Går det att komma tillbaka.
Jag får acceptera att jag är skadeskjuten och att ärren för
kropp och själ kommer att finnas kvar. Dessutom blir jag inte yngre.
Går det då att komma tillbaka ännu starkare som människa,
med bättre hälsa och en högre kapacitet som cyklist?
Ja, jag vet inte. Men ska jag må bra så måste jag försöka.
Att som 47-åring bli sängliggande under flera månader och
därefter ha skador på kroppen som aldrig försvinner riskerar att knäcka de
flesta. Jag har varit golvad och de räknade till nio. Men då tog jag mig upp.
Jag har åkt i backen fler gånger, men hela tiden rest mig. Nu hoppas jag vända
matchen och därmed undvika att bli utslagen.
Mitt mål är att jag nästa sommar ska vara minst lika stark
som 2018 då jag hade mitt bästa cykelår. Om det är möjligt att så sent i livet
bli sitt bästa jag, vet jag inte om det går. Men tanken slår det mesta, och jag
brukar se möjligheterna. Så får jag slippa fler skador och en massa sjukdomar
så finns hoppet och jag ska i alla fall ge det ett försök.
Nedan kommer fem bilder som speglar situationer när jag känt mig som mitt bästa jag.
Mitt andra mål är att få en ännu bättre hälsa för att ha mer energi och en positiv känsla i vardagen. Jag önskar också att ”trycket” i kropp och bröst som kommer ibland ska minska. Det är helt enkelt livet, sorgen efter Tova och saknaden efter min tidigare kropp som gör sig påmind. Även här är träning och balans i livet verktyget som jag ser.
Nu när 2020 har börjat är det också starten på den fokuserade träningen under försäsongen, efter att jag under hösten ”bara” byggt upp kroppen. Jag tänker att jag 2020 på ett eller annat sätt ska bli mitt bästa jag.
Vi börjar med en utlandsresa som förhoppningsvis ger ett bra avstamp för min fortsatta satsning. Jag åker i morgon bitti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar