det blir så denna gång också.
Förhoppningsvis orkar och vill jag skriva om cyklingen och livet både nu och framöver.
Hoppas du vill läsa.....
På återseende.
