Dag ett av vistelsen här på Gran Canaria vaknade vi vid
åtta. Eller snarare vaknade Melvin första gången vid sex och väckte då övriga.
Sedan vaknade vi igen klockan åtta för att sonen råkat fixa igång en timer som
då ringde.
Frukost, ombyte och sedan ned till poolen. Sonen som är ett
riktigt badmonster hoppade i och kom bara upp för lunch innan det blev kväll.
Bror hade i dag fortfarande något skit i kroppen och valde
att vila från träning. Han och Johanna ställde då upp som barnvakter en stund
på eftermiddagen så att jag och Katten skulle kunna ta en gemensam cykeltur.
Det gick inte särskilt bra.
Visst. Vi bytte om och tog oss ut med cyklarna. Men då
fungerade inte Kattens pulsband och hon fick gå in och blöta bandet igen för
att försöka få det att fungera. Väl ute igen insåg hon att det var utan
framgång. Fortfarande ur funktion. Klockan hittade inte heller
hasighetssensorn, men GPS:en ville faktiskt vara med.
Vi rullade nedför backen från hotellet, men tre minuter
senare blev det stopp då det small till rejält. Punka på Kattens framhjul. Då
vi hade begränsat med tid blev det lite hetsigt och irriterat innan vi åter var
på rull. 30 sekunder senare small det igen. Återigen började vi mixtra med
hjulet. Denna gång dock mycket noggrannare för att hitta anledningen till de
dubbla punkteringarna. Det visade sig tyvärr att inte bara slangen gått sönder
utan däcket hade en rejäl reva.
Surt som citron var det bara för Katten att gå hem. Det som
skulle bli riktigt trevligt blev istället tvärt om. Sedan bestämde hon sig för
att ta en löptur. Det gick inte särskilt mycket bättre, med en hel del
intermezzon. Men det är en annan historia.
Själv rullade jag vidare på min eftermiddagstur. Det kändes
inte särskilt roligt och inspirerande när det blev så tråkigt för Katten.
Jag tog hur som helst kustvägen åt väster mot Mogan. Känslan
var alltså inget vidare och inte kändes kroppen bra heller. Högra ljumsken
ömmade, låren var trötta och förkylningen som Melvin envisas med att skicka
till mig gjorde sig påmind.
Jag rullade relativt lugnt och stretchade en del. Allt
eftersom började det kännas lite bättre, dock aldrig bra.
Jag vet inte om den dåliga känslan i första hand berodde på
den förkylning som stört stora delar av decembers träning, den negativa känslan
efter Katarinas otur eller om det var något helt annat.
Hur som helst var vädret kanon och allt eftersom jag
trampade blev jag lite mer positiv. Det är helt klart svårt att vara riktigt
negativ när du får chansen att cykla på Gran Canaria i kanonväder på fina
vägar.
Sammantaget blev det en lugn tur till Mogan och tillbaka.
Det innebar drygt 70 km på 150 minuter och 1020 höjdmeter.
Nu hoppas jag att känslan och formen känns bättre de närmsta
dagarna och att förkylningen flyger sin kos.
För övrigt såg jag ”världens” största tomte o Mogan. Jag
gissar att den kanske var 4 meter hög. Den var i alla fall högre än huset på
tomten som den stod på.
Vi hörs i morgon, och då förhoppningsvis med lite mer
positiva nyheter från ön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar