VM i Albi - Tempot sjukt tråkigt

Det har varit tyst på bloggen några dagar. 

Jag har haft fullt upp med att sköta om mitt mående och hantera min besvikelse.

Som många vet kom jag till Frankrike i måndags och det började med försvunna cyklar och ett undermåligt hotell som inte fungerade i denna extrema hetta som råder här.

Båda sakerna ordnade upp sig, men sedan var det slut på medgång.

Redan i tisdags kände jag mig lite hängig. Efter en natts sömn var det dock bättre på onsdagen och när jag provkörde tempobanan med Patrik Boström kändes det ändå ganska okej.

På kvällen åt jag och Patrik en middag och sedan när jag åter var på rummet började jag känna mig sämre. 

Jag ville inte skriva på bloggen att jag kände mig hängig. Jag ville fortsätta att jobba på det positiva. Jag valde istället att snabbt lägga mig.

Det blev en natt med svettningar, rossel, snuva, huvudvärk, hög puls och nästan ingen sömn.

På morgonen blev det lite bättre, och jag försökte intala mig att jag nog mådde okej och att det bara var nerver. Innerst inne visste jag dock att så var det nog inte.

Jag bestämde mig ändå för att starta och fick då vara med om allt häftigt som är i samband med detta mästerskap. Det var dock svårt att njuta, då jag inte mådde bra.

Förutom mitt mående var det stekande värme som i sig var en utmaning.

Efter att cykeln kollats så att den hade rätt inställningar och ingen motor i ramen rullade jag i väg från rampen.

Det första jag upptäcker är att min effektmätare för första tävlingen någonsin visar helt fel. Även med en fräsch kropp är det svårt att prestera optimalt om jag inte får återkoppling på hur hårt jag går, så detta var inte alls bra.

Någon minut senare var en dålig effektmätare mitt minsta problem.

Kroppen ville inte vara med. Pulsen gick upp och kraften gick ned. Jag insåg ganska snabbt att detta nog inte går. Då effektmätaren var ur fas visste jag inte hur mycket svagare det gick, men vid varje vägbyte rullade jag längre innan och var mer passiv efteråt. Benen tillät inte mer, helt enkelt. Samtidigt var pulsen nästan på max och andningen var inte bra.

Så kom jag in i backen efter 7-8 km och då gav jag upp loppet helt. Jag hade lägre tryck och fart än när jag testkörde banan dagen innan, och då gick jag inte på max.

Jag gav upp och gick ur tempoställningen. Slut för idag.

Just efter blir jag också omcyklad.

Jag fortsätter några kilometer i upprätt ställning och varvar mellan att försöka få tillbaka andningen, kraften i benen och sänka pulsen från max. Jag funderar på om jag ska bryta. Men jag har aldrig brutit om inte jag tvingats, och jag bestämmer mig för att rulla i mål.

Jag är nere i tempoställning när det går, men rullar utför alla backar och är passiv vid alla vägbyten och svårare svängar.

Trots det är pulsen skyhög.

När jag kommer in på motorbanan är det två kilometer kvar. Jag bestämmer mig så ändå för att trycka på. Vet inte riktigt varför, då det redan är godnatt.

De sista kilometrarna är nog mina bästa, men då jag når mållinjen kan jag inte röra mig. De tar fram en stol där jag får sätta mig. Världen snurrar. De tar hand om cykeln. Jag får 3 glas vatten och tre glas cola under de ca 15 minuter jag sitter där. Så kan jag äntligen resa mig och ser då att jag fortfarande har 130 i puls. Så är det inte när man mår bra.

Tillbaka till det område där svenskarna har sin plats snackar jag lite med de andra och försöker äta och dricka vad som går då jag inte mår riktigt bra. 

Jag är där länge, innan jag är redo att åka tillbaka till hotellrummet. Närmare två timmar efter målgång är pulsen fortfarande över 100 slag/minut.

Jag är så besviken, upprörd och frustrerad. Väl på hotellet skulle jag bara vilja försvinna från allt. Jag hade trott jag skulle göra mitt bästa lopp för året, det blev mitt sämsta i livet. Jag hade i mina drömmar hoppats på en medalj, men tänkt att platserna just bakom skulle vara rimliga att kunna nå. Nu blev det bara skit av allt.

Jag hade ca 20:e bästa tid av drygt 60 startande och är förvånad att jag inte är mer än 90 sekunder från tredje plats trots sjukdom. Ja även funktionärerna måste ha tyckt att jag borde kunnat bättre. Jag har nämligen ännu inte fått någon officiell tid. Nu spelar det ingen större roll när det ändå är som det är. Men lite tokigt trots allt.

Hur bra det gått om jag fått prestera är svårt att säga, men att få göra sitt bästa är alltid gott nog. Det fick jag inte göra igår och på Nordiska satte punkteringar stopp. Att kunna prestera på söndag är också orimligt, så slutet på denna säsong som började så bra har varit bedrövlig.

Sömnen är ett kapitel för sig. Vid nedresan fick jag bara tre timmar, då jag skulle hinna med ett flyg. Första natten var det 35 grader i rummet, och det blev bara 4 timmars sömn. Sedan en bra natt innan sjukdomssymptomen som innebar bara ca 4 timmars sömn. Så i natt kunde jag inte somna förrän ca 3 på natten och vaknade ca 6 på morgonen.

Jag kunde inte somna om. Jag mådde inte sämre än dagen innan, och bestämde mig då för att tänka om. Helt enkelt tänka bort tävlingen på söndag och istället göra som när jag är på cykelresa och är för krasslig för att ta i men tillräckligt fräsch för att rulla lugnt och njuta av naturen. Jag gav mig så av redan 07.15. Då slapp jag den värsta hettan. Det blev en skön, lugn och ganska lång tur i fin natur. Så nu fick jag i alla fall med mig ett litet mervärde från resan.

Nu ska jag vila i morgon och så får vi se om jag kan starta på söndag. Just nu känns det inte så troligt.

Startar jag har jag inte längre några resultatförhoppningar. Skulle jag kunna vara så fräsch att jag kan starta och loppet inte blir en pina, så får jag ta det som bästa möjliga alternativ helt enkelt.

Nu hoppas jag få sova inatt. Ska det lyckas behöver bacillerna hålla sig i schack och mina negativa och frustrerande tankar måste hålla sig borta. Vi gör ett försök i alla fall.