Jobbigt, stark, otroligt klantig och skadad

Hela dagen har varit kall, grå och tråkig. Så var det då dags för kvällens gemensamma träning och helt plötsligt tittade solen fram och det blev riktigt varmt. Fortfarande fanns dock en väl tilltagen vind kvar som under dagen bidragit till det dåliga vädret.

Vi blev 8 stycken deltagare på kvällens träning där vi körde Brännlandsrundan med en extra bonusrunda. Totalt ca 50 km. Rundan kryddades också med ett antal tuffa intervaller. Vi började med ett förföljelselopp på 4 minuter i medvinden efter Brånsvägen. Jag kände mig stark när jag tryckte på i farter mellan 48 och 50 km/h. Alla övriga trampade också på bra.

Efter detta körde vi på en liten bit för att i backen efteråt stanna mitt i. Nu var det dags för att trycka på uppför ståendes tills vi nådde toppen av backen. Då satte vi oss ned och fortsatte trycka några minuter till. Totalt en intervall på ca 3,5 minuter.

Nästa intervall innebar att vi under 40 sekunder skulle trycka på max i en hyfsad nedförsbacke. Jag kom upp i drygt 61 km och kände då att det brände bra i benen. Vi rullade vidare för att från stillastående klättra upp för en 400 m backe i maxfart. Backen hade en snittlutning på 4,7% och jag höll en snittfart 33 km/h. Vi rullade vidare för att avsluta med tre korta intervaller.

I dag hade jag riktigt starka ben och det kändes riktigt bra, vilket var roligt.

Allt hade kunnat vara perfekt om jag inte varit extremt klantig. Jag var så klantig att man egentligen inte kan skriva det på bloggen!? Man jag står för mina misstag, även om det innebär att jag måste erkänna nybörjarmisstag som inte borde ske.

Inför en av de sista intervallerna stannade vi och jag skulle informera om vad som gällde. Jag var inte riktigt med i matchen och släppte styret med båda händerna och satt kvar med ena foten i cykeln. Helt plötsligt märker jag att framhjulet åker åt sidan och jag inser då att nu är det kört. Jag hinner inte få loss foten utan druttar i backen. Otroligt coolt, otroligt bra?? Nej, otroligt klantigt. Jag skrapar upp handen och för att hindra blodvitet får jag ta av mig ena cykelstrumpan och vira den runt det största såret. Jag får också låna en plastpåse att vira runt för att rädda min snygga vita styrlinda. Vi rullar vidare och jag inser att handen fått sig en rejäl smäll. Det är mycket svårt att växla och att stå upp och cykla.

Det var en halvtimmes cykling kvar och jag gjorde ändå det bästa av detta och vi lade in några intervaller till. Snittfart och snittpuls blev inte så hög i dag, däremot hoppas jag att de högkvalitativa intervallerna ska ge ytterligare en skjuts för formen.

 

 Vi avslutade ett mycket bra och trevligt pass och jag trampade hem. Såren i handen är inga problem, men nu har handen svullit upp ganska mycket. Jag hoppas verkligen att det bara är en hård tryckskada och inte några ledband eller dylikt som kraschat. Framför allt hoppas jag det inte är något ben som är av.

Det vore ju verkligen ett antiklimax om jag först stått över två tävlingar för att Tova varit på sjukhus för att därefter göra en vurpa stillastående som gör att jag missar fler tävlingar.

Jag har nu sett på damlandslaget, Midsommer och ätit en hemmagjord rabarberpaj. Under tiden har jag tittat på min hand för att ena sekunden intala mig att jag är bra redan i morgon för att i nästa sekund tänka att ben är brutna. När man har ont och är orolig för sin träning är man inte stark...

Jag hoppas att jag imorgon får vara nöjd över att formen är på gång och inte frustrerad över att jag åter är skadad.
Ja den som lever får se.