SM-banan i linje - Riktigt tufft och utmanande, och till slut fick jag gå uppför en backe

I går rullade vi på den kommande tempobanan i årets SM i Gottne. Det var bra att få prova banan i sällskap med andra, men i övrigt var det inte mycket som var positivt. Känslan i kroppen var mycket dålig, effekten var lägre än på flera år och känslan var att banprofilen inte passar mig.

Efter tempoloppet kändes kroppen mycket underlig och det fortsatte igår kväll. När jag gick och lade mig hade jag inte bestämt mig för om jag skulle åka ned även i dag för att rulla linjebanan.

Jag ställde klockan på 07.00, och då pulsen när jag vaknade bara var lite förhöjd,  och inga känningar halsen bestämde jag mig för att åka även om kroppen inte kändes perfekt.

Även om det inte skulle gå att trycka på kunde det vara bra att få kolla igenom banan för att se vad som väntar. Det är också lättare att få känslan av topografin då du cyklar i jämförelse med om du kör banan med bil.

Vi samlades vid 10.30 söder om Örnsköldsvik. I dag blev vi några fler, dock är jag förvånad att inte fler av de som planerar för SM här i norr dök upp för att provköra. Vi blev 10 stycken som rullade i väg och till en början gick det ganska så lugnt.

Efter ca 25 km svängde vi höger och upp i bergen. Sedan ska sägas att det var en hel del höjdmeter redan från början av sträckan.

Det blev många höjdmetrar, men klättringarna var inte så långa. Dock var de många. Det gick nämligen mest upp och ner hela vägen.

Vi körde på ganska rejält utan att försöka köra av någon. Vi turades om med förningar och själv försökte jag ta rejält ansvar för att se hur kroppen skulle reagera.

Efter ungefär 65 km var det dags för vändning för att cykla tillbaka samma väg.

Känslan var att de närmsta 25 km efter vändningen inte innehåll lika tuff banprofil som på utvägen. Men sedan väntade den tuffaste backen som kommer bli rejält utslagsgivande på SM.

Det är en tre kilometer lång klättring med i snitt ca 5% lutning. Det blev 8 jobbiga minuter, och sedan var det inte slut där. Det fortsätter nämligen att gå upp och ned en bra stund innan det blir en uförslöpa och sedan vänster. Därefter väntar de sista 25 kilometrarna.

Vi hade blivit allt färre under rundan då några droppade av eftersom. Efter den tuffa klättringen var vi fem kvar.

Jag trodde nu att vi skulle ta det lugnt de sista 25 kilometrarna, men så blev det inte. Det blev i stället fortsatt full körning av Pasi, Ola T, Tom P och Gunhaga.

Kroppen hade inte känts riktigt som den ska under rundan, men klart bättre än igår. Dock var pulsen rejält förhöjd och dessutom hade jag krampkänning, vilket jag aldrig har.

Det fortsatte gå hårt i varje klättring och helt plötsligt var jag och Gunhaga själv. Nu blev det ännu jobbigare, då vi matade på för att de andra inte skulle gå ikapp.

Kroppen hade inte mycket tryck kvar nu och min snittpuls sista 28 minuterna landade på drygt 95% av maxpuls och den sista timmen blev det 93%.

Med en snittfart sista två milen på ca 43 km/h höll vi undan för de som jagade. Med en kilometer kvar försökte jag rycka, men hade både för lite tryck och kände av min kramp. Sedan var Gunhaga riktigt stark för dagen.

Jag låg sedan först tills det var 200 meter kvar och ställde mig sedan upp för att mata in i mål. Det slutade med att Gunhaga segade sig förbi just innan mållinjen och att jag fick kramp.

För att få bort krampen fortsatte jag direkt och cyklade fem kilometer lugnt. Sedan vände jag och cyklade tillbaka. När jag kom fram till en mindre klättring hände det. Kramp baksida och framsida lår samtidigt. Dessutom på båda benen!!

Det var extremt nära att jag föll, men lyckades få loss den ena foten ur pedalerna och stannade. Jag kunde dock inte röra mig utan stod framåtlutad över cykeln helt paralyserad med smärta i låren. Jag försökte få loss den andra foten,  men det gick inte. Skulle jag lägga mig ned? Jag bestämde mig för att luta mig på styret och vänta in att krampen skulle släppa.

Så ser jag en bil köra om mig. Stanna, och backa tillbaka. Från passagerarsidan stiger det ut en kvinna som kommer fram till mig och undrar hur det är och om jag behöver hjälp. Jag förklarar att det "bara" är kramp. Skönt, säger hon. Du såg ut att vara helt förstörd, och vi blev oroliga. Jag tackade för omtanken och förklarade att jag snart skulle må bättre.

Bilen åkte vidare och efter en stund kände jag att det skulle gå att ta loss den andra foten. Jag insåg också att det inte skulle gå att cykla upp för backen, utan att åter fastna i kramp. Det blev till att gå!!

Väl uppe satte jag mig på cykeln och rullade utför och försökte cykla den sista biten för att inte få kramp igen. Framme vid bilarna där de andra redan var stannade jag och åter fick jag kramp.

En extremt smärtsam och underlig tillställning det här. Jag har inte haft kramp på cykeln på åtminstone fem år och inte ens då så här kraftigt.

Ja, det blev en rejäl genomkörare i dag, och det gick i alla fall bättre än vad jag befarade. Vi kan också konstatera att den som tar medalj på SM har en stor uthållighet och fina siffror när det gäller watt/kg. Ingenting kommer att komma gratis.

För egen del behöver formen upp en del i jämförelse med idag innan månadsskiftet juni/juli då det är dags. Sedan är känslan att linjebanan nog till och med passar bättre än tempobanan även om jag inte kan ha några större förväntningar på de allra finaste placeringarna. För det krävs nog lite mer effekt och en lite lättare kropp än vad jag har.

Nu var ju min puls idag högre än vad den brukar på samma effekt, så även om det till viss del blir missvisande tyckte min cykeldator att det krävdes mer än 8 dagars återhämtning för de 210 minuter som de 130 km och ca 1300 höjdmetrarna tog. Så lite tufft var det allt.

Nu när jag sitter framför tv:n kan jag säga att jag är inte återhämtad än i alla fall....

Vi får se hur kroppen reagerar av denna urladdning och särskilt utifrån den dåliga och underliga känsla jag haft i kroppen under helgen.