Framgång kommer inte gratis

För ett tag sedan dök det upp lite priser på posten. I en tid av skador och där jag inte kan träna blir sådant viktigare. Varje liten medalj har haft och har en lång resa och stora insatser bakom sig. Tid med glädje, försakande, envishet och kämpaglöd. 

Sommaren 2021 var väldigt lyckad cykelmässigt och mitt första år sedan skadan 2019 jag nästan var tillbaka vid min maximala potential. 

Jag får nu glädja mig extra mycket åt detta och minnena av kämpatag, inspiration, motivation, lycka och framgång. Särskilt då jag just nu inte vet om det blir några tävlingar, i alla fall 2022.

De allra flesta loppen 2021 lyckades jag vinna eller i alla fall nå pallen.

Det blev tre mästerskapsmedaljer i Nordiska Mästerskapen och SM. Ett guld, ett silver och ett brons. 

Dessutom blev det totalseger i Sverigecupen/Masterscupen.

Så i en frustrerande tid med skadefrånvaro på 100 dagar skickar jag ändå med lite trevliga bilder av mästartröjan för totalcupen och lite mästerskapsmedaljer från 2021. Jag lovar att de inte kom gratis, utan med mycket blod svett och tårar. Något man blir så mycket mer medveten om när motgångarna grinar en i ansiktet. Så lite stolt trots allt. 

På torsdag åker jag med sonen och Katten till Mallorca. Hoppas på okej väder och att i alla fall lugn cykling med familjen ska fungera hyfsat.

100 dagar utan förbättring!

Ytterligare en månad sedan jag sedan senast uppdaterade bloggen. Det beror helt enkelt på att det inte finns något nytt att berätta, och att "klaga" i inlägg efter inlägg känns bara surt.

Men surt är det ändå. Jag är fortfarande skadad efter min krasch på Gran Canaria i november. Det handlar inte om alla stora sår där de flesta fortfarande syns och påminner mig. Det handlar istället om att jag fått två mer långsiktiga problem. Det har konstaterats att höftkulan trycktes in i kroppen vid kraschen och det gör att höger ben fortfarande inte fungerar. Sedan har jag också problem med 3 kotor längst ned i ländryggen som låser rörelsemönster och kompletterar smärtan från höften.

Sedan tidigare vet många av er att jag har stora men efter min stora krasch 2019 vilken innebär att höger axel och ett flertal kotor långt upp i ryggen är ur fas. Med tiden har jag dock kunnat börja träna med dessa skador. De nya skadorna gör däremot att träning inte är möjligt.

Det känns rejält orättvist att jag på de 13 senaste cykelåren bara kraschat 3 gånger, men att hela 2 av dessa 3 gett så stora konsekvenser. I ett större sammanhang med krig och och osäkerhet i världen är det förstås världsliga ting. Alla problem är relativa. Men i mitt lilla sammanhang är konstant smärta, att inte kunna göra det jag älskar och att jag är så begränsad i vad jag kan göra, trots allt något som gör mig nedstämd. 

Denna gång har jag nu nästan 100 dagar utan träning, och inte med någon riktig lösning i sikte. Jo, jag har suttit på cykeln under denna period och jag försöker göra det så ofta som möjligt då hälsan rent allmänt blir bättre. Men det handlar inte om träning för prestation utan om att ersätta typ en snabbpromenad. 

Jo, jag har varit på en mängd behandlingar och visst minskar smärtan lite efter dessa tillfällen, men återställd är jag inte.

Vissa dagar känns det lite bättre, med lite mindre smärta. Så kommer hoppet, men snabbt slås det ned med en slägga och smärta, minskad rörlighet, och kraftlöshet gör sig påmind. 

Jag är bra på att vara konstruktiv, se möjligheter och kämpa på. Men vissa dagar är det svårt och visst finns en mängd frustration i kroppen. Att ha ont och inte kunna röra på sig som man vill är helt enkelt inte skoj.

Jag ser verkligen fram emot och hoppas att jag framöver kan träna igen. Att kunna ta i utan att skadorna sätter stopp. Att känna att jag får bli trött, men på ett bra sätt.

Just nu ser det dock inte lovande ut. Snart behöver jag inse att det inte blir någon prestations- och tävlingssäsong 2022. Men vi människor lever ju på hoppet. Så på något mirakulöst sätt hoppas jag att kroppen helt plötsligt ska läkas och att det går att börja träna igen. Men chansen börjar rinna mig ur händerna. I alla fall för 2022.

Nu ska jag i alla fall åka till Mallorca med familjen och det känns kul. Det blir en familjesemester där det står socialcykling på programmet. Vi åker i slutet av nästa vecka och får en dryg vecka i det som jag hoppas blir fint väder och toppdagar. 

Inte bara kroppen som tog stryk

 Jag förstår att ni undrar nu då jag i flera inlägg skrivit kring min krasch på Gran Canaria. Hur gick det med cykeln?

Jo, cykeln som helhet klarade sig. Trasig bakväxel, sadel och växelreglaget var egentligen de enda skadorna. Sedan var det större skador på material och kläder. Skor, cykelbyxa, cykeltröja, hjälm, glasögon, cykeldator, undertröja mm förstörda. 

Kostar att ligga på topp. Såväl fysiskt, psykiskt som ekonomiskt.

Men det förstås. Nu får jag köpa lite nytt, vilket alltid är skoj.

Nu hoppas jag nästa inlägg handlar om att jag inte bara rullar på med tid på trainern utan att jag kan rapportera om att kroppen fungerar lite bättre och att jag får till ett kvalitetspass eller två.

Inte lätt att vara sitt bästa jag

Det borde räcka med att jag snart fyller 50 år när det handlar om utmaningar att utvecklas och prestera på cykeln. Att vara sitt bästa jag vid så hög ålder och utmana ungdomarna är en utmaning i sig.

Nu är det tyvärr inte bara den enda begränsningen. Stor sorg efter vår dotter påverkar fortfarande på många sätt, mina stora men efter kraschen 2019 har tillkommit och nu ytterligare en skada har verkligen inte hjälpt till varken i måendet eller i prestationen.

Nu älskar jag ju att cykla, att träna och att utmana mig själv. Så helt har jag inte gett upp detta även om jag nu återigen fått ha smärta under snart 9 veckor (förutom den smärta som alltid finns sedan 2019).

I somras var jag nästan i kapp, prestationsmässigt efter kraschen 2019 som höll mig borta från riktig träning i ca 12 veckor och sedan ytterligare många veckor med låg nivå i träningen. Detta trots alla men jag har kvar med smärtor och begränsad rörlighet i rygg, axel, arm, skulderblad mm.

Att då åka i backen igen och redan nu tappat ytterligare 9 veckor med tillkommande smärtor som jag inte vet om de försvinner var inte bra för självförtroendet och självkänslan. När/om jag kan träna som vanligt igen? Ingen aning.

Om jag snart kan börja träna på riktigt igen så kanske jag gör ett försök att tävla i sommar, annars får vi sätta det på paus. Men oavsett så kommer jag träna och hålla igång då kroppen mår bättre av att röra sig och smärtorna minskar. Jag fortsätter rulla på och hoppas att det snart går att tråna på ett bättre sätt.

Helt har jag inte gett upp tanken på att jag ännu inte sett mitt bästa jag, trots att jag är till åren. Men då behövs det lite medgång och en paus med skador och sjukdomar.

Rehab har blivit det nya normala

För snart 9 veckor sedan åkte jag i backen på Gran Canaria. En olycka lika sannolik som att Sveriges herrar vinner EM i fotboll. Men den hände ändå.

Jag slickar fortfarande både psykiska och fysiska sår.

Redan två veckor efter skadan satte jag mig på cykeln i garaget. Men bara för att komma igång lite då jag fram till dess endast legat eller suttit.

Jag började inte på lika låg nivå som när jag 2019 legat 2 månader, varav det mesta på sjukhus. Men inte jättelångt ifrån. Kroppens kraft gick åt till alla sår och dessutom gjorde höftböj och höft att jag inte kunde ha motstånd i pedalerna.

Ingen träning vecka 2-6, utan snarare lätt rörelse på cykel.

Sista två veckorna har jag börjat träna lite, men fortfarande kan jag inte köra några kvalitetspass. Nu hindras det inte främst av såren (även om de flesta fortfarande inte är läkta) jag har utan att jag inte fått till ländryggen mm. Det gör att jag har låsningar i högerbenet och saknar kraft. Sedan är kroppen som helhet fortfarande kraftlös. Det blir ju gärna så när kroppen är i en läkprocess.  

Så några intervaller är det inte tal om. 

Jo, jag har varit på många behandlingar både för sår och för skadorna i rygg och höft, men det har bara delvis hjälpt.

Men jag kämpar på och har inte gett upp.

Framför allt en psykisk smäll...

 I går skrev jag om olyckan som var lika sannolik som att jag skulle vinna storvinsten på triss. 

Det har nu gått åtta veckor och jag har tagit många psykiska och fysiska smällar under denna period.

Det är ingen lek med så många och stora sår som jag fick. Underben, knä, höft, underarm, armbåge, axel och händer fick rejäla skador. Ja, sedan blev det skador på bäcken, höft och höftböj.

Den psykiska delen där jag ifrågasätter mig själv, mina val, min otur, att jag åter inte kunnat träna mm har kanske ändå varit det tuffaste.

Hur det gått med skadorna? Jag hade tur att klara mig från större infektioner i såren. Men såren har inte varit problemfria och fortfarande efter åtta veckor är det bara såret på höften och de flesta såren i händerna som läkt. Resten av såren ser bättre ut och är mindre, men ännu inte läkta. Svullnader och smärta har dock minskat kraftigt, vilket är bra.

Ringfingret spökar dock fortfarande. Inte riktigt lika illa som på bilden, men fortfarande problem. Måste nog kanske snart gå och kolla upp det. 

Om jag kunnat träna något sedan skadan? Återkommer i morgon kring detta.

Så hände det igen!! Går det att ha så här otur?

 Sist jag skrev på bloggen var för åtta veckor sedan när jag var på Gran Canaria. Ett riktigt positivt inlägg. Förutsättningarna där gjorde att kroppen mådde bättre än vanligt och smärtorna från mina skador var nästan som bortblåsta. Cykel var roligt och livet lekte.

Efter 6 fantastiska cykeldagar var jag på väg tillbaka till hotellet. På väg in i San Agustin rullade jag ned för backen in mot ”byn”.

Skulle jag cykla 10.000 gånger på detta sätt skulle jag aldrig åka i backen. Men nu var det visst den 10.001 gången. Olja på vägen och innan jag hade möjlighet att reagera försvann framhjulet under mig.

Jag landar hårt i backen med min högersida, och den fysiska och psykiska skadan var ett faktum.

Bara ca 200 meter till sjukhuset, vilket var det enda positiva.

Det blev akuten. Därefter har jag tagit mig hem till Sverige och många besök i sjukvården har följt under veckorna som gått. Nedan bilder på några av skadorna.

Stora fysiska problem efter detta, men det största problemet är psykiskt. Tankar som rullat mer än en gång: Hur kan man ha så här otur så många gånger? Hur ska jag kunna skydda mig då det inte räcker med att ta det lugnt och inte utmana ödet? Varför är det så orättvist? Ska det inte gå att fortsätta träna? 

Ska jag lägga ned tävlandet?

Jag har inte orkat skriva om detta förrän nu, då det varit så pass frustrerande på många sätt.

Nu är det tur att jag i grunden är positiv, konstruktiv och ser möjligheter. Annars vet jag inte vart jag skulle vara nu. Men trots min positiva grundinställningen har det rent allmänt varit bättre dagar.

Återkommer i nästa inlägg med hur det utvecklats de senaste 8 veckorna.

Gran Canaria - En vanemänniska som tappat watt och smärta

 Dag 4 här på ön började som vanligt med uppstigning 08.00 och sedan frukost. 

Inte är väll jag en vanemänniska, men samma frukost varje dag.

Sedan tillbaka till rummet för lite rehabövningar, stora mängder liniment och Voltaren. Linimentet på höftböjar och ryggslut är något som jag genom erfarenhet lärt mig gynnar träningen. Voltaren tar jag sällan, men har kört det nu två dagar. Men då bara en gång per dag.

Sedan iväg 10.00. Idag som alla andra dagar.

Idag var planen att cykla rakt upp i bergen från Playa del Ingles. Det innebär att klättringen börjar nästan direkt med sikte mot Fataga och vidare upp i bergen. Ja, sedan är det mest uppför i några timmar. Från havsnivå till idag 1400 meter över havet. De gånger jag åkt ända upp till toppen är det bara att klättra på 1917 höjdmeter uppför utan större paus.

Trots drygt 15 timmar cykling på tre dagar och en sämre träning i ryggen sista månaderna än på länge kändes benen helt okej. Inte allt för slitna vilket gladde.

Ännu mer gladde att jag hade vaknat i morse med bara lite känningar i ryggslut och ena benet och när jag fått igång kroppen försvann det. När jag satte mig på cykeln kände jag att högerbenet ville vara med vilket alltid är ett gott tecken. 

Rullade på uppför och kom snabbt ikapp flera cyklister. Jag kan konstatera att det är färre cyklister än vanligt här på ön och generellt går det också lite långsammare. Men så kom jag ikapp 3 unga norrmän som ändå höll bra fart. Jag bestämde mig då för att inte rulla förbi utan ta sällskap. En av norrmännen visade sig vara både tidigare norsk mästare och världsmästare. Det kunde jag se av ärmsluten på tröjan. Skulle kanske ha ställt en fråga vad han hette, när han vann, och i vilken klass. Men det blev inte av. Tog en bild på cyklisterna, men nationsränderna på vänster arm syns inte alls och världsmästarränderna, just så pass. 

Ja, oavsett cyklade vi tillsammans i någon timme innan de skulle ta paus och jag fortsatte uppför. Som tidigare dagar mycket varmt och bra känsla i kroppen. Visst, det saknas 20-30 watt, men trycket var ändå okej. 

Som tidigare dagar tog jag mig upp till Ayacata. Men denna gång fortsatte klättringen drygt 100 hm ytterligare innan det var ca 400-500 höjdmeter utför till Tejeda. I Tejeda vände jag för att åter klättra uppför innan det bar utför till Ayacata. 

Även idag valde jag att ta mig ned till kusten via Santa Lucia. Det är så fina vägar där, asfalten är bra och serpentiner och övriga svängar är snälla. Det blir helt enkelt en väldigt fin känsla av att rulla utför den vägen. Så först många mil uppför och sedan många mil utför, helt enkelt.

Tillbaka på hotellet efter 4.40 minuters cykling och totalt ca 2400 hm. En kort paus och sedan lite mat. 

Så nöjd med att kroppen kändes bra även idag och nu är det kväll och jag har inte ont i någon del av ryggen. Det händer typ inte nuförtiden, så varje dag är en stor seger. Visst har jag lite känningar i den skadade axeln av all cykling utför och de många avsnitten med skumpig asfalt. Men det är det värt.

I morgon får vi se om det blir vilodag. 20 timmar på fyra dagar har det blivit. Kanske rätt att vila en dag då?! Nackdelen är att de tre dagar som sedan är kvar på resan ser ut att bjuda på ganska så dåligt väder. Men det blir det det blir helt enkelt. 

Gran Canaria 2021 - En resa med många olika mål, förutom många timmars cykling

Nästan 2 år utan resor. Ja, jag har faktiskt mest vistats hemma under nästan hela den tiden. Har blivit lite av en eremit. Räknas möten på Teams, så är det förstås annorlunda. Då träffar jag en mängd människor varje dag.

Hur som helst har hemarbete med den stora mängden möten och stillasittande bidragit till att jag på senare tid haft större problem med kroppen än vad jag någonsin haft tidigare. Jag hade problem med ländryggen även innan min jättekrasch i januari 2019, men förutom rygg och axelproblem från skadan är nu problemen med ländryggen värre än någonsin. 

Jag har alltså jobbat mer och cyklat mindre på slutet. Inte bra för mina skador. Jag har hållit i min rehab men det har inte riktigt räckt. Inte underligt kanske med tanke på mina stora men.

Så denna resa till Gran Canaria har inte riktigt samma syften som tidigare träningsresor jag genomfört genom åren. Då har det bara handlat om träningen och ett led i att nå min maximala potential. Visst, det är en faktor nu också. Men denna gång hoppas jag få ned smärtorna i ryggen och benen för att om möjligt få en dag eller större delen av en dag utan smärtor. Kanske kan jag också komma tillbaka till Sverige i lite bättre skick? Det är också därför jag med kort varsel bokade denna resa nu i november och inte som mer "brukligt" bokade i januari. Då blir jag i stället hemma.

Sedan tidigare vet jag att värme varit positivt. Jag vet också att mycket cykling varit bra. Lägger man då till att jag inte fastnar vid en dator hela dagarna här nere så finns det lite hopp kanske?

Jag har alltså målet att utvecklas fysiskt under denna resa, men framför allt få mindre smärta och kanske också en kropp som fungerar bättre för mer och bättre träning framöver. Då bidrar det också till en starkare kropp med mindre smärta!? Mindre smärta ger också en bättre livssituation och kanske lite bättre humör?

Hur det går? Ja, svårt att veta då jag bara cyklat i tre dagar. Men idag var faktiskt den första dagen på åtminstone 4 månader jag bara haft ont korta stunder. Jag har till och med glömt bort kroppen delar av dagen. Det kanske de flesta gör som inte har smärta, men vi som har det gör inte det i första taget. 

En annan positiv del som brukar vara ett bra kvitto var att jag idag hade tryck även i högerbenet som ofta är typ "avstängt". När det är som sämst är kraften fördelad motsvarande ca 58% i vänster och 42% i högerbenet. Idag var det 50-50. Var även det flera månader sedan. 

Nu ropar jag inte hej än, men en väldigt bra dag idag i alla fall. Och varje dag som är bra är en bra dag.

Cyklingen då? Dag ett blev en lättare start med mycket justering av sadel och sittställning i övrigt. Men det blev ändå 5 timmar och 1800 hm. En bra start helt enkelt. I går åkte jag efter kusten och sedan via Soria upp till Ayacata på ca 1300 meters höjd. Redan då kändes ryggen lovande i och med att det gick att klättra i 1,5 timmar utan smärta. Sedan utför via Santa Lucia. Men där tog jag vänster i stället för att åka ned till kusten. Upp för en klättring, nedför och sedan vände jag tillbaka samma väg innan jag åkte till kusten och hem till hotellet i Playa del Ingles. 6 timmar och 2700 hm summerade gårdagen. Idag en lite kortare cykling då jag åkte via Santa Lucia upp till Ayacata och sedan samma väg tillbaka. Drygt 4 timmar och 1800 hm. 

Vädret har hittills varit toppen, kroppen har inte bråkat, ryggen har känts bättre än på länge och humöret är på topp. Då gör det mindre att krutet i benen inte riktigt finns. Vilket inte är ologiskt då jag inte kunnat träna på som jag brukar nu i höst. 

Lite av en eremit här också. Brukar cykla med andra, men har hittills cyklat själv. Jag känner att det varit rätt väg att gå här i början då jag inte velat göra något som äventyrar kroppen. Men självklart kunde några dagar med andra cyklister vara skoj. Det verkar dock vara tunt med cyklister här nere just nu, vilket är väldigt ovanligt när jag är nere. Brukar hitta någon varje dag om jag önskar. Men jag trivs bra själv också. Blir lite meditation. Så jag cyklar själv, äter, vilar och jobbar lite. 

Jag tar dag för dag här och känner in kroppen och vädret. Så vi får se vad det blir i morgon. 

Specialized Shiv TT - Review

Lördag den 28 augusti rullade jag i mål i Svanesunds tempolopp. Jag lastade därefter in tempohojen i husbilen och väl hemma sattes den upp på väggen i vårt cykelgarage. Där har den stått sedan dess. Så även om det är först nu racersäsongen slutar utifrån vädret här i norr avslutades temposäsongen för nästan två månader sedan. 

Här kommer lite tankar om min fina tempohoj.

Specialized Shiv TT S-works

Tidigare i veckan skrev jag om min nya racer för 2021. Men det räckte inte där. Det blev även en ny tempohoj inför denna säsong. Även denna handlade jag via ByBike i Umeå, vilket kändes mycket bra.

Min tidigare Canyon har varit bra, men nu var det alltså dags för en ny tempohoj. Varför?

1. Min skada i ryggen gjorde mig 3 cm kortare och nu var min Canyon för stor. Det gav stora smärtor i rygg och axel när jag tränade.
2. Jag ville ha en cykel som var mer bekväm för kroppen så jag kunde träna mer tid på tempohojen.
3. Jag önskade en cykel som fungerar bättre i tekniska partier.
4. Jag sökte en lättare cykel.
5. Jag ville också helt enkelt ha en ny cykel då jag haft min tempocykel ända sedan jag började tävla i tempo.
6. Förstås hoppades jag att en ny cykel skulle vara lite snabbare.

I tempo är det ytterst små marginaler som kan ge stor effekt. Så till skillnad mot racern valde jag här att köpa ”det bästa” möjliga.

Så här har jag en cykel som duger till proffsen. Med andra ord svårt att skylla på cykeln.

Rovalhjulen rullar snabbt och bra. Dessutom är de lätta. Kanttrådshjul med latexslang i däcken fungerar topp.

Sram Red etap axs fungerar toppen. Effektiva och snabba växlar. 12 delad kassett vilket gör att jag bara kör med en klinga fram. 50-10 blir då tyngsta växeln, vilket motsvarar 55-11 på en 11-delad. I några situationer trampar jag ur, när det går typ 63 km/h. Men skulle jag ha större klinga fram skulle jag vara tvingad att ha större avstånd mellan växlarna bak för att fixa brantare klättringar med en effektiv kadens. 

Längre avstånd mellan växlarna skulle göra mig mindre effektiv kring de växlar jag använder mest. 

Genom att geometrin på min Specialized skiljer sig mot den Canyon jag använt kan jag nu få till min position på ett bättre sätt. Jag sitter något högre, men kan samtidigt få ner huvudet mer som ofta är det största problemet när det gäller aerodynamik.

Jag kan i alla fall konstatera att komforten är mycket bättre än på min tidigare cykel. Sedan jag skadade mig har jag aldrig kunnat cykla mer än ca 30 minuter på min Canyon innan smärtorna i axel och arm blev nästan outhärdliga. Nu har jag kunnat rulla flera timmar och ändå kunnat hantera smärtan. Så positivt. 

Rent allmänt är min nya cykel också mer lätthanterlig vilket gör att jag känner mig säkrare i tekniska partier. 

Cykeln är också klart lättare och känns nästan som ren racer i känslan. Roligare cykel helt enkelt.

Att min rygg och axel nu klarar längre tid på min Shiv TT gör också att det känns så mycket mer stimulerande att träna tempo. 

Rakt fram är nog Shiv TT inte snabbare än min Canyon, men i tekniska partier, start och stopp och uppför upplever jag att min nya Shiv är bättre. Men viktigast är att den är roligare och att jag kan träna mer på tempohojen. 

Om jag är nöjd med min racer är jag supernöjd med min Tempohoj.

 https://www.cykellagret.se/p21291/specialized-shiv-tt-s-works-disc-etap-gloss-tarmac-black-white

Ombytligt väder

Verkligen varierad cykling just nu. Ena dagen racer, nästa dagen MTB i lera, tredje dagen MTB på is. Idag blev det ytterligare en variant.

Försökte komma igång med träning så snart som möjligt på dagen. Jag brukar försöka mig på ett sådant upplägg, så ofta det går. Dvs arbeta hela dagen, men försöka avsluta vid 15 för att komma i väg på träning. Efter träningen lägger jag då resten av arbetet. Det gynnar cyklingen, men framför allt kroppen som inte klarar flera dagar i rad med möten under hela dagarna. Får jag ett avbrott för träning så fungerar det bättre.

Idag blev det som det ofta blir att jag inte kom iväg när jag planerat, då det fanns för mycket arbete som behövde göras. När jag så kom i väg hade vädret med blå himmel förmörkats. Bara en stund senare började snöfallet. 

Nej, jag kan inte säga att snöfallet avtog. Det blev allt värre och efter ett tag såg man nästan ingenting. Det blev inte lättare av att det mörknade.

Men som tur var hade jag klätt mig bra och satsat på MTB i dag. Men visst blev det en prövning mot slutet i det dåliga vädret. Men har du bestämt dig för 2,5 timmar så är det 2,5 timmar som gäller. 

Det blev trots allt en trevlig runda trots vädret och jag är nöjd att jag genomförde träningen som planerat. 

Specialized Tarmac SL7 - Review

Säsongen 2021 är sedan länge över. En säsong som gladde.

Jag hade alltså en framgångsrik försäsong som höjde min kapacitet. När tävlingarna började var jag nästan lika stark som 2018 som var sista säsongen innan jag skadade mig. Det är riktigt skoj då jag har så stora men efter mina skador och dessutom är jag ju 3 år äldre. I min ålder är det inte helt lätt att bli bättre.

Jag lyckades också toppa formen till tävlingarna i juli/augusti. Resultaten är jag överlag mycket nöjd med. 

Ytterligare en faktor var att jag satsade på nya cyklar inför säsongen 2021. Både en ny racer och en ny tempohoj blev mina verktyg under tävlingarna. Båda cyklarna har jag införskaffat via Bybike i Umeå. De hade en toppenservice i samband med detta. 

Nu har snön kommit, så vapnen ställs undan under en längre tid, men här kommer lite tankar kring mina cyklar som jag fortsätter med nästa år.

Specialized Tarmac Sl7 Pro Ultegra Di2 Red Tint

Ny racer för året alltså. Tanken med köpet var att få ett bra vapen för utbrytningar vilket är mitt huvudsakliga sätt jag kan vinna linjelopp.

Mer aero än min tidigare Cannondale, men också då lite tyngre. Sedan valde jag att inte köpa den allra dyraste varianten och det betydde ytterligare 1 kg att bära på. Köpte dock till hjulen som finns på versionen S-works som är toppmodellen. Trots två par hjul blev totalpriset för min Di2-ultegra billigare än om jag köpt toppmodellen. Samtidigt är det samma ram och då även tävlingshjulen. Ja

Jag kan konstatera att cykeln är snabb och explosiv. Jag får också ut bättre effekt i cykeln vid ryck och spurter. Helt klart aero och rullar toppenbra. 1,5 kg tyngre än min Cannondale (som var väldigt lätt). Kanske kan det bli avgörande i någon enstaka klättring, men så länge det inte är mycket brant upplever jag denna cykel minst lika snabb även uppför.

Ultegra Di2 fungerar fint och växlingarna är som det ska rappa. 

Min Tarmac är då i ordinarie pris ca 50 tkr billigare än S-worksvarianten, och då inklusive 2 par hjul. I mitt tycke är toppmodellen inte så mycket bättre och 1 kg kan inte vara värt så stora pengar?!

Jag tycker cykeln är snygg också!

Det enda som man bör ha med sig är att detta inte är någon komfortcykel precis. Särskilt inte om du som jag har en rygg och axel som har väldigt mycket övrigt att önska. Men samtidigt så rullar jag ändå många timmar utan större problem och för mig är farten viktigast.

https://www.cykellagret.se/p22040/specialized-tarmac-sl7-pro-udi2-red-tint-carbon

I nästa inlägg lite tankar om min tempohoj.

Överraskad och kall.

 I dag var det läge för den kanske sista distansrundan på racer innan snö och is. Men riktigt så blev det inte.

När det var dags hade det snöat igår och nu på morgonen hade det inte tinat bort. Bara att söka fram MTB:n och kolla så den fungerade. Det fanns ingen tid att fixa så att min för 2021 nya Garmin kunde sättas fast på cykeln. Det blev till att ha cykeldatorn i bakfickan.

Men utan puls, watt och hastighet kan du förstås köra hur hårt och fort du vill. För ser du inte att det är jobbigt är det nog inte det.

Vi blev 4 stycken för dagen och någon riktig propagandacykling blev det inte. En blandning av snö, blöta och slask. Ja, sedan som bonus - storm. 

Att det dessutom bara var plus 1 grad kunde ha avskräckt de flesta. Men humöret var gott och det var trots allt skoj. Detta trots att fötterna typ frös sönder. 

Men vi vet alla hur skönt det är efter grisigt träningspass. Extra bra känsla i soffan.

Det blev ca 90 km och drygt 3 timmar. Efter träningen visade det sig att jag trots allt haft lite puls. 

Vädret ser ut att vara likartat i morgon. Så det blir nog träning inne.

Överlag en bra dag, men däremot känns det surt att det nu är kyla, is och snö som väntar i 5-6 månader. Det är vid sådana här tillfällen man gärna bott någon annanstans.

Så mycket sämre kan du bli på 5 veckor

Hur mycket kapacitet tappar du på 5 veckor om du går från 2 till 0 intervallpass per vecka och drar ned träningsmängden med ca 40%? Svaret är – Ganska så mycket.

Precis så har mina senaste 5 veckor sett ut. I vanliga fall tränar jag mycket, i jämförelse med de flesta. Men nu har det alltså blivit en rejäl neddragning av mängd och inga hårda pass. Distanspassen har varit ungefär hälften så långa som vanligt och sedan har jag bytt ut intervallpassen mot distanspass där tiden inte varit längre än vad intervallpassen brukar vara. Så ungefär lika många träningsdagar, men bara lugnt. 

Jag konstaterar att "viloperioden" på fem veckor innebär att jag tappat ca 15% av min kapacitet. Det gäller såväl den aerobiska tröskeln, den anaerobiska tröskeln och Vo2-max.

Jag har alltså testat detta rent praktiskt när jag cyklar, vilket fungerar då jag har bra koll på vart mina trösklar brukar ligga. 

Min Garmin mäter också Vo2-max. Jag tror inte på den fullt ut, men enligt den har jag på dessa veckor gått från 68 ml/kg/min till 58 ml/kg/min. Ligger i linje med övriga resultat. Så utvecklingen kan nog stämma hyfsat. Sedan om 68 är rimligt när jag är i form är ganska så osäkert. Kan nog både vara högre som lägre.

Den aerobiska tröskeln är förenklat förklarat den högsta effekt du kan hålla under flera timmar utan att pulsen drar i väg. Den aerobiska tröskeln är vad du klarar i ca 1 timme om du maxar. Vo2-max är ungefär vad du klarar i fem minuter om du kör allt vad du kan.

Min anerobiska tröskel är nu helt plötsligt i stort sett lika låg som min aerobiska tröskel brukar vara när jag är i form. Så det jag nu maxar i en timme brukar jag klara i ca 3 timmar och inte vara slutsåld. Då förstår du att trycket har flugit sin kos.

Då har jag alltså ändå tränat många dagar varje vecka. Det jag inte gjort är att träna utifrån en plan. Distanspassen har alltså varit kortare tid än vanligt och jag har inte kört några högintensiva pass. Det visar verkligen hur viktigt det är att ha en plan för sin träning och lägga upp den utifrån vad som visar sig vara framgångsrikt. Det gäller förstås främst när du cyklat länge och nått en viss nivå, men kan ha betydelse för alla. 

I det här läget har avvägd mat och mycket träning bytts mot lite träning och mycket mat. Så jag är nu alltså både svagare och tyngre. Så försämringen är alltså ännu större än vad jag nyss skrev.

Mina ryggproblem som strålar ned i högerbenet har varit större i 4 veckor nu, men jag gör vad jag kan för att få ordning på det. Det blir ytterligare en lärdom. Mina skador blir inte bättre av att träna mindre och lugnare, utan snarare tvärt om. 

När jag fått lite bättre ordning på kroppen är planen att försöka rulla igång ordentligt igen och hitta igen lite av kapaciteten i alla fall.

Ett kinderägg - men inte vad man önskar

När jag tar paus i min träning med fokus på prestation havererar även matfrågan. Jag har en förmåga att träna bra och äta bra, eller träna dåligt och äta dåligt.

Så nu alltså 5 veckor med dålig träning samtidigt med att jag ätit för mycket och rejält onyttigt.

Mer chips dessa veckor än vad jag ätit på de andra 47 veckorna senaste året. Till det mer kakor och annat smått och gott. Samtidigt mindre nyttigheter.

Så formen ner och vikten upp.

Dags att snart skärpa till sig så att jag inte inom kort rullar fram.

Jag kan också konstatera att när jag tränar sämre och mindre gör sig mina skador mer påminda. Det verkar som att kroppen mår bättre av mer och hårdare träning än lugnt och mindre mängd. Bra motivator att komma igång igen alltså, då det inte är skoj med all denna smärta.

Som ett kinderägg på sista tiden - 3 överraskningar i en. Men inga positiva. Sämre form, högre vikt och mer smärta. Tror det snart är dags att kasta ägget.

Från prestation till dvala

 Det har nu gått 5 veckor sedan cupavslutningen i Svanesund.

Av många olika skäl var det också då jag gick i dvala. Ja, kanske inte riktigt. Men nästan.

Jag behöver träna för att det är bra för hälsan och framför allt för att minska smärtorna i ryggen. Men för det behöver jag förstås inte träna väldigt mycket och strukturerat.

Efter nästan 12 månader med fokus på prestation, plus all tid som behöver ägnas åt rehab kände jag att hjärnan behövde en paus.

Så i fem veckor har jag hållit i min rehab men inte träningen. Det har varit lite och lugn träning i fokus.  Det har faktiskt bara blivit ett kvalitetspass på dessa veckor och så Vännästrampet som var några dagar senare.

Annars ungefär hälften av den träningsmängd jag brukar ha och som sagt bara lugnt.

Kan ju säga att det visar att ska man vara bra behövs mycket och strukturerad träning. För bara på dessa veckor har en hel del kapacitet försvunnit. Mycket mer än vad man kan tro faktiskt.

Planen är att snart rulla igång träningen igen. Sedan är tanken att sakta trappa upp mängd och kvalité under hösten.

Vännästrampet 2021 - En besvikelse i spöregnet, men också många fina kämpainsatser

Alla bilder i inlägget är tagna av Jonas Björkholm. Du hittar fler bilder på vår facebooksida: Här hittar du bilderna.

Idag var det dags för Vännästrampets 11:e upplaga. Ett lopp som blivit allt mer populärt vilket har varit skoj. 

I år var det dock ett mycket begränsat deltagarantal. Några orsaker kan vara att det överlag varit färre cyklister på lopp detta år, att Vätternrundan var förra helgen och att vi tvingades flytta vårt lopp till september (brukar köra i juli, men utifrån Covid fick det bli så här). Den största orsaken var dock vädret. Hela veckan har det varit dåligt och prognosen var hällregn. Ja, då blir det tyvärr tunt på startlinjen.

Verkligen oturligt och årets lopp blir en förlustaffär för Vännäs CK. Sedan är det också roligare med många deltagare utifrån att vi i vår lilla förening lägger ned mycket tid i förberedelser och sedan även insatser under själva loppet.

Men vi tar förhoppningsvis nya tag till nästa år och återgår då troligen till juli månad. Vi ska också beställa bättre väder.

Men trots allt jag nyss skrivit var det positivt och glatt humör bland funktionärerna och samma insats som om det varit många på plats. De cyklister som var på plats var också positiva och kämpasugna. Mest imponerande med de som släppte tidigt och fick cykla ensamma eller i par i spöregnet. Inte en enda bröt!

Själva loppet blev typ lagtempo i 5-6 mil där alla som orkade hänga med bidrog. Det gick fort, vattnet och gruset sprutade, men kylan var hanterbar. För egen del kändes det ganska så lugnt under lagtempodelen. 

Sedan ökade jag intensiteten och försökte få till en utbrytning. Snart bara fyra kvar. Jag gjorde då ett försök att komma loss, och så var vi tre. Med 5 mil kvar var jag i spets och oavsett hur lugnt jag cyklade ville ingen av de andra gå fram. Jag gjorde då ett antal försök att komma loss, utan att lyckas. De andra två höll mitt hjul och gjorde inga egna försök. Med 2,5 mil kvar gav jag upp att komma loss och samtidigt var det mycket kallt. Jag bestämde mig för att dra halvhårt in i sista målbacken för att snabbare komma i mål. Om det då skulle innebära att jag skulle bli avhängd i sista klättringen var det ingen stor sak. 

Så var det bara 2,7 km klättring kvar (vi hade målet 700 meter längre upp i backen än vad vi brukar).  

Mitt i backen släppte Joachim Hansskog Gimonäs CK och jag fortsatte i spets med Kent Edström Rocket Racing i rygg. Med tvåhundra meter kvar inledde jag spurten från spets och lyckades hålla undan. 

Tittar jag på siffrorna i spurten (efter loppet) var de riktigt bra för att vara jag, och särskilt med så lång förning i benen. Som ni vet ni som följer mig brukar jag inte spurta när det är många cyklister i spurten, så det är sällan jag får några siffror. Hade nog räckt i alla fall hyfsat om jag skulle våga spurta när det är trångt. 

Först i mål och därmed blev det alltså en förning från ca 50 km kvar och ända in i mål. Kanske någon sorts rekord?

Det är inte viktigt att vara först just på vårt eget lopp, men lite skoj är det alltid. Att det var få startande kan vi som var med inte göra något åt. Bra träningspass blev det i alla fall med en normaliserad effekt på 300 watt sista 2 timmarna och för hela loppet på 3 timmar 12 minuter 281 watt. Snittpulsen ganska så låg på bara 77%. Endast 8 minuter på 90% eller mer av maxpuls. 

Jag tackar alla funktionärer, den lilla publik som fanns efter vägen, tidningen Västerbottningen som var på plats och alla cyklister!

Nu hoppas vi att fler är taggade att delta 2022 så vi kan fortsätta arrangera Vännästrampet.  

Sedan tidigare var en lyckad tävlingssäsong slut, och nu även helt slut på arrangemang totalt sett. 

SweCup-Masters: Totalställning 2021 och lite tankar kring det

Ja, då var sammanställningen klar av SweCup-Masters 2021. 8 deltävlingar där de 6 bästa räknades. Jag var med i 5 lopp. Mina placeringar blev 2, 3, 1, 1, 5 vilket räckte till totalseger. Självklart en vingklippt säsong på många sätt, men ändå skoj med totalseger. 

Vanliga år har vi en cup i linje, en i tempo och en totalcup. Men i år alltså bara en totalcup. Jag har tidigare vunnit tempocupen, men aldrig totalen. 2017 var jag trea, 2018 och 2019 tvåa och i fjol var det ingen cup. 

Förutom denna framgång också ett guld, ett silver och ett brons i SM/NM. Riktigt skoj när målfokus och stora insatser ger resultat som till stora delar överträffade förväntningarna. Särskilt om jag ser till alla problem med kroppen. Nöjd!

Slut på tävlingssäsongen, men redan nu har jag börjat fundera kring hur jag ska tänka inför nästa säsong. Både vad gäller hur jag ska träna, vilka mål jag ska ha, hur jag ska förhålla mig till skadorna som inte kommer försvinna och försöka komma tillrätta med begränsningarna som de ger. 

Nu kvarstår bara Vännästrampet, ett motionslopp som vi anordnar på söndag. 

En intervall på 31 km avrundar helgen

Tuffa intervaller i fredags, 5 timmar distans i går och idag lite mer cykling. Hade tidsbrist då jag åkte ut då jag hade lovat att maten skulle stå på bordet 18.00 (trots en kort runda blev det 18.15....).

För dagen stod därför en lång hård, men inte maxinsats på programmet. 25 minuters lugn cykling och sedan var det dags.

Brännlandsrundan på ca 31 km stod på programmet. Hårt men kontrollerat på platten, ännu hårdare uppför och lugnt utför. Planen var alltså att det skulle vara hårt, men det skulle finnas tryck kvar uppför och det skulle kännas bra hela vägen. Så ca 90% av max.

Jag hade en plan om att köra sträckan med ett snitt på 39 km/h. Inte helt lätt då det är ganska mycket upp och ned (totalt 251 hm), avgrävd väg med grus som gör att du där nästan stannar, två avsnitt utöver det med dålig asfalt och dessutom ska man ut på storvägen två gånger och då får man alltid stanna eller åtminstone ha väldigt låg hastighet för att cykla säkert när man ska över den trafikerade vägen.

Blev lite fartlek då grundeffekten skulle ligga på ca 310 watt, ca 370 watt uppför och väldigt lugnt utför. Bra känsla hela vägen faktiskt. Det blev inte riktigt 39 km/h (fattades 0,3 km/h), men det rullade på bra. Ett snitt på 313 watt, NP på 328 watt och en snittpuls på 83%. Bedömer att jag skulle klara ett varv till med denna intensitet, men ändå en bra genomkörare.

Lugnt och fint hem. Sedan lite kyckling och ris med Katten, sonen och en kompis till honom. Nu Vuelta Espanã.  

Lite intervaller och en långrunda

Slut på tävlingssäsongen, men cykla ger så mycket mer än bara tävling. Det ger glädje, social stimulans, endorfiner och minskad smärta från mina skador mm.

Ja, sedan är det förstås alltid roligt att känna sig stark.

Mitt högerben är åter lite av banan. Men jag har ändå rullat på med träning i veckan.

3 timmar distans i tisdags, sedan 2 timmar på onsdag med en timme som var hård men inte max. 

I går, fredag så tog jag mig till Pengsjölia. En bra klättring för lite intervaller. Ca 2,2 km med ca 4,2% snittlutning. Jag brukar köra 5 minuter uppför innan jag åter vänder ned för ytterligare en klättring. Det regnade när jag skulle ut, så jag fick vänta en bra stund. För att inte cykla hela fredagskvällen fick det bli raka språret till klättringen. Upp och ned 6 gånger utan paus och sedan hem igen. Jag har helt klart tappat en hel del form sedan tävlingarna men det var i alla fall ok. Totalt 19 minuter pulszon fem, så helt klart jobbigt. 

Idag var Katten med vänner och plockade lingon. Själv hittade jag tre cykelvänner för en lite längre runda med fikastopp. Det börjar helt klart bli höst då det var max 10 grader idag och rejält blåsigt. Men det blev en mycket trevlig cykling ändå. Lugnt och fint i 3,5 timmar + ett trevligt kaffestopp. Sedan skarvade jag på för att få ihop 5 timmar. 

I kväll har vi tagit det lugnt hemma med middag och film. 

Blir nog lite mer cykling i morgon.