Misslyckade intervaller och en hjärna som vägrar ge upp

Det har varit lite si och så med kroppen den senaste veckan.

Därför var det mycket positivt att jag fick till ett längre utomhuspass på över 4 timmar under gårdagen.

Det har känts både igår och i dag att jag cyklade igår. Sedan är inte kroppen riktigt tillbaka där den ska vara.

Därför var det med viss oro jag skulle rulla igång dagens träning. Hade det stått distansintensitet på programmet hade det nog varit lugnt, men nu var det intervaller som gällde.

Jag har ju inte riktigt kommit igång med mitt intervall-mode för försäsongen och nu när kroppen känts så där och benen var lite slitna var förutsättningarna sådär.

Valde därför en längre lugn uppvärmning för att öka möjligheterna att det skulle gå bra. Jag planerade för fyror, men var redo att i stunden justera. Viktigast var att få till lite intervaller.

Under uppvärmningen körde jag två ettor med fem minuters mellanrum för att väcka kroppen. Den kändes dock mest sovande och trött.

När jag slutligen rullade igång den första fyran märkte jag att allt saknades. Motivationen fanns inte där och benen kändes trötta. Jag avbröt fyran och körde lugnt några minuter.

Kanske en tjuga? Inte max, men hårt? Startade, men gav upp direkt.

Ettor då? Körde 30 sekunder på den intensitet jag brukar hålla, innan jag gav upp.

Nu borde jag kanske ha avslutat och gått till soffan och grämt mig. Men nu är det så att jag inte ger mig i första taget. Jag har en teori att viker jag ned mig på träning lär jag göra det på träning.

Därför bestämde jag mig för att skärpa till mig, och samtidigt sänka kraven något. Lika bra att prova något nytt. Jag bestämde mig för 90 sekundersintervaller med 30 lugna sekunder emellan. För att inte misslyckas igen valde jag att ta det lite piano även på intervallerna.

Äntligen kändes det som att jag skulle få lyckas. Ja, det är klart att det inte är en toppträning när intervallerna går lugnare än tänkt - men det blev trots allt intervaller.

Intervallerna låg på ca 350-360 watt och sedan mycket lugnare i 30 sekunder. Det blev en normaliserad watt på tjugan motsvarande 316 watt och snittpulsen endast 82%. Ja i formell mening var detta alltså misslyckat om du tänker intervaller, men det kändes ändå som att hjärnan fick veta att här ger vi inte upp inte.

Vi får se om det går bättre i morgon.