SM i tempo - Maxutdelning, vilket gör mig riktigt glad!

I dag var det så dags för årets viktigaste tävling, tempo-SM.

Jag har haft bra förberedelser fram tills för några dagar sedan när jag drabbades av bihåleproblem och huvudvärk. Samtidigt hög puls och svaga ben. Jag var ute och provcyklade igår och trodde inte det skulle bli start i dag.

Matade i mig allt som kunde hjälpa och låg mest på sängen i husbilen och vilade hela dagen. En lång natts sömn och i morse var det lite bättre. Dock fortfarande huvudvärk mm. Men inte halsont i alla fall.

Känslan var inte god, och jag visste att blir det inte pallplats kommer jag vara besviken. Jag trodde inte att jag skulle ha råd att vara 5-10 procent svagare än vanligt utan skulle behöva göra ett kanonlopp för att hävda mig. Det är ju så många starka cyklister på startlinjen och nu var det dessutom kryddat med fler cyklister som tidigare tagit medaljer på SM, men som inte varit med i årets Sverigecup.

Som det brukar vara här i södern blåste det rejält. Lite av storm, helt enkelt. Det talade för mig, då jag brukar hävda mig bättre ju mer det blåser. Dessutom var det bara en brantare klättring. I övrigt mest slakmotor eller motsvarande utför. Totalt 180 höjdmeter på 30 km.

Det var riktigt spänt när jag som näst sista cyklist skulle rulla ned för startrampen. Det började okej, men ganska snart kände jag att kroppen var påverkad av de senaste dagarnas problem. Det innebar att jag redan efter 5 km vid vägbytet låg på 95% av maxpuls. Alldeles för hög puls utifrån effekten.

Det kändes lite uppgivet, men jag gjorde vad jag kunde. Mer hjärna än ben, helt enkelt. Jag siktade på ca 10% lägre effekt än vanligt då jag insåg att högre kunde jag inte gå i dag. Efter 11 km började svindla lite för ögonen och jag tittade ned och försökte samla kraft i den uppförslöpa jag var i. Helt plötsligt svängde vägen, men det gjorde inte jag. Bara centimeter från en krasch uppför!!

Tänkte jag behövde skärpa till mig och gjorde också det en stund. Jag fick också vila lite i den branta utförslöpan efter 12 km. Jag matade vidare mot vändningen och till och från var jag spyfärdig.

Väldigt hög puls, och lite för låg effekt.

Vid vändningen inser jag att Niclas Näslund från Cykloteket nästan gått ikapp. Nu är han huvudfavoriten, men sist lyckades jag vinna över honom. Så att tappa 50 sekunder på 15 km kändes i överkant. Lite uppgiven rullade jag vidare.

Vid den brantare klättringen efter 17 km blev jag omkörd. Själv körde jag inte om någon idag. Detta då den som skulle startat före mig inte kom till start och de före det var snabba.

Motvind ut och medvind hem. Tur för mig. Jag är ganska bra i medvind och framför allt var det lättare att få till lite mer kämpaanda när det gick fort på hemvägen. Sista 10 km blev faktiskt mina bästa för dagen med ett snitt på 51 km/h.

Jag gjorde vad jag kunde och när jag passerade mållinjen hade jag inget kvar. Jag såg på effektmätaren att det nog var 30-40 sekunder långsammare än om jag varit på topp. Troligen skulle jag bli 4-5 var min teori. Inte nöjd, men jag visste att jag inte kunde gjort mer idag.

Så hör jag ganska snart att jag är tvåa! Bara Niclas är snabbare. Helt otroligt.

Nicklas har helt enkelt krossat mig och alla andra i alla klasser! Otroligt imponerande. Jag snittade ca 45,5 km/h i dag och han en bra bit över 47 km/h. Det är snabbt det. Även om jag gjort mitt livs lopp hade jag blivit tvåa.

Jag hade faktiskt nästan en minut till tredje plats, så jag har nog prickat toppformen även om det gått fortare om jag varit helt fräsch.

Jag är i alla fall otroligt nöjd över min silvermedalj på SM 2018! Kunde helt enkelt inte blivit bättre. Så himla skönt att få betalt för allt slit och allt arbete jag gjort under många månader. Jag har nu tagit silver 3 år i rad och det blir ju extra snyggt i medaljhögen. Nej, jag är inte besviken att jag inte vunnit något av åren. Varje år har någon varit bättre och de har varit värda segern.

Jag stod på pallen och var riktigt glad. Nationalsång och precis då kom solen.

Som vanligt på SM är Katten och Melvin där och stöttar. Det känns mycket bra. 

I morgon är det linjeloppet, men mitt mående sätter stopp. Jag har fått allt mer ont i huvudet under eftermiddagen och det tog ca 5 timmar innan pulsen för första gången gick ned under 100. Då vet jag att det är något skit i kroppen. När jag dessutom som bäst kanske slåss om en 10:e plats i morgon (banan är inte gynnsam för mig) är det inte värt att chansa. Risken är ju att man blir riktigt dålig om man kör när kroppen inte är bra.

Nej, jag är inte så besviken att jag missar morgondagen. Lite synd, men jag är såå glad att jag kunde köra i dag. Jag väljer att njuta av silvret och hoppas vara frisk till nästa helg då Sverigecupen fortsätter.

Nu satsar vi på en skönhetssömn med trevliga drömmar och sedan ska vi vara publik i morgon bitti och heja på!