Mallorca - Sa Calobra, Soller och Lluc. Mycket klättring blir det

I går var vi ute på en rejäl cykeltur, men utifrån internetproblem kommer inlägget först idag.

Det blev tidig frukost vid halv åtta för att rulla iväg vid halv nio. På denna långtur blev vi av olika anledningar 4 färre än tidigare, så vi var 10 cyklister som rullade iväg i riktning mot inlandet.

I väg när solen fortfarande är på väg upp

Efter att ha cirklat oss ut ur Can Pastilla rullade det på riktigt bra ända fram till just innan Selva där vi efter ca en timme tog en kort paus. 

Framför allt för att minska på klädseln då det nu skulle väntas klättring. Först mer moderat fram till Selva och sedan allt brantare.

Kort paus innan stigningarna börjar

Den egentliga klättringen upp mot Lluc dök så upp. En klättring som ofta också brukar kallas bensinmacksbacken. Dess rätta benämning är dock Coll de sa Batalla. En klättring på 7,9 km och med en snittlutning på 5%. Den är riktigt trevlig och lagom brant för en tung äldre man. Vi hade som vanligt fri fart i denna typ av klättringar och vi var 5 stycken som var med tillsammans i början.

Det kändes oförskämt bra och trots hyfsade wattal var pulsen ganska så låg. Jag ville dock spara mig och inte rycka förrän på slutet. Det fanns dock ett problem. Skylten vid botten av backen var borta och jag kom inte riktigt ihåg hur lång klättringen var. Att det står i detta inlägg beror endast på att jag kollat upp det i efterhand.

Hur som helst innebar detta att jag var tvungen att rycka lite tidigare än vad som var planerat och fick därmed ligga själv en bra stund med lite högre intensitet än vad som var planerat. Samtidigt kändes kroppen stark.

Jonas visar målgången i bensinmacksbacken, men också att han bär hjälm ca 100 meter från sin cykel.
Är verkligen detta okej?

Spurtavgörande fram till linjen. Tur vi fick det på bild så vinnaren kan koras...

Väl på toppen vid macken stannade vi för lite kaffe. 

När vi skulle rulla iväg undrade vi om Tjäders cola var spetsad.
Hur som helst verkar det mesta på huvudet vara både vint och snett.

Därefter väntade en hel del utförslöpa, några korta stigningar och sedan ett stopp innan det var dags för Sa Calobra. 

Transport mot Sa Calobra

Vi började med att i lugn intensitet klättra de ca 2,5 km med 5-6 procent som krävs för att sedan få susa utför ned till Sa Calobra. 

Det går utför i ca 9 km och allra längst ned finns fantastiskt vatten, en del restauranger och otroligt många turister och cyklister.

Vi hade bestämt oss för bara ett kort stopp i botten innan vi åter skulle cykla uppför. Vi rullade i maklig takt uppför ca 1 km till starten för klättringen. 

En klättring som officiellt heter Coll dels Reis. Sedan bär det uppför ca 9 km och med en snittlutning på 7%. Det är såväl en spektakulär klättring, en otrolig slingrande väg och en fascinerande syn av alla cyklister som tar sig upp eller ned.

Jag hade bestämt mig för att få ett kvitto på hur jag ligger till utan att samtidigt helt bränna ut mig då det väntar mer cykling här på ön, men framför allt tävlingspremiär inom kort. Kör jag för hårt och för mycket här på ön hinner jag inte återhämta mig.

Framme vid starten för klättringen. Nu väntar en bra stund med klättrande

Jag bestämde mig därför för att köra hårt, men spara några procent. Det innebar att jag lade mig på ca 87-89% av maxpuls. På tempotävlingar brukar jag ligga kring 92-95% av maxpuls. Jag hade också bestämt mig för att hålla samma tryck hela backen och inte spurta på slutet eller något liknande. Jag är mycket nöjd med mig själv då jag höll mig till planen. Snittpulsen landade exakt på planeringen och snitteffekten var lika hög alla kilometrar. Ja, med undantag under den första kilometern då jag gick lugnare.

Det stod en fotograf i backen och i dag fick jag en bild av Jonas på SMS. Han hade hittat den på en hemsida och för 6 euro kan jag få den i bra upplösning. Blir nog inget av detta. Den var hur som helst från klättringen.

Jag är också nöjd med hur kroppen svarade. Jag tog mig upp på ca 31 minuter, vilket är likvärdigt med fjolåret. Dessutom med lägre snittpuls och något lägre insats. Samtidigt är jag inte riktigt på de watt jag önskat vara, men med denna resas träning i kroppen och lite vila hoppas jag det ska ge mig ytterligare en skjuts på vägen.

För att se om det är lönt att träna jämförde jag min tid i år med hur fort jag cyklade upp för Sa Calobra 2013. Det var också den gången jag för första gången stötte på Team Norrbotten och för övrigt blev omkörd av de flesta. När jag nu tittar på den tiden har jag kapat närmare 10 minuter. Inte så pjåkigt. Jag trodde ju att jag redan då cyklade ganska så fort.

Anna var som vanligt snabb.

Jag glömde säga att fram till nu hade jag bara tränat 31 minuter. Just innan stigningen uppför Sa Calobra sa nämligen min cykeldator att den behövde återställas och hela träningspasset försvann. Ni vet hur det är – inget loggat pass – ingen träning. Så kan det gå.

Nu var det i alla fall bara resten kvar. Vi rullade utför de 2,5 kilometrarna till korsningen där vi tidigare under dagen kommit. Istället för vänster och tillbaka vägen vi kom från Lljuc tog vi höger med riktning mot Soller.

Vi hade nu ca 23 km cyklande fram till lunch. Först en kort klättring och sedan mest utför. Det var vad jag informerade mina cykelkamrater. Efter lite uppför och lite utför insåg jag att jag glömt en liten ”kulle” på drygt fem km och närmare 6% snittlutning. Så kan det gå.

Så nådde vi Puig Major från den ”lätta” sidan vilket innebar en väldigt lång utförslöpa ända ned till 

Fornalutx som en gång utsetts till världens vackraste by. Självklart blev det lunch här.

Efter en mycket trevlig lunch rullade vi vidare mot Soller. En rejäl klättring väntade då vi var tvungen att ta oss över passet. Med slakmotan som det börjar med innan den ”riktiga” klättringen pratar vi om ca 10 km klättrande.

Innan skylten som signalerade att nu var det dags att klättra tog vi en kort paus för att anpassa klädseln. När vi så tog sikte mot Coll de Soller satte Helmersson omgående iväg med bra intensitet. Det blev bara jag som valde att följa. Farten var bra, men det kändes ändå bekvämt. Jonas hade tidigare under dagen sagt att jag borde våga spurta och inte avgöra så tidigt varje gång, så det blev min plan. Det skulle också spara kroppen lite.

Klättringen är verkligen mjuk och trevlig och det kändes bra. Det är mycket växtlighet, så jag tänkte att när det ljusnar en bit bort borde vi vara vid toppen. Så såg jag ljuset och satte in spurten för att ca 20 sekunder senare inse att det inte var någon topp utan endast en öppen yta. Det var bara att ligga i ytterligare 3-4 minuter innan jag var på toppen. Så kan det gå. Jag fattade inte mycket när jag tittade på tiden och insåg att det gick mycket fortare i år än i fjol i denna stigning, trots att jag då maxade hela vägen och nu hade ganska mycket sparat.

Det verkar som att kroppen är på väg att vända runt misären till något positivt. Nu hoppas jag det håller i sig och att jag inte som i fjol får en lång svacka efter resan.

När vi alla var uppe rullade vi utför under lång tid, svängde vänster i Bunyola och sedan var det verkligen läge att köra fort och det gjorde vi. Jag låg i och för sig inte med så stor effekt i spets, men väg, vind och lutning bidrog till bra fart.

Med ca en mil kvar kom vi till byn Sa Cabaneta där vi körde fel i fjol. För att upprepa traditionen gjorde jag om samma misstag. Som en bonus åkte jag dessutom ned en avfart för tidigt när vi hittat rätt. En man i en bil viftade och sa något när vi var på väg ned. Jag trodde han var allmänt sur på cyklister eller att han menade det var enkelriktat. Vid botten av backen förstod vi vad han menat – återvändsgränd. Vi fick därmed en ca 1,5 km brant klättring som bonus. Så kan det gå.

Nu hade jag å andra sidan i PM:et för resan garanterat 2800 höjdmeter för dagen och Jonas sa att han skulle stämma mig om det infriades. I och med denna felkörning klarade jag mig från stämning och dessutom klarade vi sträckan på 160 km som också stod i PM:et. Det blev till och med 200 meter i bonus. Med andra ord – perfekt att köra fel. Effektiv cykeltid för dagen uppgick för min del till ca 6 timmar 40 minuter.

Middag och vila. I dag fortsatte sedan den fysiska vilan. Efter åtta cykeldagar och många timmar i sadeln har jag istället ägnat mig åt en heldag med arbete. Allt enligt plan. Att det dessutom regnat i dag gör ju inte valet att lägga vilodagen nu, sämre. Förutom att sitta instängd på mitt rum har jag ätit lunch och middag med de andra. Men i övrigt har jag smattrat wordfiler, excelfiler och mail åt alla möjliga håll. Bra att hinna ikapp lite. Då blir det inte lika stressigt när jag kommer tillbaka till arbetet på onsdag. Jag har utifrån detta också försökt arbeta några timmar på kvällarna.

Sedan känns det helt klart så att benen behövde vila. Att träna relativt lite och framför allt med dålig kvalité i 6 veckor för att sedan trampa fem timmar om dagen i 8 dagar tar ju på även om det mestadels gått lugnt. Jag har nämligen verkligen skött mig när det gäller att köra polariserat. Hårt i några klättringar varje dag. Väldigt lugnt i övrigt.

Nu hoppas vi på bra väder i morgon där vi bland annat ska bemästra öns längsta och högsta klättring – Puig Major. 

Avslutar med att åter be om ursäkt för bedrövlig bildkvalitet. Jag lovar att köpa ny kamera så fort jag kommer hem. Denna har helt klart sett sina bästa dagar.