Självklart finns det viktigare saker i livet, men jag vill ha de dagar och perioder jag tänker och känner att cykling är bland det allra viktigaste och att det ger mig glädje.
Hur menar jag då?
Jo, om jag mår bra, är i balans och känner att det mesta är som det ska i livet är det lätt att känna att cykling är väldigt viktigt. Även annat kan kännas mycket viktigt, exempelvis arbete.
Men om du själv, din familj eller nära och kära inte får må bra eller mycket negativt händer i livet blir annat oftast mindre viktigt.
Om det värsta händer och något traumatiskt inträffar finns i stort sett inget annat i livet och få saker har en mening. Då lär både cykling, arbete och andra intressen blekna ganska fort.
Sedan vet jag också att om jag kan uppbåda glädje, röra på mig och komma ut på min träning kan jag också hantera tuffa händelser, situationer och annat på ett bättre sätt. Så det är viktigt att klara av att känna att träningen är viktig även i perioden när den i sig är mindre viktig.
Med andra ord tänker jag att är det så att har jag kraft och motivation för mitt största intresse och känner att det är bland det viktigare i livet, är det alltså bra. För då är det ju förhoppningsvis så att det övriga livet är bättre. Eller åtminstone bearbetar jag det tuffa och kan komma vidare på ett bättre sätt.
När du tränar kan du också för en stund flytta fokus och då är du bara där och då, och allting annat bleknar för en stund.
 |
| Lite bilder från tisdagens träning. Glädje, gemenskap och hårdkörning. Kan inte bli så mycket bättre. |
Med utgångspunkt från detta vill jag känna att cykel, prestation och glädje är bland det viktigare och jag vill känna stor motivation.
Tyvärr har jag genom åren verkligen fått prova på hur det känns att ha en väldigt tuff livssituation, och dessutom har jag varit med om många näradödenupplevelser och även att mitt älskade barn dog. När sådant händer försvinner allt annat i livet och inget är viktigt.
Med tiden blir det dock viktigt att åter komma tillbaka till livet och försöka skapa mening. Då kan träning och cykling hjälpa på ett sätt som inte mycket annat kan. Varje dag är cykling en terapi och något som hjälper mig i bearbetning, stresshantering och avslappning. Jag vågar inte ens tänka på hur jag skulle mått, agerat och varit som människa utan träning. Men jag är övertygad om att jag skulle vara ett sämre jag, även om all träning inte löser allt. Det hjälper, men det är ändå många gånger jag önskat och önskar att jag skulle må bättre, hantera livet bättre och vara en bättre människa. Både mot min omgivning och mig själv.
Så när jag klarar att känna att cykel och annat som egentligen inte är så avgörande motiverar, ger mig glädje och intresserar mår jag bättre och därför vill jag att cykel ska kännas som att det är bland det viktigare i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar