Jag besökte Cap de Fermentor redan 2008, men den gången via bil. Det blir något helt annat på cykeln. Det är verkligen en fantastisk natur. Men vi börjar från början.
Igår kväll när vi tittade på väderleksrapporten förstod vi att det mesta kunde väntas - och så blev det. Jag hade lärt mig en del sedan gårdagen och hade förutom vindväst och armvärmare, nu också med benvärmare och en tunn regnjacka. Allt behövdes - ibland. Det var nämligen ett extremt labilt väder. Ena stunden var det kortbyxor och korttröja som gällde. Tio minuter senare frös jag trots att jag då hade på mig alla kläder jag hade med mig. Efter en stund igen - varmare. Helt plötsligt regn. Jag tror jag tog av och på kläder ett 10-tal gånger idag.
Resan tog sin början just efter klockan 10.00 med cykling efter kusten till Port de Polenca, ca en mil bort.
Därefter väntade 20 kilometer kuperad terräng och otrolig utsikt. Dessutom får man nästan 850 höjdmeter som en bonus. Redan i den första stigningen på 200 höjdmeter träffade vi på några trevliga kompisar.
Det var vidunderliga vidder, men trots att vi trampade uppför och det var relativt brant var vi tvungna att ha på oss vindväst och armvärmare - luften var verkligen kall.
Ungefär mitt i klättringarna nådde vi fram till vägens enda tunnel som dock var ganska lång, och framför allt väldigt mörk. Det kändes lite olustigt att möta bilar som körde om cyklister på sin sida av vägen.
Vi trampade vidare och såg den ena vyn vackrare än den andra.
Så, efter ca 20 km fick vi se den - Cap de Fermentor. En gammal fyr byggd 1892 som nu gjorts om till utsiktsplats och café. Som kuriosa kan sägas att alla trappor, hus, vägar och själva fyren byggdes av klipporna som fanns tillgängliga på platsen.
Väl på plats bestämde vi oss för att ta en kaffe (eller betala).
Efter ett snabbt fika gick vi ut på verandan för att njuta av utsikten, och då menar jag inte de gamla gubbarna som syns i bild.
Efter att ha "glassat" en stund startade vi vår väg tillbaka mot Port de Polenca upp för den vindlande vägen. En väg som byggdes av italienaren Antonio Paretti, som för övrigt även byggt den ännu mer fascinerande vägen till Sa Calobra. Även vägen är byggd av befintligt byggmaterial på platsen och inget är dittransporterat. Vägen byggdes först på 1950-talet, så innan dess var man tvungen att ta båt till fyren.
Efter drygt fem mil och mer än 800 höjdmeter hade vi gjort oss förtjänta av lunch i Port de Polenca. För en gångs skull blev det inte pasta, utan Pizza Diavolo. Den smakade riktigt bra. Däremot var det nu extremt kallt, och vi höll formligen på att frysa ihjäl. Tur att vi då bara hade 8 mil kvar av dagens cykeltur.
Efter att ha fyllt på vatten i närmaste Supermercado gav vi oss av. Vi trodde att det skulle bli mycket plattåkning, men ganska snabbt insåg vi att det var många backar kvar för dagen. På några mil klättrade vi ytterligare över 300 höjdmeter.
Vi cyklade på små och vindlande vägar med hög fart mot Campanet och senare vidare till Selva. Vårt delmål var Binissalem vilket vi nådde efter att ha kört igenom Lloseta. Binissalem har öns största cykelbutik (som var stängd för dagen), men i övrigt är byn liten. Precis som i går hittade vi där en mycket spännande bar för dagens fika. Inga turister så långt ögat nådde, däremot en sportbar med besökare av äldre modell och med väldigt raspiga röster. Vi satte oss i ett hörn med vårt kaffe, en cola och en chokladbit. I bakgrunden såg vi Nadal förlora finalen i Monte Carlo mot Djokovic.
Mannen med skägg som här sitter utanför baren har i och med dagens besök utan konkurrens utsetts till mannen med den raspigaste rösten i världen....
När vi skulle lämna baren sa bror att nu blir det motvind sista 4 milen, han skämtade - men det skulle visa sig att han hade helt rätt. Det blev fyra ganska så tuffa mil då vi tryckte på rejält stora delar av vägen. Motvinden var vissa delar av turen extremt jobbig och dessutom började det helt plötsligt regna. Dropparna var stora som basketbollar. Ja, kanske inte riktigt så stora, men stora var de. Trots allt detta lyckades vi snitta över 33 km/h vilket får sägas vara bra i denna typ av väder.
Framme vid vårt hotell visade cykeldatorn drygt 13 mil och ca 1250 höjdmeter. Första fem milen hade innehållet mycket klättring och de 8 återstående milen hade bestått av en ganska stor del hårdkörning. Sammantaget var detta nog det tuffaste passet på resan.
Vi var uppe på rummet ca 17.45 och såg då till att få i oss lite återhämtningskost för att tidigare än vanligt gå och äta (redan vid sju).
I morgon blir det den sista cykeldagen på resan, innan det på tisdag bär av hemåt. Vi planerar ca 12 mil, men då i ett lugnare tempo än i dag.
Allt har flutit perfekt hittills, så vi får hoppas att morgondagen inte bjuder på några tråkiga överraskningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar