Gran Canaria - Skitgöra

Så gav jag då upp. Det går inte att bara och sätta och tycka synd om sig själv. Trots att jag på rösten lät som någon av maffiagubbarna i Gudfadern och orken var motsvarande en sängliggande sköldpadda, var det dags. Dags att rulla lite lugnt på cykeln.

Efter en veckas rejäl förkylning var halsontet borta, vilopulsen hade gått ned från ca 90 till ca 55 och den allmänna känslan var bättre. Att vara helt fri från förkylning och kunna köra på för fullt var dock en bra bit bort.

Efter en gemensam lunch vid havet gick jag upp till hotellet för att göra mig klar. Jag packade ned armvärmare, vindväst, kamera och telefon och sedan bar det av.

När jag cyklat ca en mil började det kännas lite kallt och jag bestämde mig för att ta på vindvästen. Jag sträckte handen bakom ryggen och drog upp den och hörde då en duns. Jag kände efter i fickorna om något saknades, och ja – ingen telefon. Det blev till att tvärbromsa och tillbaka för att söka telefon. Jag hade precis cyklat förbi två stora tunnor med skräp när olyckan hade varit framme. Jag sökte därför just före, just efter och vid dessa tunnor. När jag sökt ca 20 minuter utan att hitta telefonen var det inte särskilt muntert.

Nästa steg blev att börja röja inne i soptunnan. Då soptunnorna saknade lock och var ganska låga så skulle nämligen telefonen kunnat hamna här. Med huvudet ner i en soptunna och händer som gräver bland allt avskräde, då känns det som att – ”nu går det bra”.

Men inte heller detta skitgöra bar frukt. Ingen telefon.

En telefon kan väl bara inte försvinna!?

Kunde det vara så att jag aldrig hade med mig telefonen? Hur som helst kände jag att jag var tvungen att dubbelkolla detta innan fortsatt letande. Det bar då av hemåt.

Väl tillbaka på hotellet visade det sig till min lättnad att telefonen aldrig varit med. Det ljud jag hörde när jag drog upp västen ur tröjan måste ha berott på att dragkedjan på västen slagit emot en av soptunnorna. Väldigt klantigt av mig, men skönt att problemet var löst.

Det hade nu gått lång tid, och samtidigt hade det knappt blivit något cyklat, så jag gav mig ut igen.

Denna gång gick det bättre. 

Roligt att komma ut på cykeln även om det "bara" var i rullfart

Så länge det cyklades lugnt och utan större insats fungerade det att cykla. Väl tillbaka på hotellet var det bara att vänta för att se om förkylningen skulle bli värre, oförändrad eller bättre.

På kvällen blev det födelsedagsmiddag med Ulla-Britt och oss 15 andra på resan. Det blev den godaste middagen, hittills.

Vi gick i säng ganska tidigt och i natt sov jag för första gången hela natten, sedan vi kom hit. Alla andra dagar har jag knappt sovit på grund av den störande förkylningen, men nu var det bättre.

Idag vaknade jag upp och kände mig för första gången ganska pigg och pulsen var normal. Roligt att cyklingen i går gav det positiva måendet en skjuts. Det börjar kännas som att om några dagar borde det gå att träna på som vanligt om det fortsätter på detta sätt.

I går kväll var vi och fixade innan morgonens födelsedagsfika med skumpa. Pappa Lennarts 70-årsdag började riktigt trevligt nu på morgonen och han verkade mycket nöjd med sina presenter.
Vi barn gav honom tre dagar i Barcelona med F1 och dessutom en personlig fotobok.

Lunchdags

Vädret!? På Lennarts födelsedag till på köpet är det för första gången bra väder. Sol hela dagen och ca 25 grader. Riktigt skönt. 

Sonen menade att han körde magi - "den flygande flaskan"