Insikten blev att det är en bit kvar innan jag riktigt är mig själv igen. Jag var nämligen helt slut när jag kom hem, trots att det i sammanhanget inte var en tuff dag. Det ledde till att jag fick ställa in min rehabträning för rörelse och även den planerade cyklingen. Istället var jag tvungen att gå och lägga mig redan 20.00.
Nu är ju kroppen som den är, vilket innebar att jag sedan var tvungen att stiga upp vid 04.00 då kroppen protesterade mot mer tid i sängen. Upp och nedvända världen alltså. Jag som är en nattuggla som kan sova hur länge som helst. Efter första dagens chock har det gått lite bättre under resten av veckan, men mycket rehab är kvar. Hur som helst har det varit positivt att komma igång igen.
Trots att jag är extra trött denna vecka, har jag ändå lyckats träna tre av fyra dagar. Det i sig är bra.
Ett problem förutom alla mina problem från själva olyckan, är att jag fått en inflammerad muskulatur i ryggen, främst skulle jag tro av snedställning men även att smärta gör att jag inte slappnar av. Nu har jag denna vecka "hällt" icepower över ryggen och det har faktiskt hjälp. I eftermiddag när jag tränade var det helt klart mitt bästa pass sedan skadan. Benen var lite starkare, och ryggmuskulaturen protesterade inte. Sedan är ju förstås axeln och ryggkotorna ett kapitel för sig. Men trots allt ett bra besked.
Ja, det är helt klart upp och ned med det mesta. Efter en bra träning och lite mindre smärta kom åter tankarna att det här är nog bra. Sedan i kväll så satte jag ihop min racer som jag ska ta på rep i morgon. Ja, då havererade mina ryggkotor och snabbt var frustrationen där. Uppgivenhet grande. Oro, att dessa kotor aldrig blir bra. Jo, jag är inte smartare än att jag en timme tänker att jag nästan är bra och nästa att jag aldrig blir bra. Nu har jag dock gjort som skidskyttarna då det slutar blåsa åt ena eller andra hållet, och vridit till nolläge.
Ikväll har vi också haft släkten på besök. Melvin önskade att vi skulle ha ett kalas för Tova som idag skulle ha fyllt 18 år. Farmor, farfar, morfar och farbröder med barn kom trots kort varsel.
 |
| Tova i december 2005, någon vecka efter Melvins födelse. |
Tova föddes alltså för exakt 18 år sedan på Gävle BB. Redan dagen efter födseln kände jag att det var något som inte riktigt stämde med hennes andning, men jag lugnades. Sedan fick vi ca 1,5 månad hemma då vi hade en situation som de flesta barn och föräldrar har. Så den 3 maj på kvällen när Katten ammade, slutade Tova att andas.
Jag gav första hjälpen och mun- mot munmetoden medan Katten ringde ambulans. Jag stod ute och hjälpte Tova att andas under en tid som kändes som evig innan ambulansen slutligen kom. Därefter följde 13 år med otroligt mycket kärlek, värme, vilja och kämpatag. Men också otaliga sjukhusbesök, oro och nära-dödenupplevelser. Tova var den största kämpen, men till slut orkade hon inte mer.
I dina ögon lyste kärlek
I dina ögon lyste lugn
I dina ögon lyste värme
I dina ögon där fanns du
(en del av den sång jag skrev till Tovas begravning)
Idag skulle Tova alltså fyllt 18 år, jag undrar hur tiden fram till nu varit om hon fått vara frisk, utan handikapp och idag fått fira sin dag med oss. Jag kan konstatera att de senaste 18 åren då nog inte haft så stora likheter med hur våra liv varit.
I morgon ska jag först arbeta och sedan åka in till Umeå för att lämna in två av mina cyklar. Den ena är från kraschen på Gran Canaria. Jag tog ikväll upp den från cykelväskan där den legat sedan vi kom hem. Nu är tanken att se hur många skador hojen har och om den går att återställa. Förhoppningsvis har den klarat sig bättre än dess ägare.
😥❤
SvaraRadera