Vad är det då som lyckats? Vad är det som är så framgångsrikt? Vad är det jag hittat?
Det är inställningen. Äntligen verkar jag ha en bra inställning. Då pratar vi bara om små förändringar små justeringar - vi pratar om millimetrar och kanske någon centimeter här och där.
Att arbeta med sin mentala inställning och lyckas är svårt, att hitta inställningen på cykeln har jag under två månader tyckt varit ännu svårare. Dessutom har min mentala styrka tagit stryk.
Som jag tidigare nämnt havererade min förra cykel och därför fick jag köpa en ny cykel - vilket inte är optimalt mitt under en period av hårdträning. Det bästa är att byta cykel när det är lågsäsong och hitta rätt på alla inställningar när träningen inte är så intensiv och omfattande.
Det kan också sägas vara dumdristigt att inte välja en likadan ram - även om det var samma märke - Canyon. Tidigare hade jag en SLX-ram, men nu blev det en Aeroad. Redan från början har jag varit mycket nöjd med ramens prestanda och den har verkligen känts snabb, även om det har tagit lite tid att vänja sig vid att ramen inte är fullt så styv som på min tidigare cykel.
Jag fick dock fysiska problem nästan direkt jag satte mig på min nya Aeroad. Knäna började spöka. Jag insåg att min sittposition inte var optimal och började experimentera. Jag har flyttat sadeln upp, ned, fram, bak, lutat den både framåt och bakåt - utan att riktigt hittat lösningen. Jag har även arbetat med styrets inställning och alla tänkbara avstånd.
För varje pass som gått där knäna inte blivit bättre och när det allmänt inte känts bra med sittställningen har min inställning verkligen utmanats. Irritationen och frustrationen har allt eftersom ökat. Men inte blev knäna bättre för det.
Så var det dags för Vätternrundan och jag insåg att 30 mil inte skulle fungera för mina knän. Som en sista utväg höjde jag sadeln rejält. Det ledde faktiskt till att knäna höll under hela rundan och att jag fick ett riktigt bra resultat. Däremot rasade mina ljumskar ihop fullständigt. Efter 7-8 mil funderade jag på om ljumskarna skulle innebära att jag måste bryta. En voltarencocktail räddade dock mig.
Ljumskarna har genom åren alltid ställt till problem om sadeln suttit för högt eller för långt bak. Knäna brukar trilskas om sadeln är för låg. Alltså lite av ett moment 22.
Efter avklarad Väternrunda fanns inget annat val än att åter sänka sadeln. Jag återupptog arbetat med att mäta avstånd och vinklar och utifrån detta göra ett antal justeringar. Därefter en runda för att åter vara frustrerad för att inför nästa runda fortsätta mäta och och justera.
Ja, jag vet att man ska köra med en viss inställning under en period innan man ändrar, men vet man att den inte är rätt så går det inte att göra så.
Så en dag för nästan två veckor sedan kände jag ganska omgående vid en cykelrunda att nu kändes det ganska okej. Ljumskarna trilskades inte allt för mycket och knäna kändes inte av. Fortfarande krävdes tänjningar och att jag stod upp lite då och då i början av passet för att ljumskarna skulle komma igång. Men när jag väl var varm så fungerade det ganska bra.
Efter den rundan har jag vinklat fram sadeln några grader. Flyttat bak sadeln 3 mm och höjt sadeln med 5 mm. Jag körde så i två rundor och var nästan nöjd. Jag bestämde mig dock för att flytta ned sadeln 3 mm.
Med den inställningen har jag nu kört tre rundor, en på 5 mil, en på 10 mil och en på 12,5 mil utan känningar i vare sig knä eller ljumskar. Jag känner också att positionen är bra för att alstra kraft vid själva cyklingen. Fortfarande behöver ljumskarna värmas upp i början innan jag kan trycka på för fullt - i annat fall gör det ont. Men det tror jag beror på historiska svårigheter och inte att inställningarna nu är fel.
Jag tror alltså att jag funnit det. Jag tror alltså att inställningen på cykeln nu är bra och då kan nog även min personliga inställning nå nya höjder. Nu ska jag i alla fall köra på så här några veckor och hoppas att jag efter detta inte finner behov av några nya justeringar.
Nu har jag alltså en riktigt bra och snabb cykel där även sittställningen känns bra. Då finns alla förutsättningar för starka prestationer - det hänger bara på att kroppen ska kännas lika bra. Det är i och först sig inte så bara. Men det är till stora delar en inställningsfråga...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar