Innan start ställde vi upp oss för ett fantastiskt vackert gruppfoto. Detta kommer i nästa inlägg då det också blir en sammanfattning av hela resan.
Jag ogillar verkligen att cykla på strandpromenaden mot Palma, då det alltid är kaos. Vi har därför undvikit detta hela veckan. Men sista dagen var det dags. De nya var ju tvungna att få testa militärbacken.
Skylten visar oss vägen |
Sedan var det dags att korsa den stora vägen för att vända inåt landet mot militärbacken. Den första av 4 för dagen. Ja, några hävdade att det var nog minst 8 backar. Men det är ju så att korta backar är halvbackar, långa backar är backar och extrema backar är dubbelbackar. Så med en massa halvbackar får jag det till 4-5 backar.
Fokuserade cyklister som väntar på att bilarna ska hålla sig ur vägen |
Lundin som i dag bytt lag från Vännäs CK till BMC |
Tellné en dag med 25 grader i skuggan |
Som de andra dagarna blev det lite rejs i backarna. I mördarbacken började det relativt lugnt och kontrollerat. Själv låg jag i de bakre regionerna och bidade min tid. Så helt plötsligt blir vi omcyklade av en cyklist från Team Norrbotten. Ja, det känns ju inget vidare som ni förstår. Jag ställde mig upp, tryckte till och kom i rygg. Då det visade sig att det inte var någon av cyklisterna jag känner hade det varit magstarkt att rejsa med honom upp, så jag lade mig i rygg och vi nådde toppen tillsammans med övriga VCK:are en bit efter. Allt eftersom dök det också upp en mängd cyklister från Norrbotten. Värst vad många ni har som cyklar just nu på Mallis.
Efter den första rusningen blev det lugnare cykling mot Puigpunyent. I klättringen innan vi nådde fram blev det riktig hårdkörning. Helmersson hade bestämt sig för att mala ned fältet och satte in ett jämt hårt tempo. Ett tempo som gjorde att man fick bita irejält. Då benen kändes sega i dag vågade jag inte stöta förrän kilometern innan toppen. Jag fick då en lucka som höll hela vägen upp.
Efter drygt 50 km och 1000 höjdmeter var vi framme i Valldemossa där det vankades lunch. De flesta körde på beprövade carbonara eller bolognese. Själv körde jag pizza. Solen lyste och vi tog en lite längre vila och hade det bara bra.
I Valldemossa träffade vi helt oväntat några cyklister från Gimonäs CK, trevligt.
Efter lite vattenpåfyllning så trampade vi vidare mot Banyalbufar. Helmersson var fortsatt pigg, vilket inte var så konstigt. Efter att under fjolårets resa till Mallorca enligt honom själv "gått på benmärgen" sista tre dagarna hade han i år en annan taktik. Han körde hårt precis som i fjol, men i år var det sportdryck istället för vatten, energibars och gel i stället för typ nästan ingenting. Enligt osäkra uppgifter hade han med sig energipulver till ett helt kompani och obegränsade mängder energibars och gel. De sägs nu att energipulver och gel är restat hos alla återförsäljare och att Helmersson ska öppna butik.
Helmersson var även i år stark som en dieselmotor |
Klas leder gruppen före Johan |
Efter Banyalbufar börjar man allt oftare se havet och utsikten är bedårande. Det är verkligen fint efter västkusten på Mallis. Soliga dagar som denna blir det inte sämre.
Jonas bedårande och utsikten hel okej |
Även här har stilpolisen anmält intresse. En skärm på en LVG-cyklist!? Inte okej. Till Hasses försvar kan sägas att han är gammal MTB:are och först nyligen insett att LVG är såååå mycket bättre. Stilpolisen har i detta fall varit framgångsrik och hemma i Sverige väntar därför en ny hjälm på Hasses matbord.
Efter Estellencs visste alla att det var fika. Helmersson hade på något obemärkt sätt lyckats smyga i väg i klättringen när vi andra pratade. Det blev närmare 100 meter och vi var överens om att lämna honom i sticket. Men som vanligt. Är man pigg och har jaktinstinkt i kroppen, så går det inte att vara lugn. Jag visste att det var max 700 meter kvar, så jag gick all-in. När jag är nästan ikapp och planerar att köra om inser jag att här är ingen restauang, den är längre bort. Pulsen var hög och mjölksyran fanns där, men jag lyckades hålla rygg tills jag var hyfsat återhämtad. Nästa gång jag trodde vi var framme gjorde jag en spurt. Det visade sig vara några hundra meter för tidigt, men jag höll undan. Dock gjorde dessa dubbelspurter att benen blev riktigt trötta och sega.
Det blev ett fantastiskt fika med en makalös utsikt. Jag körde med två kaffe och en cheesecace. Bror och Anna ser mycket nöjda ut, och det förstår jag. Trevligt ställe och pigga ben. Framför allt Anna har imponerat hela veckan med sin åkstyrka och sin stora vilja.
Efter fikat bar det av mot Andratx. Först en hel del utför och sedan en rejäl klättring. Alldeles i början av klättringen hoppade Kjells kedja. De övriga cyklade vidare, medan jag väntade på honom. Sedan tog han min rygg nästan hela vägen upp innan han gjorde en spurt på slutet. Han hade nämligen sagt till sig själv när dagen började att benen inte skulle ha något kvar när dagen var slut. Han körde därför mer aktivt och sprätte till flera gånger. Han blev bara starkare och starkare. Enligt Tjäder var det något raketbränsle han druckit.
Kjell på gott humör |
Tjäder fokuserad |
Därefter cyklade vi mot Calvia via Es Capdella. Här höll vi ihop i de stigningar som var och det laddades lite här och där för den sista klättringen på resan - Militärbacken från baksidan.
När vi nådde fram till foten av backen stannade alla. Jag och bror behövde lätta på trycket, och vad hände då!? Jo, fem cyklister sticker!! Vi överklagade hos överdomaren, men det var tydligen inte tjuvstart. Jag tänkte då låta dem gå. Men bror hade bestämt sig och kastade sig efter de undflyende cyklisterna. De fick säkert 30 sekunder till bror och ytterligare 15 till mig, som i och med att bror stack lurades med.
För att ha en chans att gå ikapp tryckte jag max. Det är inte alla dagar man ligger i bocken i en klättring. Det var segt, men jag fortsatte trycka på.
Jag han ikapp bror just innan han var ikapp de övriga cyklisterna. Jag hämtade andan ett tag och bidade min tid innan jag gjorde ett ryck. Snabbt kände jag mjölksyran slå till, men jag klarade att hålla tempot och var klart först till toppen. Det blev målfoto om andraplatsen.
Sedan körde jag och Jonas hårt utför och i de korta stigningarna som finns fram till militärentrén där staden började. Här väntade vi in de övriga. Helmersson var mycket besviken på sitt taktiska upplägg, då han enligt uppgift hade mycket sparat. "Jag borde gått hårdare tidigare". "Trodde inte klättringen var så kort". Han sa också att han skulle sluta cykla. Det gäller nog bara i morgon när vi har resdag. Sedan är han på det igen.
Efter militärbacken var det bara strandpromenaden tillbaka till hotellet.
Jonas har pratat under veckan om att han måste vänta med att ta på sig sin keps. Den har aldrig kommit fram. Så i dag fick jag den av honom, med en önskan om att vinna tillbaka den nästa år. Rolig grej. Självklart var jag tvungen att posera med min nya "pokal"
Totalt fick vi idag ihop 133 km på ca 5,5 timmar. Vi kan också lägga till 2220 klättrade höjdmetrar.
I nästa inlägg kommer en sammanfattning av Mallis 2015
Vilket flyt ni haft med vädret, förr om åren åkte vi i regel till Mallis i mitten av april men har övergått sista åren till att boka i Maj då vädret kunde vara lite osäkert i april, (hade snö/hagel, en tidig april morgon för ett antal år sedan), men ni har verkligen haft bra väder, hoppas det håller i sig! 10 dgr kvar tills vi åker.
SvaraRadera- Än en gång Tomas, hög kvalite på dina bilder.
/Fredrik
Snart dags för er resa, Fredrik. Jag hoppas verkligen ni får kanonväder som vi hade. Tack för positiv feedback. Roligt.
RaderaFina bilder på kända platser, men skit i strandpromenaden, kör på vägen, tar ni plats i en fil så många som ni är så kommer ingen trängas med er. Vi har prövat strandpromenaden en halv gång, sen körde vi i biltrafiken, det var mindre riska att cykla där :-)
SvaraRaderaTack Stefan. Nästa gång vi åker till Mallis får vi prova den stora vägen. Tack för tipset.
Radera