Maktlös, otillräcklig, att försöka välja "rätt", och saknaden efter Tova

Under denna vecka har livet kommit i kapp och fått ta över. Om förra veckan var cykel och tävlingar så har denna vecka varit i stort sett tom på träning. I morse lyste min träningsdator - "undertränad".

Livet är sådant och jag försöker att hitta en balans mellan arbete, träning och samtidigt ha familjen i fokus. Jag kan säga att det är svårt och jag misslyckas ofta. 

Många gånger känner jag mig ganska så otillräcklig när jag inser att mer och bättre arbete borde göras. Jag borde träna mer och bättre för att hänga med i de sammanhang jag vill vara. Orken i arbetet är alltså inte alltid som jag önskar och vad det gäller träning så tränar jag mindre än de flesta jag tävlar mot.

Trots ovanstående känner jag mig ofta otillräcklig när det gäller familjen. Både när det gäller tid, men särskilt när det gäller att få mina älsklingar att må bra. Det är bara att inse att såväl jag, Katten och Melvin har en mycket lång väg att vandra innan vi mår bra på riktigt. Det är alltså långt kvar innan utgångsläget är det positiva och innan vi kan minnas och tänka på Tova utan att sorgen och nedstämdheten tar över. 

För ganska exakt två år sedan hade Tova skolavslutning och på kvällen blev hon dålig. Tova låg sedan på intensiven under 3 veckor innan hon dog. Två år är lång tid, men också väldigt kort.

I 13 år hade vi gjort allt för att Tova skulle må bra som möjligt och använt alla våra krafter till det och nu under två år har vi arbetat med att hantera saknaden efter vår älskade Tova. Reservkrafterna var i stort sett obefintliga redan för många år sedan och det har inte gjort det lättare att orka hantera tillvaron efter att Tova dött och fram till idag. 

Jag arbetar med mitt eget mående, men det är ändå det som går bäst. Jag lider mycket mer av att se sonen och Katten arbeta med ork och mående och att jag inte lyckas hjälpa de att må bättre. Jag känner mig maktlös och funderar ofta vad jag borde göra annorlunda. Jag hittar inte svaren, men kanske beror det på att jag blundar för de "rätta" valen.

Vad jag önskar att vi alla kunde må bra. 

Med ett arbete som trycker på, många praktiska frågor och brist på ork och dåligt mående hos hela familjen, ja då är det inte lätt att få till träningen. Men jag tror fortfarande att det är viktigt att röra på sig för att orka med livet. Sedan om det är så, ja det vet jag inte.

Om det är rätt och ett bra val att försöka hävda mig bland Sveriges bästa cyklister i Sverigecupen för Masters ifrågasätter jag i bland. Samtidigt ger det mig mycket glädje, motivation och styrka som kanske hjälper till i det övriga livet? Cykel är ju en fantastisk sport och jag älskar ju att sträva mot mål, utvecklas och tävla. Ja, jag vet faktiskt inte vad som är bäst och jag vet inte heller hur jag ska hitta svaret.

Nu finns det nog några av er som har de "rätta" svaren och "vet" hur och vad som ska göras. Jag tror dock inte det finns några lätta svar och någon tydlig väg att gå. Vi kan ha många åsikter om hur andra ska göra och tänka. Men det är så mycket lättare att i teorin veta hur någon annan borde göra än att hantera sin egen verklighet. 

Hur som helst blev det till slut 100 minuter träning i dag, förutom en liten runda med sonen. Den ursprungliga planen var att cykla ute och få till mer träning än så. Men livet kom alltså ikapp och istället blev det en kortare träning och dessutom inomhus på trainern.

Jag gör ett nytt försök i morgon med att få till bra träning. Om dagen känns bra är förhoppningen att få till ett lite längre distanspass. Sedan får vi se om jag de närmsta veckorna kan få till den mängdträning som är inplanerad för att fortsätta utvecklas som cyklist, och då det är 3 veckor till nästa tävling ligger det bra till tidsmässigt.

Jag kan konstatera att det som ofta är bra inte alltid är att föredra. Det kan i bland vara rejält betungande att alltid ha höga mål och stora förväntningar på sig själv och bara vilja göra saker där jag gör det fullt ut, med hög insats och ett bra resultat. Sedan är jag ju sådan som person så det är nog inte jättemycket att göra något åt, utan jag får istället fortsätta att fundera kring hur jag hanterar det i relation till allt annat runt omkring mig.

Jag avslutar där för dagen - Sköt om er alla runt omkring i vårt avlånga land.