Så tufft att jag fick kämpa för att få runt pedalen

I eftermiddag drog jag igång min cykling för tredje dagen i rad på det nya året.

I söndags var det fyror på programmet med riktigt bra tryck. 384 watt i snitt med en puls som visar att det finns mycket som pekar åt rätt håll inför säsongen.

I går körde jag "naturliga" intervaller. För min del innebär det att under 20 minuter köra varierad intensitet utan att det är bestämt hur länge jag ska köra hårt och hur långa de olika vilorna ska vara. Det blir alltså såväl full fart, hårt men inte max och väldigt lugn cykling under vilan. Benen var dock lite trötta, så det var tufft att få upp trycket och vilan kanske blev lite väl lång. Normaliserade wattalet under tjugan landade på 340 watt och snittpulsen på 85%. Förutom tjugan blev det 100 minuter på ca 225 watt. 

Idag när jag rullade igång gick det med lugn distans en timme (ja, jag kom ingenstans då jag satt på trainern). Sedan var det dags för att plåga kroppen lite. Det var för dagen inplanterat tre moment i plågeriet. 

Första delen handlade om att köra max på tyngsta växeln. Jag startar ståendes och med en kadens på ca 45. Vid startskottet gäller det att så snabbt som möjligt komma upp i ca 110 i kadens och då släpper jag av. Motståndet är högt så det tar verkligen emot de första sekunderna. Det blir ca 10 sekunders maxinsats. Därefter 2-3 minuter lugnare och sedan samma sak igen. 

När jag kört detta fem gånger var det dags för fem till av samma, men på en mycket lättare växel. Nu startar jag på ca 80 i kadens och trycker sedan max tills jag ligger på ca 150 i kadens och sedan lugnt igen. Kort och hårt alltså. 

När jag genomfört totalt 10 stycken 10 sekundare var det dags för det som är jobbigt på riktigt.

Vad är då detta? Jo, att maxa i 30 sekunder. Då handlar det inte om att pejsa sig på en intensitet du klarar i 30 sekunder utan gå stentufft från start. Snittwatt för 30-sekundaren blir då lägre, men du blir väldigt trött. Det lovar jag.

Efter de första tio intervallerna hade jag cyklat lugnt innan det var dags. Jag hade klockan för intervallen på tv:n för jag vet att det inte går att uppfatta vad som står på cykeldatorn i den dimma som uppkommer i slutet av denna typ av intervaller.

Så var det dags. Ståendes med fullt tryck i ca fem sekunder. Sedan sittandes. Vid 10 sekunder börjar det bli riktigt tufft. När jag tvärt höjer blicken för att titta på tv;n och då ser att det gått mindre än 20 sekunder snurrar redan världen. Blunda, kämpa, bit i. En ny blick, och nu 6 sekunder kvar. Benen går långsammare och långsammare. Kommer det att gå? 4 sekunder, det kan jag klara. I mål. Det gick. Men inte mer heller. Pulsen stiger extremt snabbt vid denna typ av insats. Jag startade med en puls på 68% och 30 sekunder senare låg jag redan på 91%. Pulsen upp i snitt 12 slag för varje 10 sekunder du kommer närmare målet.

I mål slutade jag trampa och grymtade en hel del. Rejäl mjölksyra i benen. Efter några sekunder av fullständig trötthet blev det 2 väldigt lugna minuter innan jag rullade i distansintensitet under 6 minuter. Sedan var det dags igen. och intervall två var avklarad var det fortfarande en gång kvar 8 minuter senare. 

Jag körde varje intervall på olika växlar. En lättare för varje 30-sekundare. Vid den sista var det alltså hög kadens som gällde. Första 10 sekunderna gick det bra och kadensen blev allt högre. Men sedan började kadensen dala allt mer och mjölksyran sprutade. När jag orkade titta upp trodde jag att jag snart var i mål. 15 sekunder kvar!! Det blev tuffare och tuffare och med 5 sekunder kvar fick jag verkligen gräva djupt för att klara mig i mål. Men det gick, även om det var tufft. Kadensen som var 140 som högst sjönk markant och de sista sekunderna i sista intervallen var jag nere på ca 500 watt. 

Tänk att 30 sekunder kan vara så jobbiga. Efter den tredje och sista intervallen snurrade världen, men inte benen. Mjölksyran sprutade.

Jag har sett på andra bloggar att det är nu du ska ta en bild för att visa hur trött du är. Jag hade dock mitt i all trötthet glömt bort detta och det fanns inte heller någon ork för det. Ni får därför hålla tillgodo utan trött gubbe på bild. Men ni kan nog förstå ungefär hur det ser ut, och det var nog ingen trevlig bild.

Hade jag varit en isbjörn kanske det sett ut så här:

 Jag kom till sans efter en liten stund och rullade igång, om än mycket lugnt. Jag avslutade med 25 minuter för att rulla ur mjölksyran vilket då innebar 127 minuter av lugnare cykling och drygt tre minuter på max. 

Idag blev det alltså bara 190 hårda sekunder, och ändå var det jobbigt. Men det är klart, alla dessa sekunder var på max. Blir intressant att se hur benen tacklar dagens träning.