Då jag trodde att jag skulle dö - och vägen till livet

Det har nu gått ett år sedan jag lämnade intensiven på Gran Canaria. Här är ett utdrag från mitt första inlägg efter att jag lämnat intensiven. Hela inlägget kan du läsa om du klickar här.

Innan operationen, så här var det "bra".

” Nu väntade mina värsta 48 timmar i livet när det gäller smärta. Tar vi in allt i livet är det bara min dotters död som var värre.

En sista kram innan Tova dog.

Jag låg och hyperventilerade och svettades som att jag tränade. Jag kunde inte ha ögonen öppna och jag klarade inte ha fokus på något. Jag kunde inte röra mig alls och hur mycket smärtlindring jag än fick blev det inte bättre. En klocka fanns på väggen framför mig och jag försökte kämpa fem minuter åt gången och undrade hur många femmor det skulle vara innan det skulle släppa. I alla fall lite. Tiden gick, eller det kändes det som den inte gjorde.
Ingen pratade med mig och jag hade ingen aning om något. Hade operationen gått bra eller dåligt? Var det så här för att allt misslyckats och jag kanske riskerade att dö? Ja, tankarna rullade.

Allt eftersom började jag inse att jag fick en kraftigare medicin varannan timme. Då försökte jag göra allt vad som gick för att få ned puls och känsla i ca 20 minuter då smärtan var några procent lägre, sedan vände allt igen och efter ca 40 minuter var det som värst igen. En timme till nästa lilla förbättring. Så fortsatte det tills jag helt plötsligt får veta att det inte går att ge mer medicin, om jag inte ska riskera att sluta andas. Så 4 timmar helt utan något extra väntade. Det går inte med ord att beskriva dessa fyra timmar. Det började komma tankar om att bara lämna allt, men jag lyckades tränga bort dessa.

Ja, ni börjar förstå vad det handlade om. Efter ca 40 timmar började jag känna att det blev något fler minuter per timme som var hanterbara och sedan blev det långsamt lite bättre. Efter ca 60 timmar på intensiven började slangar plockas bort och de senaste timmarna hade varit lite bättre.

Från i går eftermiddag så tillbaka på en vanlig avdelning. Nu idag till och med någon timme där det inte gjorde ont hela tiden. Som en av de finaste julklapparna.

I efterhand har jag fått veta att den effektiva operationstiden var 8-9 timmar och med förarbete, sövning, efterarbete och uppvak blev det totalt 18 timmar. Allt efterhand har jag fått klart för mig att operationen blev klart mer komplicerad än vad man trott på förhand och bland annat kapades en hel del av musklerna för att komma åt det som skulle operereras. Tre plattor sattes in och därefter syddes musklerna ihop igen. Slutligen syddes huden ihop.
Jag hade direkt smärtlindring i ryggen intravenöst. Intravenöst på två sätt till via ljumsken. Två speciella slangar gick in i ryggen med lokalbedövning och sedan morfin som injicerades typ varannan timme. Förutom det extra medicinering efter hur läget var. Ändå så ont. Helt osannolikt alltså.

Ja, sedan var det ett drän i lungan för att få ut allt där, ett drän i i axeln och två i ryggen för att få ut blodet. Blodtrycksmätning, hjärtmätning och konstant syrgas. Ja, ni förstår att jag var extremt naglad i sängen.”

Mycket metall i kroppen

Från den dagen jag skrev detta inlägg har det alltså gått ett år. Det var länge än innan jag var på väg tillbaka, men från den dagen jag tog mig upp ur sjuksängen om än bara för en stund har fokus legat på att bli mig själv igen. För att lyckas har jag haft förmånen att oftast vara konstruktiv, se möjligheter, sätta mål, jobba hårt och sträva framåt. 

Förutom min inställning om att varje dag göra det maximala arbetet jag bara kunnat för min hälsa, och att acceptera ökad smärta i träning och rehab så länge jag inte mått sämre dagen efter, har träningen i sig och familjen varit avgörande.

Visst – jag har men för livet. Men livet är tillbaka.

Melvin och Katten inför Sjulsmarksgirot

Jag har smärta varje dag, och det är mycket jag inte kan göra som jag för ett drygt år sedan tog för givet. Men jag har det bra och jag försöker förhålla mig och se till det jag kan. Det som är jobbigast med mina skador som jag får leva med är att det drabbar nära och kära då det är en hel del praktiska saker jag inte längre kan göra. Det är förstås också en inre process i mig själv att acceptera mitt nya jag, och även bli vän med att mycket jag för ett år sedan såg som självklart nu är borta med vinden.

Men jag har min familj, jag har mitt jobb och jag har min träning. Jag är också extremt lyckligt lottad att just cykling är den aktivitet där jag har minst ont i kroppen förutom att ligga ned och vila. Så varje gång jag tränar får jag en paus i det onda och bara ser det goda.

Jag kom igår hem från en cykelresa till Gran Canaria. Jag ville tillbaka för att bearbeta fjolårets händelser, men också för att åka i väg för att cykla stärker mig som människa.

Jag är så tacksam att Katten och Melvin släppte iväg mig på detta och att de kan se värdet och vinsterna i min träning och att välbefinnandet blir bättre. Jag förstår också att det varit tufft att vara hemma och vara orolig för att något hemskt ska hända mig. Utifrån det har vi varit överens om att jag hör av mig inte bara efter cykelrundor utan också under tiden.

Rent allmänt är det  en otrolig förmån att få åka till Gran Canaria för att cykla. Att få till fokuserad och bra träning och det i en fantastisk cykelmiljö, fint väder och många andra likasinnade. Denna resa har verkligen varit toppen!

Rent generellt har Katten och jag under alla våra 23 år gjort mycket tillsammans och Katten är den jag är med mest av alla. Men vi har också alltid låtit den andre prova sina vingar och ser något positivt i det.

Jag är också väldigt tacksam för att jag har min familj såväl i lättare som svårare tider och att jag fortfarande kan leva ut min dröm med träning och cyklande, att jag kan arbeta och att jag fungerar okej i vardagen. Livet är bra.